Sitter här i fåtöljen djupt gripen av dokumentären "Liv och Ingmar" där Liv Ullman berättar om sin tid med Ingmar Bergman. Hennes numera åldrade men likafullt vackra ansikte är så levande och inklippt är scener ur några av de filmer som spelades in på Fårö där hon bodde under några år. Det var ett passionerat förhållande mellan två i grunden ensamma människor med så olikartade behov, och som under några år var, som Ingmar beskrev, smärtsamt förenade, men som efter brytningen utvecklade en stark och djup vänskap. Liv läser en del ur alla de brev hon fått och jag tänker finns det brev numera? Kärleksbrev menar jag , med hjärtan och läppstiftskyssar på kuvertet? Under sin tid hade de också en dagbok uppsatt på väggen, också den med hjärtan och kryss och cirklar och en liten notering "Liv reste idag" och två små hjärtan bredvid, en glad, en ledsen. Minns boken hon skrev efter sitt uppbrott "Förändringen" och där jag speciellt kommer ihåg hennes beskrivning av hur hon slets mellan de två hon älskade, mannen och den lilla dottern, där mannen ville ha henne för sig själv medan den lilla låg och skrek i ett rum längre bort. Jag kunde riktigt känna i kroppen hennes vånda. Det är en fin dokumentär, lågmäld, med vackra havsbilder som berättar om en kärlek som gav upphov till mycken kreativitet men också sorg och smärta. Du kan se den på svt play. I kväll ger de filmen "Persona" från 1966 på TV 2, tyvärr lite sent, men jag ska i alla fall titta. Det var den filmen som blev inledningen till kärleken och det livslånga samarbetet mellan Liv och Ingmar.
Visst var den fin. Jag blev riktigt gripen och just de där orden - "smärtsam förening" och sedan "släpp taget" tog tag i mig. Kärleken förgår, vänskapen består, det är fint när det kan vara så.
SvaraRadera