"Plöstsligt knackar det på dörren…"både bokstavligt och bildligt

Jag har precis slagit ihop pärmarna till Etgar Kerets novellsamling "Plötsligt knackar det på dörren". Små korta betraktelser;  som urklipp i en pågående verklighet, där man inte vet hur det börjar eller slutar utan hamnar mitt i! Underfundiga, ofta absurda berättelser som får mig att skratta och samtidigt se på saker och ting med omvänt perspektiv. T.ex hur vi med våra saker i fickorna eller för all del i vår väska kan bejaka livet om lyckan plötsligt skulle uppenbara sig!! Etgar Keret är en israelisk författare, bor i Tel Aviv och har skrivit flera böcker. Hans familj är också något av en ytterlighet! En syster som är ultraortodox med elva barn och en bror som är vänsterradikal. Själv säger han sig vara liberal vänster! Ska absolut läsa fler böcker av honom! Pröva du med!
 Skrattet i halsen satte vi dock igår när vi på Uppsala Stadsteater  såg musikalen "Cabaret"! Jag vet att jag oftast är positiv mot det mesta!! (några vänner tycker jag är så onyanserad…) men den här uppsättningen var fantastisk bra! Ni vet säkert att handlingen utspelar sig i Berlin under slutet av 20- och början av 30-talet strax innan Hitler kom till makten. För några år var Berlin en fristad för experimentell konst och radikal politik men också olika yttringar av dekadans och massor av människor festade runt. Sally Bowles, spelad och sjungen suveränt av Sarah Dawn Finer uppträder på Kit Kat Club där hon lär känna Cliff Bradshaw, amerikan med författardrömmar. Kring dessa utspelar sig berättelsen om människans unika förmåga att vägra se sanningen i vitögat…att en fruktansvärd katastrof närmar sig. "Det är bara skolpojkars bus", säger den judiske frukthandlaren, när hans fönster krossas av

stenar, " det går över"….över går också förlovningen mellan honom och hyresvärdinnan fräulein Schneider, (underbara Babben Larsson) när det börjar gå uppför henne vad som kommer att inträffa om hon gifter sig med en jude. Dekoren är effektfull, inte för glittrig utan mörk som en bunker…Slutscenen är mäktig. Konferencierns tandglittrande leende " Willkommen…" blir till en grimas (utmärkt spelad av Oscar Pierrrou Lindén) och slutet är dramatiskt. Alla klär av sig och stiger in i bunkern och högst upp står det blonda paret med sin pälskrage och hakkorsarmbindel. Wagners musik ur Parsifal dånar över salongen, ödesmättat.
Kan det vara mer aktuellt,  frågar jag mig? Nu med nazister som framträder på gator och torg, inte bara här utan i hela Europa. Och så många av oss som helst vill stoppa huvudet i busken och säga som Sally Bowles, det är bara politik, det kommer att bli bra….Om ni har tillfälle så se denna viktiga och tänkvärda musical. Vi måste tillsammans kämpa mot dessa agressiva och destruktiva krafter som breder ut sig.

"Tango, en känsla som dansas…" hommage till Ann Sofie

Jag är dämpad i dag. Sorgsen. I går läste jag om en av bokhandelns många vänner. Läste en nekrolog, för hon är död. Ann Sofie Nilsson heter hon, var skådespelerska men mest, för mig, var hon en underbar sångerska som, som ingen annan, kunde tolka tangons passion och smärta. Hennes mamma och jag arbetade tillsammans i skolan under många år och vi pratade mycket.  Hon var mycket stolt över sina döttrar, tre stycken och sin son som levde och arbetade i Afrika, dit hon också åkte många gånger. Alla döttrarna blev skådespelare men det var Ann-Sofie som speciellt utvecklade sin sångförmåga och tillsammans med sin man Gunnar Rosengren, som spelade på bandoneon (ett litet dragspel) uppträdde hon på olika ställen i stan. Så ock i min bokhandel!  Det var en härlig kväll! Mycket folk, och Ann Sofie i vacker klänning sjöng musik av bl.a Piazolla. På pianot stod en trearmad ljusstake som Ann Sofie alltid hade med. Den glömde hon kvar…Hon kom in många gånger i min bokhandel, slog sig ner och vi talade mycket om våra gamla mammor och hur man kunde ordna för dem. Så stängde jag bokhandeln och vi träffade på varandra lite då och då.  Och så en dag, ganska nyligen, stötte vi på varandra igen och då berättade hon för mig att hon var svårt sjuk och kämpade på för att leva. Vi talade med varandra om bokhandelstiden och jag berättade att jag fortfarande hade hennes ljusstake som jag hittat vid flytten. Kom hem till mig, sa hon, så kan vi fortsätta prata. Och visst ville jag göra det. Men ni vet hur det är…det händer hela tiden saker… hon föll ur min tanke. Och så är hon borta. Det är sorgligt. Varför besökte jag henne inte? Varför skjuter vi upp sådant som är viktigt? Jag tar fram hennes ljusstake och tänder ljusen och minns den där kvällen i bokhandeln... hennes varma utrycksfulla röst och musiken från Gunnars bandoneon…
"På himlen ser jag vilsna fåglar,
 som vänder åter ur en dröm,
en dröm om evighet och kärlek,
 en kärlek som är hav och vind och ström…" (text Lars Forsell, musik Astor Piazolla)

Babel och mässa!

Hemma på trappan med frusen väninna!

Solen skiner så vackert in genom fönstret, öppnar balkongdörren och för första gången känns luften inte iskall! Bortskämd som jag är från flera veckors solvärme har jag hållt mig inne och bara tittat ut nödvändigtvis! Känns dock skönt att vara hemma igen och nu har jag i flera timmar tagit igen Babeltid på Svt play! Detta fantastiska program som jag är helsåld på! Vet att en del kanske tycker Jessica Gedin är väl manierad men jag tycker hon är helskärpt. Hon är påläst, kan lyssna och ställer intelligenta frågor! Snygg också på sitt svartvita sätt! Bra boktips får man också och den här idén med att låta författare skriva text till en Benny Andersson melodi suverän. Kluriga, lyriska och fantasifulla texter! Alla är bra tycker jag men Susanna Alakoskis lite extra! Kan vara att jag tänker på min dotter och Tromsöfjällen! I söndags var jag på konsert i Oscarskyrkan och lyssnade på Leonard Bernsteins "Mass". En form av musical vars röda tråd är den katolska mässan men som hela tiden avbryts av det "vanliga" folket som ställer sina frågor och uttrycker sina tvivel. Ett enormt projekt med många körer, både barn och vuxna, brassband på flera ställen i kyrkan och fantastiska solister bl.a Ulla-Carin Börjesdotter (som jag önskar sjungit mer!) och officianten i mässan Olle Persson.  Bernsteins musik är inte trallvänlig men otroligt dynamisk och bjuder på både jazz, gospel och känslosamt lyriska partier och man känner sig helt omtumlad när det sista ackordet klingar ut i den vackra kyrkan. Ytterligare 4 föreställningar ges, nu på onsdag kväll, två på lördag och den sista på söndag. Jag rekommenderar den varmt!

Möt Harry Friberg!

Jag åker spårvagn på Folkungagatan, är runt 4 år. Vi står ute på spårvagnens lilla utedel där bak och jag håller nog mamma i handen för det skramlar och vickar. Plöstsligt öppnas en lucka i dörren och en hand sticker ut. Människor lägger pengar i den och sedan delas det ut små biljetter av samma hand! Några gånger har vi suttit inne också. Då får man betala till en man i fin mössa och uniform som sitter i ett bås bakom en pinne som han kan fälla upp när han reser sig. Han har en lustig väska på magen i läder och det hänger olika metallrör på den där han lägger i och plockar ut pengar! Och varför berättar jag detta nu undrar ni? Jo, jag befinner mig i författaren Stieg Trenters sällskap i boken "Kalla Handen"! I Stockholm på 40-talet där man åker just spårvagn eller droska och säger hyvens och pain riche! Det är roligt med de här gamla deckarna! Och just kanske Trenter som skildrar ett Stockholm som i stort försvunnit. Ett 25 tal böcker blev det innan han avled 1967 endast 53 år gammal. Hans alter ego är fotografen Harry Friberg som tillsammans med kriminalintendenten Vesper Johnson, (som får mig att tänka på Agatha Christies Hercule Poirot!), löser de olika morden ofta på krogar som inte längre finns. "Farlig Fågänga", den första bok jag läste av Trenter, börjar med att Harry  äter sniglar på sin stamkrog i Gamla Stan "Cattelin". Här åt jag och Christer alltid löksoppa förr efter våra julklappsinköp! Den är borta nu... Jag kan tycka att språket är lite väl överlastat ibland och en aning "mossigt gammmalmodigt", men härlig nostalgikänsla och stämning väger lätt över!

Besök hos monsieur Chagall!

När vi åker till Nice bor vi numera sedan flera år tillbaka på samma hotell. Det ligger nära både nya och gamla Nice, nära havet och nära flygbussen! För några år sedan bestämde vi oss för att besöka Chagallmuseet och följande konversation utspelade sig i receptionen! (på franska!) "Vi skulle vilja besöka musée Chagall! Var är det!"  Den unge mannen i receptionen:"Monsiuer Chagall, no il n´est pas là! (monsieur Chagall finns inte här) - Nej, sa vi, " Musée Chagall"- Han tittar på oss förundrat och säger "Monsieur Chagall il ne vit pas ici---(m. Chagall bor inte här---) Han såg så förvirrad ut så vi la ner hela projektet för den gången men fick oss ett rejält skratt!  Dock denna gång promenerade vi uppåt kullen där Chagallmuséet ligger och i flera timmar gick vi runt där och beundrade och fascinerades av de fantastiska tavlorna. Marc Chagall,  som han heter,  föddes i Ryssland 1887 i en judisk familj och hans barndom var fattig men lycklig! Som jude stötte han på många svårigheter under livets gång bl.a satt han fängslad en tid och under andra världskriget flydde han via Frankrike och Portugal till USA. Hans första hustru Bella dog där och Chagall hamnade i en svår kris. Efter kriget flyttade han till St Paul de Vence i Frankrike,  gifte om sig och åren efter det blev lyckliga vilket också märks i hans tavlor. Han prövade på olika konstarter bl.a keramik och färgat glas och skapade sedan detta museum i Nice, där man också kan beskåda några av hans glasfönster. Ett rum upptar stora tavlor med viktiga händelser ur Bibeln, tavlor fulla med hans speciella färgskala och symboler. I ett rum, dedikerat till hans hustru Vava, finns kärleksfulla och varma tavlor målade kring dikter ur Höga visan, med kärlekspar som svävar eller flyger och de ständigt återkommande djuren, hästen och tuppen. Han fick ett långt liv dog 1985,  98 år gammal.

Till Vava min hustru, min njutning och min glädje

Chagalls atelje i Paris runt 1910

Tillfället gör tjuven...

Vi hinner knappt komma ner till Nice förrän jag blir bestulen på min nya fina Ipad…Vi hade varit ute och promenerat runt i gamla Nice och gick in i en affär för att köpa dricka. Nu i efterhand kan jag tänka att det var ett lite skumt ställe,  mest chips och dryck och inga priser, och när vi ville betala med kort sa den unge mannen att det hade de inte. Det var så krångligt att skaffa, så mycket papper etc.  Så jag som hade haft min Ipad i handen lade den ifrån mig på disken för att leta efter kontanter i väskan.  Sedan gick vi iväg och slog oss ner på ett café i närheten. Då kom jag på…min Ipad!! Jag rusade tillbaka till butiken. Expediten såg underligt besvärad ut och nekade till att ha sett den. Saken är den att vi var helt ensamma i butiken under hela vårt köp så det kan knappast varit någon annan som kunnat ta den. Man ska inte anklaga någon när man inte riktigt vet men vi är övertygade om att det var denna unga kille som tog den. Måste ha varit alltför frestande… Det blev att gå iväg till polisen och göra en anmälan och där satt andra som också blivit bestulna…och jag som brukar vara så försiktig…vis av tidigare erfarenheter! Nåväl, jag hade inget inlagt på den som inte går att ersätta och det är ju "bara" en sak, men i alla fall….Den har varit min kompanjon nu under hela vår vistelse här! Eftersom jag glömt kameran hemma kom jag på att Ipaden har ju en kamerafunktion och det blev min lycka! Här några av de sista bilderna från den tagna på ett jättefint poterie i staden Salernes!

Uppbrott i luften...

Sista morgonen…mistralen har mojnat och solen börjar sprida sin guldglans över vinåkern. Jag har stått ute på terassen en stund och andats in den friska lite kyliga luften. Det är så tyst här runt huset. Ännu inga traktorer ute på vinfälten där vinrankorna fått riktigt stora blad. Vår fina ros har börjat slå ut. Många knoppar väntar men tyvärr hinner vi inte se dem. Kanske  finns några kvar när vi kommer nästa gång…
Väskorna är packade, jag frostar av kylskåpet och om en stund ska fönster och dörrluckor stängas. Det känns alltid lite vemodigt att lämna vårt paradis, men samtidigt längtar jag hem till min familj, mina vänner och att få börja göra vårfint i min lilla trädgård i Enskede! Men först väntar några dagar i Nice, denna pärla vid havet! Ja, jag vet. jag har det så bra och jag känner ödmjuk tacksamhet för det.
Vet inte om det blir någon mer blogg på några dagar så om inte…"nästa gång från min svenska veranda". Au revoir!