I dag är en särskild dag!

I dag för fyrtiotvå år sedan låg jag på St Eriks sjukhus på Kungsholmen och födde barn! Tre år tidigare hade jag legat där och fött min äldsta son och då var det på modet med rooming-in, d.v.s babyn skulle ligga inne hos mammorna hela tiden och man skulle själv byta på dem. Dessutom fick pappan vara med under förlossningen. Nu tre år senare verkade det som man återgått till det gamla sättet, åtminstone för mig, för jag har inget minne av att pappan var med och dessutom spände barnmorskan upp en ställning över sängen som hindrade att jag såg någonting av henne eller vad som skedde där bakom. Jag minns att jag trodde ryggen skulle gå av, det gjorde så jäkla ont och jag kröp upp i sängen och sa, jag vill inte!
Nåväl till slut kom det lilla skriket och efter en stund lades min son väl lindad på min arm! Min fina son, vilken lycka och vilket under. Visst är det märkligt....smärtan ett minne blott och den goda mackan efter smakade ljuvligt! Rooming-in var inte längre aktuellt utan lagom till maten kom bebisen in nybadad och ombytt! En vecka fick man ligga kvar och det var ganska skönt. Tid att umgås med sitt lilla barn och få bli lite bortskämd med mat och vila.  I dag är sonen trebarnsfar och lärare och idrottsledare, den bäste man kan tänka sig! Tänker på detta nu när man talar om att tillåta surrogatmödrar i Sverige. Att bära ett barn, att känna livet inom sig, hur det rör sig, sparkar till....och sedan efter denna födslosmärta genast lämna bort det, hur kan man klara det? Hur vi laborerar med livet...i vår längtan att få barn. Är det en mänsklig rättighet frågar jag mig? Hur långt är vi beredda att gå för att tillfredsställa våra behov? Och vem för det tilltänkta barnets talan? Många,  svåra mänskliga och etiska frågor som inte har några givna svar. Men otroligt viktiga att fundera över. Här kan du läsa lite om det
surrogatmödrar.