Ja, det lär vara hunden! Den älskar dig precis som du är, väntar troget och blir alltid glad när du kommer. Här i Frankrike verkar var och varannan människa ha en och ofta är det en sådan där liten en, som man nästan snubblar över! I Nice har jag sett kvinnor som bär på sina telningar i små väskor och de har samma tofsar i håret som sin matte eller samma färg på sin lilla kofta. Långa koppel har de också och de kan ta en liten stund innan man ser vad som hänger på, ibland får man nästan ha förstoringsglas! Nej, nu är jag inte snäll...jag förstår att de fyller sin funktion av sällskap och omvårdnad. Själv är jag ingen hundmänniska, blev biten en gång och var också rädd för min styvfars blindhund som var en schäfer. Mamma hade gärna velat ha en hund, men hon såg sämre och sämre när hon blev äldre så det hade inte fungerat. Men visst hade det varit ett stort sällskap för henne och också genom den hade hon kommit i kontakt med andra hundägare. Jag har förstått att mångas ensamhet bryts genom de sociala kontakter man också får. Så på det sättet är jag hundvän! En hund är en hund säger min gode vän Sven-Olov som har jakthund och en finare hund får man leta efter. God omvårdnad men han vet sin plats! Förr kunde man lätt trampa i hundskit här och var men numera har de små svarta påsarna slagit igenom även här. Dock får man se upp om man har blomkrukor utanför sin dörr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar