världen med allt som ytterligare lagts på allt det som redan var så sorgligt. Ni vet vad jag tänker på klimatet, flyktingar, krigen... och nu Corona som sprider sig över världen. Det känns verkligen surrealistiskt det hela. Jag sitter i karantän; jag och Christer ska helst inte ha några sociala kontakter, inte träffa barn och barnbarn, inte gå och handla...allt som ger livet en guldkant är inställt, kurser, föreläsningar och inte minst kören. Våra underbara barn och även barnbarn har ringt i omgångar för att erbjuda hjälp med handling eller vad vi kan behöva och det är verkligen inget synd om oss som just har detta nätverk. Mycket jobbigare för dem som verkligen är sjuka och oroliga och som inte har någon speciell anhörig att lita till men där förhoppningsvis hemtjänst och snälla grannar kan bidra. Just nu är det många erbjudanden på Facebook om både handlingshjälp och hemkörning av mat... fint att märka hur vi försöker ta hand om varandra...blev starkt berörd när jag såg ett inslag på Facebook där en italiensk tenor stod på sin balkong och sjöng en operaaria ur Turandot för sina grannar och jag läste även att just sång och musik klingar från olika balkonger i det svårt coronadrabbade Italien. Så viktigt att vi inte glömmer bort att leva och där spelar kulturyttringarna stor roll. Nu försöker konserthus och andra lägga ut föreställningar på nätet så att vi trots allt ska få något annat att tänka på, men det är klart att det i längden inte kan göras utan någon form av ersättning. Många kulturarbetare kommer att drabbas hårt ekonomiskt och man hoppas verkligen att även dessa får ta del av regeringens ekonomiska hjälppaket. Jag kan tycka att mycket är hysteriskt på något sätt; många verkar gripas av panik och misstror experterna. Själv känner jag mig inte så orolig; är på ett sätt fatalist men inser också allvaret och respekterar de anvisningar och restriktioner som bestäms. Tillhör ju riskgruppen och förstår vikten av att skydda oss äldre och de som har underliggande sjukdomar. De flesta som drabbas får ju oftast lättare symtom och som tur är verkar ju barnen klara sig bra. Får fortsätta fixa här hemma, ta promenader och titta på barnbarnen via Skype, kanske kan vi ta en promenad jag och Agnes med lilla Elliot om hon mår bra och jag går en bit i från.....(nu hör jag min son Tobbe i örat...nej mamma!) Den som lever får se...men alla ni som läser detta, ta det lugnt, var rädda om varandra och er själva och tänk på att det finns ett ljus i tunneln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar