Äntligen framme!

Så låg ÄNTLIGEN Tromsö där lysande som en diamant i den svarta fjorden. Efter fyra dagars på många sätt dramatiska resa var vi framme, men innan vi kom in och fick sjunka ner i soffan och pusta ut måste det skottas och bäras katter, väskor och påsar av allehanda slag inte minst med mat som Agnes provianterat i Kiruna, och så fantastiska Elsa Dolly, som genast rusade in i  sitt rum och började leka! Jag måste säga att hon varit otroligt tålmodig som kunnat sitta i sin bilstol i timmatal utan att skrika och gnälla. Jag hade köpt små fingerdjur på Ikea som hon gillade och sedan förstås Pippifilmer på datorn. På vilket sätt var resan dramatisk då, förutom alla milen? Ja, först krockade vi vid ett rödlyse där halkan var svår och avståndet till framförvarande bil för kort....men det blev tack och lov inga större skador vare sig på oss eller bilarna framför. Ja, det var mitt fel...och jag började gråta, blev nog lite chockad. Har nog en benägenhet att köra lite för fort men jag tog till mig varningen. Och tur var väl det för vägen längre fram korsades både av renar och ett par älgar, som helt utan förvarning gick över vägen. Änglavakt och lagom hastighet...Att vi blev insnöade i Kiruna har jag redan berättat, men dagen därpå hade de öppnat vägen upp till Riksgränsen och då trodde vi ju att det var fritt fram vidare. Men redan några kilometer innan gränsen började vi ana oråd. Lastbilar i långa rader stod uppradade efter vägen och när vi kört förbi dem hamnade vi i en kö med personbilar. En lång kö...Vägen inne i Norge var fortfarande stängd. Det var inget annat att göra än att vänta. Dålig information eller egentligen ingen alls, men det ryktades om att en bilkolonn var på väg. Nu var Elsa Dolly lite hungrig och då öppnade jag vår matväska och där simmade smörgås och kex i urrunnen mjölk! Det var bara att svära ett slag, öppna bildörren mot 15° kyla och börja sanera! BRR!  Efter ca 2 timmar skymtade vi äntligen en jättesnöplog på fjällkanten och nu började kolonnåkningen. Snöplogen åkte längst fram och sedan rullade alla personbilarna långsamt efter. Det verkade som de "stackars" långtradarna fick vänta ytterligare. Varför hade man inte öppnat vägen som på Sverigesidan? Men jag förstod när vi sniglade oss fram. Det var så mycket snö att det bara fanns en körbana, dessutom ganska smal.  Livet kan vara hårt här uppe i fjällvärlden...det fordras nog att man har fjällblod i ådrorna! Men ack så vackert här är!