lördag 16 april 2016

Jag är i Paris….



….inte bokstavligt förstås men andligen! Tillsammans med Ernest Hemingway flanerar jag på gatorna, slinker in på någon av alla caféerna,  Lipp, Select, Dome... och dricker en crème om jag inte tar en liten calvados eller en halv karaff torrt vitt vin. Skriver lite i min dagbok och studerar alla människor som passerar förbi. I Luxembourgträdgården ser jag på alla barn som leker med sina segelbåtar i den stora   dammen och lägger mig sedan ner i gräset efter att ha ätit en härlig baguette med skinka och tittar upp mot himlen…Inget dåligt sällskap Hemingway! På sitt speciella sätt förmedlar han gatans alla dofter som smyger sig ut från restauranger och bagerier och där man fortfarande kan se herden föra sin lilla fårflock nerför gatan…I 1920-talets Paris umgås man mest på cafeérna, här träffas författare och konstnärer, här diskuterar man, blir förälskade och berusar sig. Boken jag läser heter "En fest för livet" och här berättar Hemingway, ännu i början av sin författarbana, om sina Parisår med sin dåvarande hustru Hadley, några år präglad av oerhörd lycka men också av kommande sorg. Det var denna bok som plötsligt ånyo började säljas efter senaste terroratacken i Paris. Man längtade efter ett annat Paris…visserligen ett för alltid svunnet,  men också ett slags oskuldens tid trots minnen från första världskrigets hemskheter,  och det kommande andra väntande bakom kulisserna.
Enligt Hemingway var det Gertrud Stein som myntade orden "the lost generation" som sedan Hemingway beskriver i sin debutroman "Och solen har sin gång", en av mina absoluta favoriter, och med den romanen tog han klivet upp på berömmelsens parnass.
Även jag har skrivit på caféer, strosat  runt på kullerstensgator och sett ut över takåsarna från ett pyttelitet rum. Min dåvarande vän tog mig med på små mysiga restauranger på kvällarna, och på dagarna pratade jag ofta med människor vid de små caféborden,  visserligen på knagglig franska men lika ofta på engelska!  På Shakespeare o Company, den berömda bokhandeln och Hemingways oas,  slank jag ofta in för att en stund andas in doften från alla boktravar och titta på bilder av författare och andra kulturpersoner som varit där. Bokhandeln finns fortfarande kvar som många caféer och restauranger. Men oskuldens tid är förbi och ondskan och rädslan har sipprat in på gator och i gränder och ingen vet när, hur eller var den ånyo kan visa sitt ansikte.

Jean-Michel Folon, konstnär för alltid förknippad med mitt Paris!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar