Under många år kunde jag inte lägga ifrån mig en bok som jag påbörjat. Även om den var tråkig så tog jag mig igenom den. Vet egentligen inte varför. Var det av respekt för författaren? Tror inte det. Det var nog snarare känslan av att har man påbörjat något så ska man avsluta det! Numera har detta krav lämnat mig, jag är fri! Men, jag vet också av erfarenhet att man alltid ska ge boken en chans, så därför läser jag ca 1/3 och har den inte sagt mig något eller endast fungerat som sömnpiller släpper jag den! En bok har jag i tydligt minne. Det var Göran Tunströms bok "Juloratoriet". Alla talade om att den skulle vara så bra och jag började läsa. Men det ville sig inte riktigt. Jag kom inte in i den, så jag la den åt sidan. Dock efter en tid, när jag inte hade något särskilt att läsa, tog jag fram den igen och nu väntade mig en av de bästa läsupplevelser jag haft. En sagolik bok, magisk...Så jag är försiktig innan jag ratar. Nu läser jag emellertid en bok som jag egentligen skulle lägga i från mig! Den är tråkig, det händer ingenting fast jag nu läst 50% av den. men av någon underlig anledning fortsätter jag. Det är Grishams bok "Processen". Jag köpte den till min son Tobbe, som gillar honom, men jag tänkte tjuvläsa den först innan jag gav honom den. Dessutom har Grisham skrivit några riktigt bra thrillers tidigare, "Firman" och "Pelikanfallet" bla. så jag hade ganska höga förväntningar. Men ack nej, en trött, seg och saggande författare möter mig och enda anledningen tror jag till att jag hållit ut är hans gamla meriter hos mig... Nu tror jag nog att jag kollar slutet i alla fall för att se hur de här struliga advokaterna klarar skivan och sedan slår jag in den till Tobbe! Kanske utan att säga något! Ska bli spännande att höra vad han tycker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar