Heliga danser

Att dansa har i alla tider och bland alla människor varit ett sätt att uttrycka känslor av både glädje och sorg. Så även inom kyrkan var dansen i forna tider ett viktigt uttryck för att komplettera olika  berättelser ur bibeln med rörelser,  men som med så mycket annat inom kyrkan ansågs det vara förknippat med synd och förbjöds. Numera har den heliga dansen fått en förnyad betydelse inte bara inom kyrkan  utan också inom andra inriktningar där man vill uppnå en balans mellan själ och kropp. Inom psykoterapin  t.ex. Det är tillsammans med andra man dansar. Oftast i en cirkel där man genom gemensamma steg och rörelser försöker uttrycka en upplevelse eller känsla. Musiken har alla kulörer, grekisk, romsk, gregoriansk...både ny och gammal, meditativ eller full av energi. En speciell känsla av närhet och helhet växer fram både till sig själv men även till de andra.  För två år sedan gjorde jag en pilgrimsresa till Assisi, den helige Franciskus stad. Det var veckan efter min mammas död och jag var full av sorg. Det blev en fantastisk upplevelse men inte bara för att jag fick vandra i denna vackra italienska stad så full av andlighet utan också för att varje kväll innan middagen dansade vi olika heliga danser. Vi hade turen att en av deltagarna var lärare i detta. En dans minns jag speciellt. Den handlade om fiskarhustrun som väntar på sin man, "skall han komma tillbaka från havet eller inte... " och den dedikerade vi till min mammas minne. Dansen böljade fram och tillbaka i olika rytm och sin suggestiva musik och jag kände hur alla deltog i min sorg.  En stark upplevelse som tröstade och gav mig kraft. Här kan du läsa mer!

heliga danser

Att skriva är ett sätt att leva

Många av oss har säkert fört och för dagbok. När jag var i 11 årsåldern fick jag en fin sådan med ett lås och en liten nyckel så att jag kunde låsa om mina tankar. Tyvärr försvann boken vid ett inbrott i vår källare men jag minns att jag där berättade om min första kyss. Percy hette han som fick den äran! Sedan har jag skrivit mest hela tiden utan att vara konsekvent. Små betraktelser, dikter men också under hela vår första Frankrikeresa skrev jag flitigt och där försökte jag mig också på att illustrera. Jag hade köpt en liten akvarellåda som så behändigt  kunde tas fram och det var så roligt att försöka välja ut det som lättast kunde fångas i bild i min text! Jag skriver fortfarande men eftersom jag också bloggar blir det inte lika ofta.  Numera skriver jag ju mest på datorn men fortfarande kan jag inte låta bli att ibland köpa vackra böcker att skriva i för hand!  Att skriva är ett bra sätt att reda ut sina tankar, att få perspektiv på det som sker. Det har hjälpt mig så många gånger, varit både till tröst och glädje. Den som inspirerade mig nu att skriva detta är Paul Auster, en av mina absoluta favoritförfattare. Amerikan, och känd bl.a för sin bok "New York- trilogin". Jag läste hans nya bok "Vinterdagbok" där han ser tillbaka på sitt liv och det som format honom. Boken är inte upplagd i kronologisk ordning utan löper i olika tidsperspektiv vilket gör att han tydligt kan se hur saker och ting påverkat honom både psykiskt och fysiskt men också hur det format hans författarskap. Jag älskar hans språk, hans tankevindlingar, och dessutom utspelar sig sig allt  oftast i just New York! Har du inte läst några böcker av honom ännu, föreslår jag att du börjar med "Dårskaper i Brooklyn" sedan är du förhoppningsvis fast!

Allt har sin tid

I går när jag gick förbi skolan hängde några flickor över staketet. Vad heter du, frågade de och jag svarade förstås, Margareta. Hur gammal är du, fortsatte de, ja, vad tror ni? 47, sa de. 47!! De skrattade och vinkade hej då och jag gick vidare med ett leende på läpparna. För dessa små söta "ettagluttare" är förstås 47 väldigt gammalt, nästan som 100 kanske!,  men för mig som snart blir 70 var det dagens komplimang!

speglingar.....

Jag tror att det var vid den åldern som jag först började ana livets horisont. Att livet är ändligt. Jag talade med min son om detta för en tid sedan. Just när man börjar närma sig de 50, inser man att det finns saker som inte är möjligt att göra längre, att man mer eller mindre är indragen i livets "grottekvarn", som på många sätt bestämmer ens livsutrymme. Det jag inte gjorde i ungdomsåren kan jag inte längre göra och även om jag försöker göra det så kan aldrig min upplevelse bli densamma. Detta betyder inte att jag inte kan göra en massa saker, ja hela livet kan jag leva och uppleva men hela tiden med utgångspunkt från där jag är. Krånglar jag till det? Det jag vill säga är att Allt har sin tid som Ordspråksboken så vist säger. Men det var roligt att vara 47 en stund!

"Back to basic"

Känner mig hängig...är det solbristen kanske? Varje dag är lika mulen som föregående...Dessutom har jag fortfarande sviter efter den sega förkylningen i december. Hostan vill inte riktigt ta slut, och kroppen känns öm och lite stel, som om någon bultat på den. Ska i alla fall gå och simma  idag (om de inte stulit ytterligare kopparrör som de gjort förra måndagen så att duschvattnet inte fungerade...) och sedan hittade jag en Dvd med Taiton  Blossom "Back to Basic", tre gympapass med olika svårighetsgrad. I går tittade jag på den första  och den såg inte alltför jobbig ut!!  så den får jag väl försöka pröva här på mattan, i morgon kanske...Att jag ska vara så seg... Har du några uppmuntrande förslag? skulle behöva lite coaching!

En stor körledare har gått ur tiden

Eric Ericson är död. Läste det på facebook. Han satte verkligen Sverige och körsång på världskartan och hans körer var världsberömda. Jag har sjungit för honom en gång!! Tillsammans med massor av andra korister. Det var i Storkyrkan och vi skulle öva "Sverige" för att sjunga på Slottsbacken för kungen som fyllde 50. Som sagt hela kyrkan var knökfull med korister och uppe i predikstolen stod Eric Ericson. Där ska basarna stå, sa han, där tenorerna etc och till slut började vi öva. Efter en stund äskade Ericson tystnad och sa, det är några tenorer där borta som inte tar den rätta tonen! Bland hundratalet körsångare kunde han uppfatta det! Vilket musiköra! Frid över hans minne.

Boken som en varm filt!

Det finns böcker som man bara kryper in i. Jag kallar dem feel-goodböcker, precis som jag har feel-goodfilmer som jag kan se om och om igen! Kanske jag inte läser om böckerna men de lämnar alltid efter sig en...ja, precis! må bra känsla!  Det finns en författare som defenitivt  får mig att bli varm i hjärtat, förhoppningsfull om människosläktet och dess förmåga till godhet och som samtidigt får mig att längta till Irlands små byar och städer! Maeve Binchy heter hon, född 1940 på Irland och tyärr, upptäckte jag nu,  död 2012. I hennes böcker möts det gamla och nya Irland, fattigdom och välfärd, landsbygd och städer där människor möts och lever tillsammans och grundtonen är att tillsammans kan vi hjälpas åt och utveckla både oss själva och varandra. Alla romaner är fristående men rätt som det är träffar man på någon gammal bekant som varit huvudperson i en tidigare bok, så allt blir som en jätteväv  av olika människoöden. Den som kom att bli hennes sista bok läste jag ut i natt!! "Allt för Frankie" heter den och den bär som alla tidigare böcker på denna klokskap och medmänsklighet som jag tycker är Binchys signum. Flera av hennes böcker har filmats bl.a "Tara Road" men en av hennes bästa är i mitt tycke "Nora O´Donoghues dröm" en fånig titel på en mycket bra bok, "Evening class" heter den på engelska, och det beskriver mycket bättre vad boken handlar om. En kvällskurs i italienska och hur den kommer att påverka alla deltagare! Minns ni den danska filmen (också i min måbrahylla!)

"Italienska för nybörjare" så har ni lite av scenariot!

Alla Hjärtans kram till er!

Varför känner jag tveksamhet inför denna dag, alla Hjärtans dag? Det är väl inget fel att skicka hjärtesms till nära och kära (vilket jag gjort!),  eller köpa en ros till någon som man tycker om. Men det är som med andra dagar där vi uppmanas att tänka på något särskilt, det blir lätt till något kommersiellt. Jag kan ju heller inte låta bli, gammal pedagog som jag är, att kolla upp lite om bakgrunden.  St Valentin var en präst som vägrade avsäga sig sin kristna tro och därför halshöggs den 14 februari 269 e.kr. (Hans synd att viga kristna par). Sedan kopplades han ihop under medeltiden med våren och fåglarnas sökande efter lämliga partners och så blev den 14 februari St Valentins dag, kärlekens och förälskelsens dag! Ja,  jag inser att jag tycker om det här med röda gelehjärtan och rosor,  så varför inte?!  Hoppas många pippin finner sin vän och kommer och sjunger i min trädgård i vår!