Är godhet möjlig i vår mörka värld?

I går såg vi Brechts pjäs "Den goda människan från Sezuan" på teatern Reflexen i Kärrtorp (Tack min bloggvän Eva för tipset),
Ni som sett föreställningar i Magganparken med Enskedespelet vet vilken skicklig regissör Kent Ekberg är med att styra och dirigera alla dessa människor som deltar i hans projekt och så också denna gång. Fin scenografi och duktiga amatörer även om i mitt tycke föreställningen blir lite för lång.
Nåväl det är innehållet som berör.  Shen Te (Cecilia Nilsson) är snäll och delar med sig till sina medmänniskor och när hon sedan av "gudarna" som belöning får en liten butik börjar det gå snett.

Alla vill ha del i kakan och till slut håller Shen Te på att gå under. Hon uppfinner då en kusin Shui Ta som får styra upp och det är också han som tar över butiken när kärleken gått snett och Shen Te är gravid och inser att hon måste värna om sig och sitt barn. Frågan är, är godhet möjlig i en ond och orättvis värld, och hur ska vi kunna hjälpa andra och samtidigt värna om oss själva? Jag tänker på alla tiggare som nu omger oss här i Stockholm. I snart sagt varje gathörn sitter en påbyltad människa med en kaffemugg framför sig. Som så många andra går jag oftast förbi. En slant då och då....det är ligor säger en del, andra att det är organiserad brottslighet....jag ger bara till de som gör något, spelar t.ex säger en väninna och så kommer reportaget i DN, som berättar att de flesta är bara vanliga människor, ofta Romer från Rumänien, fattiga, arbetslösa med hungriga barn hemma. Jag mår dåligt av att se detta, tänker på Jesu ord, "vad ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig..." Jag skickar pengar till olika hjälporganisationer...du dövar ditt dåliga samvete säger några...I programbladet till pjäsen står att "man kan bli en god människa om man finner kärlekens inre väsen" att med hjälp av tid och kunskap kan vi tillsammans omvandla aggressioner och ilska till en konstruktiv kraft med kärlek och försoning som bärande pelare. "Ja, låt oss inte förstummas i denna dystra tid", sjöng Lena Granhagen en gång. Så sant.