"Mina bokliga vänner befinner sig väntande bakom stängda bokpärmar;

...tysta på nattduksbordet" Orden är inte mina utan författaren Owe Wikströms. Några timmar har jag befunnit mig i hans sällskap på olika caféer i Paris, där han funderar över" vänskap, tristess och samtalets nyanser" som är underrubriken till hans bok "Från ett cafébord i Paris." Vikten av meningsfulla samtal där du som person inte bara växer själv utan också din medpartner, men också vikten av det trevliga och avspända småpratet utan större tyngd eller allvar, de samtal som, om någon frågar vad talade ni om?, ger svaret, "minns inte så noga, om allt mellan himmel och jord...men det var trevligt! "Struntpratet" som fungerar som ett slags smörjmedel mellan människor, som när man kommer in i bageriet och säger "Bonjour!" för att markera att här är jag, och expediten svarar och ett litet samtal utvecklas om vädret etc.
Samtalet i verkliga vänskapsrelationer som grundar sig på en reell jämbördighet där man ger och tar, både aktivt lyssnar och talar, och där tiden inte är relevant utan man så att säga återknyter kontakten på ett självklart sätt även om det var länge sedan man sågs. I vänskapen, till skillnad från förälskelsen, ligger en kravlöshet, en frihet...men också en tillit till att vara sedd som den man är. Här finns öppenhet inför kritik,  för ifrågasättande av olika åsikter, men det övergripande är att söka förståelse för den andres synpunkter och även inför sina egna funderingar. Det är ju först när du sätter ord på dina tankar som du ser dig själv.
Men som rubriken anger,  dina vänner kan ju också finns i böckernas värld. Här blir ju dock samtalet ensidigt. Författaren skapar personer, som du lär känna och vissa av dem blir betydelsefulla på ett särskilt sätt. De lever med dig i boken och när den är slut följer du dem i dina tankar, funderar kanske över hur det ska gå för dem...Är det därför det är så svårt att kasta böcker? Många av dem symboliserar olika delar av ditt liv; personerna i dem sitter visserligen fast i sin specifika verklighet, men de gav dig något av nya tankar, nya perspektiv och när du åter tar fram boken kommer de emot dig som en gammal vän!

Minns när jag själv för massor av år sedan satt och skrev vid parisiska cafébord och samtalade med olika människor. Några gånger blev det djupa, existentiella samtal, väldigt personliga, kanske därför att vi båda visste att vi aldrig skulle ses mer. Ibland tänker jag att vänskap är något av det viktigaste i livet, inte minst när man blir äldre. Minns min mammas sorg och ökande ensamhet när vännerna en efter en gick bort;
Så vårda dina vänner! De är en viktig del av livets salt!

Tankar i dag  i solen på "mitt" café!