söndag 13 april 2014

"Se vi gå upp till Jerusalem…"


Idag är det palmsöndagen och nu på morgonen klipper jag kvistar av olivträdet för att ta med till kyrkan. Det är en tradition här att bära med sig egna kvistar eller ta några från korgar utanför kyrkan, för att prästen ska välsigna dem så att lycka och harmoni ska råda i ditt hem hela året till nästa gång. Förr i tiden i Sverige tog man med sälgkvistar, men eftersom de ansågs ha magiska, helande krafter gick kyrkan emot det, så det försvann. Det behöver inte vara olivkvistar, du kan ta från andra buskar eller trän som du har hemma. Kyrkan, som heter  "Notre Dame de Grace" (jag har berättat om den i en tidigare blogg) ligger mycket vackert högt uppe på ett berg och här samlades alla vid det stora korset som står utanför kyrkan, alla med sina olika knippbuketter. Prästen läste lite och sedan doppade han ett rökelsekar i en vattenbytta och gick omkring och stänkte på oss alla! Sedan gick alla in med sina kvistar i procession sjungande något som jag inte kunde förstås. Sången anfördes av en försångare som spelade gitarr! Orgelmusik med psalmsång som vi har förekommer inte och all sång leds av en försångare. Om man har gått lite i kyrkan och känner till ritualerna så märker man att det mesta är likt och mässan sjungs på latin vilket jag som körsångare kan! Så där kunde jag hänga med! När vi kom hem tog jag bort de gamla olivkvistarna och la i öppna spisen, det ska brännas, inte kastas. Och nu sitter den nya buketten på dörrkarmen mitt i huset för lycka och välgång. Inte nog med detta, vår kära granne kom in med en bönröra som hon gjort! Det är en mycket gammal tradition från Marseille att man på palmsöndagen ska äta minst tre bönor till att börja med för god hälsa, senare får man äta hur mycket man vill! Vår granne har lyxat till det hela med lite tryffel och några välsmakande vårblommor så det kommer säkert ge extra styrka åt välbefinnandet!

Christer bredvid en av vår goda grannar

4 kommentarer:

  1. Men så fint du berättar. Vilken känsla det måste vara att gå där med sina alldeles egna olivkvistar. Och sjunga på latin !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter märkvärdigare än det är! Många verk man sjunger i kyrkan är på latin så till slut lär man sig det! Men det kändes bra och
      helt plötsligt kunde jag delta helt självklart med församlingen i sången. Inte så dumt faktiskt med ett gemensamt språk!

      Radera
  2. Vilken fin tradition! Puss

    SvaraRadera
  3. En gång går vi hit tillsammans min kära Agnes! puss mamma

    SvaraRadera