Jag är dämpad i dag. Sorgsen. I går läste jag om en av bokhandelns många vänner. Läste en nekrolog, för hon är död. Ann Sofie Nilsson heter hon, var skådespelerska men mest, för mig, var hon en underbar sångerska som, som ingen annan, kunde tolka tangons passion och smärta. Hennes mamma och jag arbetade tillsammans i skolan under många år och vi pratade mycket. Hon var mycket stolt över sina döttrar, tre stycken och sin son som levde och arbetade i Afrika, dit hon också åkte många gånger. Alla döttrarna blev skådespelare men det var Ann-Sofie som speciellt utvecklade sin sångförmåga och tillsammans med sin man Gunnar Rosengren, som spelade på bandoneon (ett litet dragspel) uppträdde hon på olika ställen i stan. Så ock i min bokhandel! Det var en härlig kväll! Mycket folk, och Ann Sofie i vacker klänning sjöng musik av bl.a Piazolla. På pianot stod en trearmad ljusstake som Ann Sofie alltid hade med. Den glömde hon kvar…Hon kom in många gånger i min bokhandel, slog sig ner och vi talade mycket om våra gamla mammor och hur man kunde ordna för dem. Så stängde jag bokhandeln och vi träffade på varandra lite då och då. Och så en dag, ganska nyligen, stötte vi på varandra igen och då berättade hon för mig att hon var svårt sjuk och kämpade på för att leva. Vi talade med varandra om bokhandelstiden och jag berättade att jag fortfarande hade hennes ljusstake som jag hittat vid flytten. Kom hem till mig, sa hon, så kan vi fortsätta prata. Och visst ville jag göra det. Men ni vet hur det är…det händer hela tiden saker… hon föll ur min tanke. Och så är hon borta. Det är sorgligt. Varför besökte jag henne inte? Varför skjuter vi upp sådant som är viktigt? Jag tar fram hennes ljusstake och tänder ljusen och minns den där kvällen i bokhandeln... hennes varma utrycksfulla röst och musiken från Gunnars bandoneon…
"På himlen ser jag vilsna fåglar,
som vänder åter ur en dröm,
en dröm om evighet och kärlek,
en kärlek som är hav och vind och ström…" (text Lars Forsell, musik Astor Piazolla)
Så fint du skriver om Ann Sofie. Jag tänker också musik och tango när jag minns henne, en väldig närvaro och känsla. Väldigt sorgligt! Och jag tänker på hennes man, de som alltid sågs tilsammans
SvaraRadera