Ni har väl läst "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust!! Jag har ännu aldrig träffat någon som läst detta 7 band långa mästerverk, men många känner till berättelsen om Madeleinekakan. Bokens berättare dricker lindblomste och äter en madeleinekaka och denna smak och doftupplevelse för honom tillbaka till barndomens värld. Det är ganska ofta nu för tiden som jag också förs tillbaka till det förflutna. Mina madeleinekakor är av olika slag. Det kan vara en speciell doft på en gata, en speciellt formad trappuppgång eller en skogsväg med gräsrand i mitten där ljuset spelar mellan träden... och då förs jag många år tillbaka i tiden. Hela min varelse uppfylls av en känsla som jag dock inte alltid kan greppa. Ibland kommer det till mig som ett konkret minne men lika ofta blir det till en flyende skugga. I förrgår hände det på Badet, närmare bestämt på vattengympan! Passet var nästan slut och vi skulle stretcha och ur högtalarna ljöd musik som jag inte hört på mycket länge. Det var temat ur Charlie Chaplinfilmen "Rampljus". Och då flyttades jag tillbaka. Jag måste varit omkring 11 år när jag såg filmen och det var här som jag grät för första gången på bio! Charlie Chaplin spelar en komiker Calvero som hjälper en balettdansös Terry (spelad av Claire Bloom) tillbaka till livet efter ett själmordsförsök.
Deras förhållande utvecklas och Terry vill gifta sig med honom trots den stora åldersskillnaden. Men Calvero tycker hon ska välja en yngre man och drar sig tillbaka. Filmen slutar med att Terry, som nu gör lycka med en egen show, bjuder in Calvero att uppträda där, vilket han också gör med stor succé, men strax efteråt drabbas han av en hjärtattack och dör bakom scenen där Terry dansar. Vad jag grät...och så denna underbara musik som Chaplin själv komponerat. Jag har gråtit många gånger på bio efter detta men aldrig som då. rampljus
Visst är det märkligt med minnen, dofter och färger, musik, ord! Jag har nu många välbekanta sådana som te x en viss röd färg som skickar mig minst 55 år tillbaka i tiden och när jag stannar till och låter känslan kring färgen vakna i mig igen så erfar jag exakt när och varför den lagrats i ja skallen? Ibland tänker jag att det sparas många meningslösheter, men det är nog finurligt nog så att både bra och dåligt kan provoceras fram och på så sätt bearbetas! Jag ringer David Ingvar, det här blev knepigt!
SvaraRadera