Guldstunder

Guldklimpar!

Kanske har jag skrivit om det tidigare! Om de där stunderna som dyker upp helt oplanerat och som det gäller att fånga. Vill du gå med och fånga krabbor?  säger min lilla "mignon" S. Hon har just fyllt 9 år och är som en liten älva där hon skuttar utmed strandkanten. Vi är vid havet och här finns både en härlig sandstrand och klippor att klättra runt i! Jag har nyss satt mig i solstolen men det är klart att jag vill gå med. Det blir ju aldrig särskilt långa stunder man får vara ensam med någon när man är så här många. Då måste man planera dem och det blir inte samma sak som det där spontana. Så vi får en liten stund där vid klipporna utan att det sägs eller görs något särskilt. Men det är hon och jag! En liten stund senare ska min son gå och fika och då är det jag som frågar om jag får gå med och då får vi två en stund. Vi sitter där under träden på den lilla restaurangen och småpratar. Han bjuder på fika och äter en glass. Jag tittar på honom och tänker på hur stolt jag är över honom. Vilken fin son jag har och hur underbart det är att just han och jag sitter här,  just nu, för oss själva! Jag säger sällan nej numera när guldkornen dyker upp. Jag har blivit guldstundssamlare!

Ingen krabba denna gång men en äcklig manet!