Ni är bäst...

Vaknar ganska tidigt på morgnarna. Nu får jag tända lampan och Christer muttrar och drar kudden över huvudet! Björken utanför fönstret talar om att nu är det höst och luften, som kommer in genom balkongöppningen är kylig. Ofta läser jag men lika ofta släcker jag lampan igen och ligger och tänker. Vet inte hur många historier jag hittat på så där i sängvärmen eller hur tankarna farit runt i verkligheten.
I dag regnar det igen och jag ser framför mig hur mina kära drar iväg till dagis, skola och jobb. Påbylsade med regnkläder och stövlar,  varma tröjor och med tunga ryggsäckar och väskor fulla av pärmar och böcker.

Minns hur jag själv, när det begav sig, drog i väg med två trötta killar till skola och dagis och själv sedan stressade iväg till min skola, där 25 elever väntade! (Tur att jag hade en så förstående rektor just då!) Då var jag skild och fick klara allt själv, men sedan när jag träffat Christer blev det än värre!!! Vi var så kära och galna och ville absolut vara tillsammans hela tiden, och eftersom han bodde i Vinsta, Hässelby, med sina två barn i ett stort radhus, där alla kunde få plats, var det logiskt att vi bodde där. Så varje morgon och eftermiddag for vi fram och tillbaka till Ljuskärrsberget, Saltis, där jag hade min lägenhet, för att lämna och hämta mina små änglar. Ofta tog Christer morgnarna medan jag eftermiddagarna, men det var långa, långa resor. Att vi orkade, kan jag nu tänka, men kärleken var stark, annars hade det aldrig gått! Mina underbara söner var så lojala mot sin mamma, för det var verkligen inte lätt för dem, och jag tänker ofta på hur de ställde upp för mig. Nu kan jag ta det lugnt, läsa min tidning och se allt på avstånd. Men ni som orkat läsa hit, ska veta, att jag också varit där ni är nu, och Ni gör det bra, Ni är bäst!