"En enda sak är säker..."

Varje dag, varje timme får människor ta emot svåra, livsavgörande besked. Inte bara den sjuka drabbas utan också de som finns runt omkring.  Mitt i det blommande livet tecknar döden sin skugga och vi inser att allas våra liv är begränsade. Vi vill ju inte tro det. Vi vill inte se att det finns en horisont någonstans utan vi lever på som vi skulle finnas för alltid. Och kanske är det nödvändigt att det är så. Inte kan eller orkar man gå omkring och tänka på döden när man är mitt i livet och framtiden syns oändlig. Men så plötsligt blir vi påminda om den enda sanningen för oss alla och vi blir förstummade. Drabbar detta mig? oss? Andra kanske men inte vi....Det gick en serie på TV för några år sedan där man fick följa svårt sjuka människor under en tid. Frågan var om de skulle få ytterligare någon tid att leva och också hur de hanterade den tid de visste att de hade kvar. Jag är full av beundran för dessa människor som ställde upp framför kameran och delade med sig av sin smärta, ångest men också sitt livsmod.  Det var unga människor men också en del äldre och alla uppnådde under seriens gång en slags kraft att mitt i allt det svåra ta till sig stunder av glädje och tillförsikt. Jag både grät och skrattade när jag såg serien och förundrades över människans storhet och förmåga att leva mitt i ögat av det  oundvikliga.
På mitt kylskåp sitter en bild av Jan Stenmark. Den ena personen säger: En dag ska vi alla dö....,
den andra: Alla andra dagar ska vi det inte....