Har varit i Norge några dagar. Närmare bestämt i Oslo för att se min första fotbollscup. Agnes sambo Benny stod i mål när finalen gick av stapeln på Ullevåls arena. 25.000 i publiken och kungen på läktaren. En otroligt spännande match där Bennys lag var klart bäst men det ville sig inte riktigt på målfronten och tyvärr fick matchen avgöras med straffsparkar och då förlorade Bennys lag. Så trist, och självklart blev alla deppiga. Dessutom var det så otroligt kallt att sitta på läktaren trots tjocka kläder och yllebyxor i drygt 150 minuter (matchförlängning med 30 minuter) så det bäddade ju för förkylning och halsont.
Resan hem tog drygt 6 timmar genom de värmländska skogarna och vi var inte i säng förrän vid 2 tiden på natten. Så idag har vi tagit det lugnt, druckit honungste och vilat vid brasan. Inga mer fotbollscuper för mig! i alla fall inte på ett bra tag! Jag blir dessutom så fruktansvärt nervös och får nästan panikångest bland alla tusentals entusiaster.
Men visst kan jag förstå den enorma glädjen när favoritlaget gör mål, jag skriker själv och viftar med flaggor och vimplar, och känner samhörigheten med alla supportrar runt mig. Det är en märklig känsla.
Mäktig!
Det var ohyggligt tappert! Te med honung och hackad ingefära, en bra bok och en varm pläd är du så värd efter en sådan match.
SvaraRaderaTack Eva! Det där med ingefära ska jag pröva och en bra bok läser jag just nu, Leif Zerns "Kaddish på motorcykel" så det är hopp om livet! :))
Radera