Yerushalayim

Sitter åter vid mitt bord. Efter 15 timmars resa, från dörr till dörr, kom jag hem i natt. En ros och ett vackert välkomstkort väntade mig och snarkningarna hördes ända ner i hallen från min käre man! (det blir nog så efter 33 års äktenskap!) Nu sitter jag i alla fall här och nu är det inte klosterträdgårdens alla blommor som möter min blick utan min egen lilla täppas höstfärger. Jag är full av intryck, av starka upplevelser, som måste få mogna, men jag kan inte lämna Israel utan att tala om Jerusalem.
När jag åter stod på sluttningen av Oljeberget tillsammans med mina medföljande systrar kände jag ånyo den magi som mötte mig förra året då jag var här. Denna stad där dåtid och nutid blandas, årtusenden går i varandra och du befinner dig i alla samtidigt. Människor av alla slag, olika språk, olika trosuppfattningar, från hela världen, samlas på denna plats. Står i stora grupper och ser ut över staden som breder ut sig med klippmoskéns guldkupol som gnistrar i solljuset, med sin långa mur där man kan se den igenmurade "gyllene porten" som skall öppnas när Messias kommer. Klostren och de olika kyrkorna med sina ikoner som kvinnor och män kysser och lägger pannan mot, ljusen som tänds för någon eller några...all denna längtan efter något bortom.... I gamla staden med sin basarer blandas klockklangen med böneutropen från minareter och vid västra muren (klagomuren) stiger bönerna oavbrutet upp mot skyn.
Hörde en gång en dikt som handlade om just dessa böner. Att om alla dessa miljontals böner skulle förvandlas till tårar, så skulle Jerusalem gråta oavbrutet...Det finns ett mycket vackert kapell uppe på Olivberget som kallas "Dominus Flevit" (Herrens tårar) Enligt legenden stod Jesus här och grät över Jerusalem och människornas bråk...Kyrkan är formad som en droppe och har ett underbart vackert fönster där man ser ut mot Jerusalem. Det är nog här som jag mest upplever en närhet till det andliga, här och i Getsemane längre ner. De heliga platserna är annars ofta så överlastade av människors enorma tillbedjan att jag har svårt att komma nära.
Tänker på en annan dikt som får avsluta denna lilla betraktelse. Den är skriven av en Zenpoet Basho.
I original lyder den: "Också i Kyoto
                                  när jag hör gökens rop,
                                  längtar jag efter Kyoto"

Om du byter ut Kyoto mot Jerusalem, förstår du vad jag menar.