Vissa dagar är utan färg…som gråtonade, även om solen skiner. I går var en sådan dag. Jag skulle göra en s.k spirometriundersökning för att komma underfund med om min envetna hackhosta härrör från allergi, astma eller tja, är en vanlig efterhängsen virus. Jag fick blåsa ut och in flera gånger i ett speciellt rör och man ritade en massa streck på armen för att pröva olika allergiframkallande ämnen. Histaminstrecket var det enda som kliade, annars blev det inga reaktioner. Det var ju bra, men doktorn vill ändå gå vidare så det blir nya prov och en större undersökning. När jag gick ut därifrån kände jag mig plötsligt så deppig. Det var lite kallt också, blåste och jag tänkte att nu kommer krämporna mer och mer. Ont i kroppen, hosta också trött, trött och ingen inspiration att göra någonting. Jag tyckte synd om mig själv, runt omkring mig sjuka vänner, min kära dotter bor på "Nordpolen" så jag kan inte umgås vare sig med henne eller mina små barnbarn, så jag tänkte jag behöver en bok och gick in på Hedengrens. Det är alltid en lisa för mig att komma in i en riktig bokhandel. Doften av böcker, alla dessa världar som döljer sig bakom alla titlar, omslag som lockar…se mig, titta i mig! Jag hittar en bok av Owe Wikström, "Den dolda dörren", om undran inför döden. Passar mig bra just nu, tänker jag och köper den.
Låter det deprimerande? Kanske, men ibland känns det så, när man blir varse tiden som flyktar så snabbt och att snart ett år har gått sedan jag fyllde 70. Sedan åkte jag hem och sov en stund! Det gjorde gott och när jag gick till kören i skymningen lyste det plötsligt från en trädgård. Ett knallblått hav av scilla målade upp min värld igen och jag stannade en stund och njöt av blomsterprakten. Sedan sjöng vi vackert och jag talade länge med min dotter i telefonen och livet kändes helt ok igen! Och nu i dag fyller mitt första barnbarn 18 år! En underbart fin kille, som nu tar sina första steg in i vuxenlivet. Jag hoppas att jag får följa med honom i många, långa år till! Allt Gott till honom från en stolt Farmor!
 |
| HURRA! |
Visserligen är man glad över att hänga med, men inte är det kul att inse att den tid man har kvar blir allt kortare. Och krämpor gör en nedstämd. Konstigt nog har jag gjort samma undersökning som du efter ett evigt hostande. Astma var det. Inte allvarligt men bra att veta så jag fick rätt medicin, hostan upphörde! Så det finns hopp och bot - och barnbarn och blå blommor är inte fy skam! Kram!
SvaraRaderaJa, det finns hopp och bot och just nu skickar jag dig en kram från min franska veranda dit jag kom i dag! Tre veckor ligger framför mig…så underbart! :))
SvaraRadera