Somewhere over the rainbow...

Nu är det två år sedan min mamma dog. En höstdag som denna somnade hon in 94 år och det var skönt för henne. Liten och mager, blind och så oändligt trött. Jag hade en fantastisk mamma! Hon förvaltade väl sitt pund trots dåliga odds och hon bevarade alltid sin positivitet inför det som livet bjöd henne.

Hon skrev mycket, bl.a om sitt liv och det blev till en liten bok som jag delade ut till familj och vänner på hennes begravning. Hon växte upp på ett barnhem på söder, "hemmet för vanartiga flickor" och där bodde hon tills hon hamnade på en hushållsskola. Att läsa om dessa barnhemsår och hur hon hon ibland blev behandlad och samtidigt titta på sina egna små barnbarn, ja, då vill man gråta. Jag tillhör nu dem som tror att det finns något bortom bergen... att mamma finns någonstans, nu som min skyddsängel, som min pappa och farmor! En kväll på terassen i Frankrike satt vi och talade om mamma och våra roliga minnen med henne! Då kändes hon plötsligt så nära! Mamma är här nu, sa jag till Christer. Hon sitter här och lyssnar på oss! Det var en sådan stark känsla av värme och närvaro! Jag tänkte på det när jag gjorde i ordning hennes grav igår. Här är hon ju egentligen inte. Graven är till för oss, för att få något påtagligt att sköta om, hon själv är någon annanstans  "...over the rainbow.."