Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!
Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång...
Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)
Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!!
I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50.
Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar