"Amour"...kärlek...

Vi såg en tung, fransk film i går, "Amour". Ja, den var tung, svår och för mig rörde den upp många känslor och tankar, tankar  om mitt eget åldrande men också minnen från de sista åren av min mors liv. Filmen handlar om ett gammalt par, där hustrun går igenom en operation som misslyckas och gör hennes högra sida av kroppen förlamad. Så får man följa hennes gradvisa förfall och mannens kärleksfulla omvårdnad av henne. Han är själv gammal och trött men försöker på alla sätt hålla modet uppe. Det brister till slut och vad som händer berättar jag inte om ni tänker se den. Det är en film som låter handlingen vila i bilderna, skådespelarna är fantastiska, ja, det blir nästan som en dokumentärskildring av livets sista tid och hur det långsamt krymper till att till slut mynna ut i en enda lång väntan. Hur vi blir helt beroende av våra medmänniskors välvilja och omtanke. Kanske blir det inte så för mig, tänker jag,  nu när man fortfarande är med, frisk och relativt rask...många klarar sig långt upp i åldrarna utan större krämpor och visst lever man längre nu,  ja, 100-åringarnas antal ökar ju. Tänker på utställningen på Waldermarsudde där man nu visar tavlor av den finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck; raden av självporträtt som hon gjorde de två sista åren när hon bodde i Saltsjöbaden, där hon också dog 1946. Ansiktet som försvinner mer och mer in i bilden tills den sista ser ut  som en dödskalle, en dödsmask... Sluta mamma, säger dotterna Agnes, jag blir så deppig. Klart man inte vill hålla på och tänka på sin ålderdom. Men visst är det så att tankarna kommer till en ibland, vikten av att leva här och nu, att ta tillvara på det som livet bjuder.  Att njuta och glädja sig åt att man fortfarande kan andas, skratta, älska... Amour, kärleken... det viktigaste.