"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!

Mellanrum...

Årets sista dag...tillbringar vi i Visby. Lite regndis..härlig frukostbuffe men jag är inte så hungrig idag, kan dock inte låta bli att grädda en gauffre (fransk våffla) i alla fall och äta med hallonsylt och grädde! Såg en liten flicka vid bordet bredvid som kom bärande med 2 stycken på ett fat fyllda med chokladsmet!! Hon såg överlycklig ut! Visby off season en härlig plats. Vacker med sina smala gränder och små *sagohus*, sina kullerstensgator och så det allestädes närvarande havet! Inte långt från vårt hotell ligger botaniska trädgården, vacker... året om. Idag kommer vi tala om året som gått. Vi brukar alltid göra det Christer och jag, och ofta är vi ensamma. Vi sitter med våra almanackor och bläddrar...tankar och reflektioner...det har varit ett jobbigt år på många sätt. Uppbrott och avslutning av mitt 40 åriga körliv, familjekonflikt kring sommarhus men kanske främst sjukdom inom familjen. Alla har vi drabbats på olika sätt men det verkar trots allt som vi lyckas ta oss igenom och livet kan fortsätta. Mycket trevigt har timat också förstås! Inte minst min 80 årsdag som blev en riktig FEST, utflykter och middagar med familj och vänner, musik, böcker, ja det goda i livet överväger helt klart! Och vem är jag att klaga? Som det ser ut i världen skulle jag egentlign vara tyst. Jag läste häromdagen något om betydelsen av mellanrum. Att inför en ny början på något stanna upp, tillåta sig att lyssna inåt, vila innan man rusar vidare in i nästa upplevelse. Man kan tycka att man som pensionär har all tid i världen att göra detta, men om man är som jag, så fyller man lätt sin almanacka med diverse i sig trevliga saker och rusar på. Författaren Bodil Jönsson kallar det ställtid, inte så dumt, men jag tycker mellanrum låter vackrare; mellan livets olika rum sätta sig ner en stund och inte göra någonting...bara låta sig vara. I dag ska vi gå på Nyårsbön i Visby Domkyrka. På sidan vid koret ligger ett litet andaktsrum bara med en smal fönsterspringa i muren. Hit går jag alltid när vi är här. Ett vackert rum som andas stillhet och frid. Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag hela min familj och alla mina vänner. Och till världen Fred och Frid.🙏❤️

" ...solens ljus o lundens sus o vågens sorl bland viden..."🎶

...förkunnar Sommartiden." Hur många gånger har jag inte sjungit denna psalm tillsammans med min älskade Enskede kammarkör, i kyrkan och på körresor. Ingen sommarkonsert utan denna vackra psalm och så även denna gång när vi på vår avslutningsresa till Montenegro gav vår sista konsert i den vackra lilla kyrkan St Jerome´s church i Herzog Novi.

Kyrkan var i stort sätt fullsatt och vi genomförde vårt konsertprogram på vårt allra bästa sätt med vår körledare David som med stor inlevelse och koncentration tog in oss var och en med sin blick. Mitt under slutpsalmen slutade han att dirigera och stod bara där och "omfamnade" med blicken sin nu avslutande kammarkör och det var många av oss som kände tårarna komma och jag fick nypa mig i handen för att hålla rösten stark och fortsätta sjunga. "Blott Herrens ord förbliver"...Tonerna klingade ut och efter applåderna följde den entusiastiska publiken efter oss ut på terassen med sin hänförande utsikt över berg och hav.

Jag var helt omtumlad av känslor. Sorg, vemod men också glädje och stolthet över att jag fått vara en del av denna fina kör och även tacksamhet för att jag fått vara dess ordförande i flera år. Många minnen och musikaliska upplevelser delar vi ; varm gemenskap och vänskap har vuxit fram genom åren och där har funnits utrymme för ungdomstid, bröllop, barndop... men också begravningar där vi tillsammans delat sorg och förlust. Nu skingras vi för vinden men min förhoppning är att nybildade "Enskede Kammarkörs vänner" ska fortsätta med reunion i musik men också andra begivenheter!❤️🎶

Bakom varje sten ett Lifsöde...

I helgen besökte vi våra vänner Anna-Lena och Pelle i Göteborg. En härlig upplevelserik helg dår syrenerna doftade och solen sken oavbrutet!! Anna-Lena arbetar som organist bl.a i Jonsereds och Partille församling och på söndagen deltog vi i en högmässa i Partille kyrka.

En kyrka från 1200-talet som visserligen genomgått tillbyggnad och reparationer men som andas kulturhistoria av rika mått. Nedanför kyrkan rinner Säveån med fina promenadvägar.

Själv vandrade jag runt på kyrkogården med sina gamla gravplatser och kunde ta del av olika livsöden via QR koder som kunde kopplas till min Iphone. Alla berättade om olika män !! och hur de hamnat just här, och även om deras hustrur och barn nämndes vid namn fanns det ingen berättelse om någon kvinna... Men så hittade jag denna gravsten... "HÄR FÖRVARAS DETT FÖRGÄNGELIGA AF MADEMOISELLE HEDVIG WESTRING FÖDD I GOTHELS (?) D 28 APRIL 1781 DÖD DÄR SAMMASTÄDES DEN 17 DEC 1810 "I UNGDOMEN HAR JAG FÖRLORAT DETT JORDISKA LIFVET MEN DÄRIGENOM HAR MIN ODÖDELIGA SJÄL VUNNIT LYCKSALIGHETENS OFÖRGÄNGELIGA LIF." WERLDSWANDRARE SKÅDE BLÅTT RUBBA EJ DENNA STEN Vem var denna mademoiselle Hedvig? Dog endast 29 år gammal...samma år som Napoleons marskalk Jean-Babtiste Bernadotte blev kung av Sverige... barnsäng kanske eller lungsot, en vanlig sjukdom...hur var hennes uppväxt, hennes drömmar och förhoppningar... Önskar att det suttit en QR kod bredvid denna sten också, men jag tänder ett ljus till hennes minne.

Grekland i mitt hjärta❤️

Första gången jag var i Grekland reste jag och min väninna Ulla till Rhodos, som då fortfarande var en jungfruelig ö utan stora hotell, med milsvida öde stränder och små tavernor där man gick in i köket och valde från grytorna! Vi var runt 18, 19 år och levde på några drachmer om dagen...ofta spagetti och vatten! Vi åkte båt från Athen, en liten båt där man trängde ihop sig; djur och människor om vartannat och vi sov på däcket till vågornas brus kring stäven. I Athen kunde man sitta uppe på Akropolis lutad mot en pelare eller strosa omkring bland templen...(numera är allt inhägnat) och överallt spelades "Aldrig på en söndag" med storstjärnan den grönögda Nana Moskouri! Jag måste ha grekiskt blod i ådrorna tänkte jag...jag kände mig hemma direkt och nu följde år då Grekland var mitt ständiga resmål; med mina två söner, med vänner och givetvis med min älskade. Under min "sturm och drangperiod" d.v.s mellan skilsmässa och nytt äktenskap hade jag min egen Zorba under en period ävensom en fransk dito, som tog mig med till små spännande öar där jag lärde mig snorkla och dyka efter bläckfisk...då var musiken Theodorakis och under juntatiden fick man vara försiktig med vad man pratade om...stora demonstrationer både i Sverige och Grekland. Nu har mycket förändrats...Grekland tillhör nu ett av de länder som är mest besökt av oss svenskar; Stora hotell växer upp, maten blir mer tillrättalagd (på många ställen serveras inte längre retzina) och man får nu ofta kvitton!!! (Ett viktigt framsteg för den grekiska ekonomin!) Men bakom "kulisserna" serveras fortfarande "mammas" mat och letar man lite längs allfartsvägen och stränderna kan man hitta små ställen där retzinan givetvis finns och fortfarande serveras i vanliga dricksglas! Musiken är Zorbas dans och "I Margarita, i Margaro" en sång defenetivt för mig!!

Min trädgård får vara lite tilltufsat rufsig i år....

Ni som följer mig vet att det inte blev någon efterlängtad Svalbardresa. På Arlanda med fullpackade väskor fick vi efter provtagning reda på att Christer var covidpositiv och det kraftigt, så chockade och deppiga (milt sagt) var det bara att vända åter till hemmet. Christer hade inte visat några som helst symtom innan och inte heller nu efteråt...Men vi samlade ihop oss (lyxproblem kanske någon tänker...) och en vecka i Grekland med allt vad det innebär gav nya goda krafter. Här drabbades dock Christer återigen av en underlig smärta i foten, som fick oss att först köpa kryckor o sedan konsultera läkare. Det visade sig att han drabbats av gikt, en tydligen väldigt vanlig vällevnadssjukdom!! både bland män och kvinnor som börjar komma till åren. Det blev medecin, som fick god verkan, så vi donerade kryckorna till resebyrån och kunde njuta de sista dagarna fullt ut! Och nu sitter jag här i vår lilla trädgård...ser mig omkring på pionerna som sväller över av fullmogen prakt, nästan lite dekandanta..., på gammelrosorna vid balkongdörren, som skulle behöva ha ett stöd mot väggen, men som doftar så ljuvligt...på linrabatten där kirskålen försöker bryta sig in...och till min glädje ser jag att vita blåklockor slagit rot under häggen...Det skulle behövas rensas och klippas men det finns något i den här okontrollerade grönskan som är vilsam konstigt nog. Skulle jag må bättre om rabatterna var välansade och rosorna välklippta? Kanske...men jag inbillar mig att här kan fågelungar o igelkotten som jag såg i våras väl gömma sig från grannkatten och insekter finna något gott att mumsa på. Eller så har jag (som vanligt) besök av latmasken som gärna infinner sig så fort jag kastar blicken på sekatören eller trädgårdshandskarna!! Nåväl några krafttag får jag väl ta till för att freda samvetet. Alldeles nära mig hör jag en fågel kvittra; annars är här så tyst. Inga barn i parken, inga ljud från bilar...semestertider, sommartider...som sagt, det blev ingen Svalbard (men det ligger kvar som en vän sa!) och ingen FRED är ännu i sikte...och när det gäller klimatet så skrev Björn Wiman en träffande krönika i DN...Norge utökar sitt oljeuttag genom att uppfinna "koldioxidneutral" olja d.v.s oljeplattformarna drivs med vind och vattenkraft...och svenska flygresenärer uppmanas tänka på miljön och inte skriva ut boardingkorten på papper utan visa dem digitalt...Det går framåt!!

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...

Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!

Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.

Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.

Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!

Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!

Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)

I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!

Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!

Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊

Sommarpsalmen förkunnar sommartiden....

Jag och mitt alt  i allo! Karin på körresa i Wien 

Kristihimmelsfärdshelgen har under många år alltid varit förknippad med körresor för mig. När jag tänker tillbaka har dessa kördagar varit fyllda av mysigt umgänge med körkollegor, sevärdheter och upplevelser på nya platser men framförallt konserter ofta i fantastiska kyrkor med akustik vi inte är bortskämda med här i vår egen Enskede kyrka. Vartannat år har vi farit utomlands och vartannat har vi rest i Sverige.

Förra året gick resan till Assisi, den helige Fransiscus stad, i norra Italien. I år blev det ingen resa överhuvudtaget av förklarliga skäl...
Många, många minnen dyker upp i mitt huvud men några sticker ut lite särskilt. Som när vi under vår Romresa besökte katakomberna och där under jorden sjöng  sommarpsalmen i ett trångt litet utrymme  och med dödskallar i gångarna... att stå där och sjunga om ljuset och sommaren i mörkret där så många kristna och judar begravts under antiken var en mycket märklig upplevelse...en tidsresa mellan då och nu...mellan de som gått före och vi,  just nu där sjungande för dem...

Med min skönsjungande son Fredric på St Petersplatsen på körresan i Rom

Eller på ett sjukhus i Estland, som nyligen fått sin självständighet. Vi hade överlämnat sjukvårdsmateriel, som några sjuksköterskor i vår kör tagit med sig; matriel där datumen gått ut men som fortfarande var fullt användbara, och som nu tacksamt togs emot av överläkaren...då bestämde vi att vi sjunger för de sjuka...man öppnade upp sjukrummen, mycket enkla rum (minns hinkar som stod bredvid enkla järnsängar med filt)...de patienter som orkade gick ut i den långa korridoren och satte sig runt väggarna... och så sjöng vi sommarpsalmen...jag minns att jag grät och inte bara jag...vi hade svårt att titta på varandra, men så inlevelsefullt har jag nog  aldrig sjungit denna psalm vare sig förr eller senare. De sjukas ansikten...solstrålarna som spelade i de stora lite otvättade fönstren, känslan av fullständig närvaro.

EKK med dåvarande körledaren Susanne i Estland

En annan musikalisk upplevelse är när vi gjorde vår Tysklandsresa i Bachs fotspår med vår nuvarande körledare David Åberg. Vi besökte givetvis Thomaskyrkan i Leipzig där Bach är begravd och vi ställde oss runt den och sjöng Komm  susser Tot... ett vackert finstämt stycke av denne fantastiske organist och tomsättare...den femte evangelisten kallad.

Ett litet litet axplock bland fantastiska musikupplevelser men också roliga festminnen där  hela kören trängde sig in på någons rum och sjöng och drack diverse alkoholhaltiga drycker långt in på småtimmarna!

Härvarefest!!

Numera går det betydligt mer städat till. Ingen vill längre bo på enklare vandrarhem med flera i samma rum. Nu ska det var bekvämt och många föredrar egna rum!  Något håll igång på nätterna blir det inte heller...Nej kören har stadgat sig, och även om drinkar förekommer så sker det i mer eller mindre!! ordnat skick!
Många vackra körstycken har ingått i vår reserepertoar men alltid avslutar vi med Waldemar Åhlens och Carl David af Wirsens Sommarpsalm...

"En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de rika örtesängar
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden"

En vacker kväll på en brygga i byn Otepää Estland....min altvän Lotta och jag sjunger "Över skogen över sjön"
ett underbart minne och upplevelse!

I love Paris....

"Jag älskar dig" på 250 olika språk på 40 kvm stor tavla i Montmartre!

Att börja det nya decenniet med några dagar i Paris är inte helt fel. Även om det är strejk så att Metron och bussarna inte går, eller går på mycket udda  tider, även om gator stängs av för demonstrationer och man bör ha paraply tillgängligt hela tiden för regnet hänger i luften... så sitter man ute på cafeérna, dricker sitt kaffe eller glas vin och tittar på alla människor som går förbi! Att det är så roligt att titta på människor...och alla har sin historia,  sitt liv av lycka och besvikelser; det blir många funderingar och fina samtal ibland. För vi slår oss i slang med folk då och då. En kväll med ett par ungdomar som satt bredvid oss och då vi undrade över strejken och demonstrationerna. Det handlar ju om att förändra pensionssystemen, en snårskog av olika system, så mycket visste vi redan. 4 presidenter har tidigare försökt sig på detta och nu är det Macrons tur! Våra unga vänner var för förändringar, ansåg att med den åldrande befolkningen som bara växer och de allt färre yngre, så kommer det ekonomiska systemet inte hålla och de flesta fransmän förstår det. Men det är svårt med förändringar, speciellt om man har så förmånligt att man kan gå i pension vid 50 som vissa kan.

Vi bodde i Montmartre, martyrernas berg. Här var poeternas och konstnärernas område i slutet av 1800-talet. Här ligger Moulin Rouge där målaren Toulouse Lautrec skissade sin målningar och affischer och inte långt från vårt hotell bodde Van Gogh hos sin bror Theo under några år. Uppe på plats de Tertre, numera en veritabel turistfälla med sina restauranger och kringvandrande "rita av dig"tecknare...ligger också den vackra kyrkan Sacre Caeur från vilken man har den mest makalösa utsikt över Paris.

Det får var hur det vill med många turister eller fällor! men det är härligt att promenera här. De många trapporna som leder ner till små gator där du kan inhandla ditt dagliga levebröd, slakteri, grönsaker, fisk och inte minst vin och choklad! I blomsterbutiken kråmade sig stora vaser med mimosa, Frankrikes svar på vår tussilago!!! Snart vår...och så kändes det också när solen behagade titta fram mellan skyarna!

Vårt egentliga ärende i Paris var att besöka Louvren och se den stora utställningen Leonardo da Vinci! Den första renässansmänniskan...en mycket pedagogisk och uttömmande utställning men ack så mycket folk.

Vi hade beställt biljetter från Sverige så vi slapp stå i den enorma kön som slingrade sig hundratals meter utanför pyramidingången. Väl inne var det svårt att stanna alltför länge framför tavlorna, men vi försökte gå tillbaka ibland för att riktigt få sjunka in i vissa makalöst fina och uttrycksfulla målningar och teckningar.

En fantastisk konstnär med en kapacitet och begåvning som man knappast kan greppa och som fortfarande känns modern trots det långa avståndet i tiden.

 Vi besökte också en utställning med verk av Toulouse Lautrec. Också ett fascinerande livsöde,  dock närmare i tiden och där jag grips framförallt av hans tavlor från den bordell där han tidvis bodde. Annars är han nog mest känd för sina affischer från Cabareerna runt Moulin Rouge. Jag minns att jag hade en sådan i mitt flickrum i tonåren.

Vi åt förstås löksoppa flera gånger, helt ok! men Christers är godare!!