"Tror du på Gud?…"

Denna fråga ställdes till mig häromkvällen på tunnelbanan då jag och en god väninna var på hemväg från en underbar konsert i Berwaldhallen. Det var en ung man, en aning "rund om foten" som ställde denna plötsliga fråga och jag blev förstås överrumplad. Jag kunde givetvis ha svarat något i stil med "det har du inte med att göra.." men hans ansikte var så öppet och blicken intresserad så jag svarade lite vagt, "ja, det gör jag…" sedan utspann sig ett anspråkslöst samtal mellan två stationer där han berättade att han älskade att tala med människor och att han fick gott om utlopp för det då han arbetade i en affär.
Frågan stannade kvar hos mig och jag funderar fortfarande på mitt svar. Att tro på Gud vad betyder det egentligen? Jag är inte uppväxt i ett speciellt religiöst hem, mamma grundlade dock en form av barnatro hos mig, vi läste aftonbön och jag gick i Frälsningsarméns söndagsskola på söder i Stockholm. Det lilla jag minns därifrån var vackra flanellbilder och att man fick någon form av bokmärken att klistra in i en bok. Sedan när jag flyttat upp till Ljungaverk i Medelpad gick jag med i Babtisternas Goda Kamrater, GK kallad, och där blev jag frälst på ett läger utan att egentligen förstå innebörden. Men vi hade roligt och för mig var det huvudsaken.
Så "enkelt"  har det varit sedan dess. Jag älskar kyrkorummet, sitter gärna där, tänder ljus och låter mig fyllas av alla bilder på helgon och ikoner. Den sakrala musiken ger mig också mycken näring både i det jag själv får medverka i men också bara lyssna till…. Ja, jag tror på något "bortom bergen, bortom heta hjärtat mitt" som Dan Anderssons skriver. Retreaterna på meditationsgården på Berget i Rättvik har lärt mig att man måste lyssna inåt… som en trädgård bör tron skötas  för att kunna växa och utvecklas. På nattduksbordet ligger just nu en liten bok av Tomas Sjödin. Pastor i Göteborg och författare till många läsvärda böcker. Boken innehåller 85 krönikor som han skrivit i Göteborgstidningen och här möter jag en människa som utan frälsningsambitioner eller moraliska pekpinnar på ett finstämt sätt delar med sig både av sin starka tro och tillit men också tvivel, på tillvarons alla aspekter.