Lipsos, en pytteliten grekisk ö med charmig fiskeby och hamn, i slutet av 80-talet. Därinne i handelsboden hänger ett porträtt av Olof Palme. En mycket stor man säger ägaren på knackig engelska, very big. Jag kände mig stolt, för detta var inte första gången på min resa i Grekland som jag stötte på denna beundran för vår mördade statsminister. Och nu har jag följt dokumentärserien om honom. En fantastisk person träder fram, en man från överklassen som kallar sig demokratisk socialist, som inte bara blir en ledare för Sveriges största parti utan också en internationell förkämpe för frihet och rättvisa och alla människors lika värde. Jag deltog själv på 60-talet i flera demonstrationer mot olika diktaturer och jag beundrade Palmes mod att tala klartext. Annars var jag inte särkilt insatt eller engagerad i dåtidens inhemska politik och Palmehatet som utvecklades förstod jag aldrig. Jag träffade honom en gång i samband med ett politiskt möte på Nalen där jag skulle föreställa en sömmerska som hade vissa frågor till honom. Jag lät nog inte särskilt trovärdig men jag minns att Palme bjöd upp till dans efteråt!
De sista åren måste varit förfärliga för honom med alla dessa nid och hotbilder och när Claire Wikholm på filmen berättar om hur en man bjöd alla på champagne på Operakällaren för att Palme var död så tror man inte det är sant att det fanns ett sådant hat. Har du inte sett dokumentären så gör det. Det berättar också om det Sverige som inte finns mer...om oskuldens tid.
Jag blev också så illa berörd av det Claire W berättade och mindes allt detta oförsonliga hat mot en så lysande och modig politiker. Sorgligt är det. Plötsligt mindes jag också hur ett antal lärare på mitt gymnasium dagen efter ett val där s vann hade mörka sorgekostymer.
SvaraRadera