Allt har sin tid

I går när jag gick förbi skolan hängde några flickor över staketet. Vad heter du, frågade de och jag svarade förstås, Margareta. Hur gammal är du, fortsatte de, ja, vad tror ni? 47, sa de. 47!! De skrattade och vinkade hej då och jag gick vidare med ett leende på läpparna. För dessa små söta "ettagluttare" är förstås 47 väldigt gammalt, nästan som 100 kanske!,  men för mig som snart blir 70 var det dagens komplimang!

speglingar.....

Jag tror att det var vid den åldern som jag först började ana livets horisont. Att livet är ändligt. Jag talade med min son om detta för en tid sedan. Just när man börjar närma sig de 50, inser man att det finns saker som inte är möjligt att göra längre, att man mer eller mindre är indragen i livets "grottekvarn", som på många sätt bestämmer ens livsutrymme. Det jag inte gjorde i ungdomsåren kan jag inte längre göra och även om jag försöker göra det så kan aldrig min upplevelse bli densamma. Detta betyder inte att jag inte kan göra en massa saker, ja hela livet kan jag leva och uppleva men hela tiden med utgångspunkt från där jag är. Krånglar jag till det? Det jag vill säga är att Allt har sin tid som Ordspråksboken så vist säger. Men det var roligt att vara 47 en stund!