Jag drömmer…jag kommer hem efter jobbet. Min gata är två gator, dels den gatan jag bodde på som barn, dels en gata i stan där jag bodde med mina barn och deras pappa. Men det är mest min barndoms gata och port. I trappan ligger och står en massa människor. Väl påpälsade. En kvinna bär på ett litet spädbarn och i en trappa ligger ett annat litet barn i en overall med kinden tryckt mot golvet. Jag känner lust att ta upp dem, omfamna dem. Alla tittar på mig, inte ovänligt. Jag försöker tränga mig förbi upp till min lägenhet som ligger högst upp." Vad kommer ni ifrån" frågar jag. "Italy", säger någon. "Nej, jag menar var kommer ni ifrån?" En man, som verkar vara gruppens talesman kliver fram och säger "Italy, men det är mest symboliskt…"Jag går vidare uppåt och gruppen börjar röra sig efter mig.
"Nej, nej," säger jag. "Min lägenhet är alldeles för liten, jag har bara ett rum och kokvrå" (så bodde vi när jag var liten). En dörr öppnas och en kvinna tittar ut. Hon stänger den, men öppnar efter en stund. "Kom in", säger hon till människorna och vinkar in dem…Själv fortsätter jag uppför trapporna och när jag låser upp min dörr kommer en man emot mig. "Nej," säger jag, "de andra är i lägenheten under", men då ler han emot mig och jag ser att det är en man som arbetar hos mig på något sätt och som en vän rekommenderat.
Jag vaknar och allt står så tydligt framför mig. Är jag verkligen en sådan som inte släpper in, som stänger dörren för människor i nöd, som har svårt att dela med mig fast jag har så mycket och är så priviligerad? Drömmen är stark, men inte ovänlig och skapar ingen ångest utan ställer mig en fråga.
Vill jag vara hon som öppnar eller hon som går förbi? Svaret borde vara självklart men det är inte så enkelt…eller vad säger du som läser det här?
P.s "Ein mensch" kommet från jiddish och betyder "en god människa"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar