Vårt behov av sammanhang

Skön morgon på terassen. Äntligen kan jag inta mitt kaffe med mjölk ute, visserligen i tjock morgonrock men i alla fall! Svalorna jagar varandra i buskarna och en fågel hoar med jämna mellanrum och får omgående svar av någon annan! En lätt bris som snart kommer att bli uppvärmd av solen för i dag är bara lätta skyar. Inget som hindrar. Jag är ganska tagen av en bok jag läst. Det finns en isländsk författare Arnaldur Indridason, som jag läst allt av tror jag. Han skriver kriminalromaner och hans alter ego är en tilltufsad polis som heter Erlendur. Böckerna är mycket välskrivna, intrigerna spännande och ovanliga och så är det beskrivningarna av Island, dess natur, det trolska, lite spöklika som vilar över dess fjäll och ödsliga hedar. I denna bok "Den kalla elden" beger sig Erlendur upp till sin barndoms by och ödegård, och där får han höra om en kvinna som försvann uppe på fjället för massor av år sedan och aldrig återfanns. Det liknar det han själv upplevt som barn, då hans bror försvann i ett fruktansvärt oväder då fadern med sina två söner letade efter några får. Brodern hittades aldrig och detta trauma har levt kvar inom Erlendur och påverkat hela hans liv. Och det är det boken handlar om. Vikten av att veta vad som hänt, att förstå även om det inte kan förändra i sak det som skett. Indridason skriver med djup förståelse för de människor som måste leva kvar med ovisshet och deras försök att hantera smärtan.
Det är inte bara en kriminalhistoria utan också en roman om våra mänskliga tillkortakommanden men också om vår storhet och förmåga till kärlek.