Tankar under mullbärsträdet...

De två mullbärsträden som står på vår tomt är mycket gamla. Kanske härrör de från den tiden på 1700-talet då man bedrev silkesodling här i dalen och mullbärsträden var matbod för silkeslarverna. Nu står de här och skuggar terassen med sina stora blad och i det ena trädet sitter barnens koja kvar  i den stora grenklykan,  ett minne sedan förra sommaren. Ett nytt litet träd slog rot för ett antal år sedan och försökte tränga ut sin urmoder men det gick förstås inte, utan den har anpassat sig och växer lite snett! Det mullbärsträd som jag sitter under har också en tudelad stam, men den är mycket mer sprucken och lär inte leva så väldigt många år till. Vi har stagat upp stammen med ett slags skärp och varje år måste båda träden klippas ordentligt för att grenarna inte ska bli för tunga därav blir det inga mullbär längre. Annars är jag mycket försiktig med beskärning...många klipper sina träd "ner till fotknölarna..."Jag älskar mina träd! Vi har planterat blommor runt om dem och här äter vi våra luncher och middagar i den svalkande skuggan. Vi har andra träd också.

3 stycken olivträd varav två förärades mig på min 50 års dag!! De är stora nu och ger lite oliver i skördetid. Tyvärr är vi ju inte här då så vi kan skörda dem.

Tre stycken cypresser där två står vid grinden  och den tredje på en mer undanskymd plats (man ska inte ha mindre än tre har jag hört) och sedan två pampiga träd som jag ej kommer ihåg namnet på.

Ett av dem planterades av sonen Fredric för nästan 30 år sedan; då en liten planta ca 1 meter lång  och nu ett träd på ca 7-8 meter, (den kommer bli jättehög...) Det andra trädet är ett minne från Christers franska släktingar Andree och Albert, som besökte oss i början av vår tid här med en barrliknande planta som nu blivit jättelik!

Jättelik har även vår lavendel blivit!
Dags för skörd!

Mannens sista bastion?!!

När grillarna kommer fram i trädgårdarna eller på balkongerna och doft av grillkött sprider sig i luften då är det vår brukar man säga! Och sedan står de kvar där till långt in på hösten för att sedan få vila till nästa vår! Nåväl vi finner en liten grill även här i vårt förråd och köper ett riktigt gott kött i den berömda charkuteributiken, och vem tar på sig förklädet och förbereder det hela! Givetvis Christer!

Och här har ni nu mina funderingar inte alls särskilt djupsinniga men ändå intressanta! Varför är det till 99% alltid männen som grillar? Jag har ännu aldrig blivit bjuden på BBQ där inte mannen stått vid grillen ofta med en öl i handen. Sambon eller hustrun gör sallad och dukar och ser till att dryckjom finns tillgänglig och sedan när grillningen är klar bistår hon maken med tallrikar som han lägger det grillade på. Och sedan får han beröm! Oh så välgrillat det är och vad har du använt för grillolja etc. Mannen lyser av berömmet och hustrun/sambon ler stolt! Jag raljerar lite som ni märker!
Vad fick jag då för svar på min fråga av vännerna? Jo! Att grilla är ju höjdpunkten på en middag. Det fordrar ett praktiskt sinne (hm) att rätt sätta fyr på kolen, inse när glöden är tillräckligt varm och sedan anpassa det man ska grilla på rätt sida av gallret. Nu är ju många grillar som de värsta lyxåken och styrs av gas och reglage av olika slag så det gör ju allt ännu mer komplicerat och här behövs då mannens mer tekniska kunskaper...Sedan finns det ju något mycket primitivt också i det här med eld och kött (även fisk), jakt och fiske typ, där mannens vildmarksådra får komma lite till sin rätt, att föda hustru och barn om det så bara blir symboliskt vid en grill! Även den mest obegåvade (i matlagningskonsten) mannen har här möjlighet att hävda sig och framstå som en riktig hjälte!
Själv tror jag att det är en blandning av allt ovanstående men också att vi styrs av bekvämlighet och ohejdad vana och många kvinnor, även jag, tycker det är ganska skönt att slippa stå där i grilloset!! Låt mannen för en stund vara kungen!! Eller vad säger ni? Skriv gärna ner några tankar!
För övrigt har jag blivit inspirerad av en rolig film som cirkulerat på FB! "Dags att ta över grillen tjejer"! "Grillupproret"! Får nog vara för mig trots allt:))

Morgon mellan fjällen...

Säkert kan många av er fortsättningen på denna enkla lilla psalm! Den kommer för mig nu när jag sitter här med utsikt över de fortfarande snöklädda fjällen och solen börjar sprida sitt guld över dalen. Vi fick ofta sjunga den på morgonsamlingen i skolan och fröken trampade på den lilla tramporgeln som stod vid sidan av katedern. Varje klassrum hade en sådan orgel. För det mesta en enkel trävariant men ibland kunde instrumentet vara utsmyckat med ett mer utsirat notställ. Det var vanligt att man fick en psalmvers  i läxa och på detta sätt lärde man sig många utantill.   Ända in på 70-talet fanns det orglar kvar i skolorna och när jag började min lärarbana hade jag en i mitt klassrum och jag spelade ofta och sjöng med barnen både psalmer och andra sånger. Men sedan togs orglarna bort, så även de direkta morgonsamlingarna. Nya vindar blåste in och ut for Tryggarekan och Din klara sol går åter upp...
Mycket fin poesi fick dock jag och många  med mig med sig...psalmboken är en veritabel skatt med ord för livets alla skiftningar alltifrån djupaste sorg till högsta glädje. Här finns ord för tvivel, ångest, rädsla men också för tröst och hopp. Många psalmer finns fortfarande i var mans mun! Ibland ordnar kyrkorna sing-a-long med önskepsalmer och vi i kören var med och sjöng en sådan i Adolf Fredriks kyrka. Önskepsalmer var givetvis Härlig är jorden, Blott en dag...men också en del psalmer som man sällan hör. En av de vackraste psalmer jag vet är skriven av Johan Olof Wallin 1818.

Var är den vän som överallt jag söker?
när dagen gryr min längtan blott sig öker;
när dagen flyr jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varthelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck, jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar.
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala,
och mig hugsvala.

Ack när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder;
Hur skön då måste själva källan vara
den evigt klara!

Glad Midsommar!!

Den blomstertid nu kommer....

SOMMARLOV!

Står i trädgården i solen...då strömmar psalmen "Den blomstertid nu kommer" ut genom de öppna fönstren på skolan, som ligger alldeles bredvid vårt hus. Barnröster som sjunger om att allt blir återfött och nu öppnas dörren mot sommaren. Många av mina egna skolavslutningar kommer till mig så gott jag nu minns dem... Det var då man fick en ny sommarklänning. Det var viktigt att vara fin på skolavslutningen och jag som hade en sömmerska till mamma hade alltid en ny klänning. Alla var fina. Pojkarna välkammade och i handen något till fröken. Ofta syrener...minns inte att vi hade någon gemensam samling till fröken. Det var ju betyg på den tiden, så när fröken (alltid fröken i mitt minne) ropade upp mitt namn fick jag gå fram till katedern och ta emot ett kuvert och däri låg mitt betyg (redan från klass 1) Man tog fröken i hand,  flickorna neg och pojkarna bockade givetvis! I betyget kunde mamma även se om jag uppfört mig ordentligt och varit ordningsam. Man var ofta i en aula där skolkören kunde sjunga eller någon duktig elev uppträda och rektorn höll tal. Vid något tillfälle delades stipendium ut också. Jag blandar säkert ihop flera avslutningar, har ju själv varit fröken på många,  men jag minns tydligt att på svarta tavlan hade fröken alltid ritat något fint och skrivit Trevlig sommar! och under stod Låt Stå!
Avlustningarna nuförtiden är väl inte så annorlunda, har ju varit på flera av barnbarnens,  och även om flera nya sånger tillkommit som blivit som klassiker,   Idas sommarvisa och Lahles Goliat,  så blir det inget riktigt sommarlov utan sommarpsalmen. Man vet inte vem som skrivit musiken men texten skrevs 1695 av Israel Kolmodin och den omarbetades sedermera av Johan Olov Wallin till nuvarande text. Ofta sjunger man bara första versen, den passar även sekulariserade svenskar, men när jag gick i skolan sjöng man alltid andra versen också. Där nämns Gud!

De fagra örtesängar
och åkerns ädla säd
De rika örtesängar
och lundens gröna träd
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
Att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Gröna fingrar....

Säkert känner ni någon som har en förunderlig förmåga att få jorden att spira! Tyvärr tillhör jag inte denna avundsvärda sorts människa,  men jag älskar trädgårdar, parker...njuter av att promenera omkring och fascineras av den oerhörda artrikedomen som finns i naturen och människans talang att  omforma och skapa oaser för vårt sinne och vårt behov av skönhet.  Det är ju känt att trädgården ofta används som en sorts terapi för stressade och deprimerade människor, så och nu i dessa coronatider, och de affärer som går bra är bl.a de som sysslar med växter och trädgårdsprodukter av olika slag . Fröhyllorna ser utplockade ut på sina ställen och det grävs och planteras på kolonilotter och i trädgårdar,  ja även på balkongerna odlas det och smyckas med amplar och spaljeer. I min trädgård händer också spännande saker!

Mitt äldsta barnbarn Joel uttryckte en dag att han gärna skulle vilja odla något och då erbjöd vi honom en del av vår tomt, den delen som vi egentligen aldrig använder eftersom vi alltid sitter på baksidan av huset. Sagt och gjort! Han kollade hur solljuset föll bäst under dagen och där placerade han 4 st odlingslådor, som han sedan frösatte med olika sorters frön, morötter, bönor, olika salladssorter...

Jag blev själv så inspirerad av hans entusiasm och beslutade att nu skulle äntligen ett litet växthus införskaffas! Sagt och gjort,  och nu står det där efter en del möda!! (vem skriver egentligen instruktioner?!)

Genast hittade jag två stolar som kunde passa in och ett litet bord så nu kan man sitta där också och filosofera! Härinne ska växa tomater och meloner säger Joel och kanske andra spännande växter...för fantasin finns inga gränser!

Kanske kan t.o.m jag trolla lite med fingrarna...efter två dagars kamp med kirskålsrötter har jag planterat lin, ringblommor och krasse och i mina kryddkrukor växer timjan, oregano,  mynta och rosmarin och jag ser med spänning fram emot när sommarblommorna ska komma upp!

Lin, väldigt bra mot kirskålsspridning och inte minst så vacker i blomningen!

Min svärdotter Lina, som verkligen har gröna fingrar, delar frikostigt med sig av sina tips och jag har fått skott av lövkoja att plantera ut. Så nu finns alla möjligheter till att få en fin trädgård med blommor och grönsaker och framförallt att umgås i med familj och vänner nu i denna trots allt ljuvliga sommartid!

Hej morfar!

Sommarpsalmen förkunnar sommartiden....

Jag och mitt alt  i allo! Karin på körresa i Wien 

Kristihimmelsfärdshelgen har under många år alltid varit förknippad med körresor för mig. När jag tänker tillbaka har dessa kördagar varit fyllda av mysigt umgänge med körkollegor, sevärdheter och upplevelser på nya platser men framförallt konserter ofta i fantastiska kyrkor med akustik vi inte är bortskämda med här i vår egen Enskede kyrka. Vartannat år har vi farit utomlands och vartannat har vi rest i Sverige.

Förra året gick resan till Assisi, den helige Fransiscus stad, i norra Italien. I år blev det ingen resa överhuvudtaget av förklarliga skäl...
Många, många minnen dyker upp i mitt huvud men några sticker ut lite särskilt. Som när vi under vår Romresa besökte katakomberna och där under jorden sjöng  sommarpsalmen i ett trångt litet utrymme  och med dödskallar i gångarna... att stå där och sjunga om ljuset och sommaren i mörkret där så många kristna och judar begravts under antiken var en mycket märklig upplevelse...en tidsresa mellan då och nu...mellan de som gått före och vi,  just nu där sjungande för dem...

Med min skönsjungande son Fredric på St Petersplatsen på körresan i Rom

Eller på ett sjukhus i Estland, som nyligen fått sin självständighet. Vi hade överlämnat sjukvårdsmateriel, som några sjuksköterskor i vår kör tagit med sig; matriel där datumen gått ut men som fortfarande var fullt användbara, och som nu tacksamt togs emot av överläkaren...då bestämde vi att vi sjunger för de sjuka...man öppnade upp sjukrummen, mycket enkla rum (minns hinkar som stod bredvid enkla järnsängar med filt)...de patienter som orkade gick ut i den långa korridoren och satte sig runt väggarna... och så sjöng vi sommarpsalmen...jag minns att jag grät och inte bara jag...vi hade svårt att titta på varandra, men så inlevelsefullt har jag nog  aldrig sjungit denna psalm vare sig förr eller senare. De sjukas ansikten...solstrålarna som spelade i de stora lite otvättade fönstren, känslan av fullständig närvaro.

EKK med dåvarande körledaren Susanne i Estland

En annan musikalisk upplevelse är när vi gjorde vår Tysklandsresa i Bachs fotspår med vår nuvarande körledare David Åberg. Vi besökte givetvis Thomaskyrkan i Leipzig där Bach är begravd och vi ställde oss runt den och sjöng Komm  susser Tot... ett vackert finstämt stycke av denne fantastiske organist och tomsättare...den femte evangelisten kallad.

Ett litet litet axplock bland fantastiska musikupplevelser men också roliga festminnen där  hela kören trängde sig in på någons rum och sjöng och drack diverse alkoholhaltiga drycker långt in på småtimmarna!

Härvarefest!!

Numera går det betydligt mer städat till. Ingen vill längre bo på enklare vandrarhem med flera i samma rum. Nu ska det var bekvämt och många föredrar egna rum!  Något håll igång på nätterna blir det inte heller...Nej kören har stadgat sig, och även om drinkar förekommer så sker det i mer eller mindre!! ordnat skick!
Många vackra körstycken har ingått i vår reserepertoar men alltid avslutar vi med Waldemar Åhlens och Carl David af Wirsens Sommarpsalm...

"En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de rika örtesängar
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden"

En vacker kväll på en brygga i byn Otepää Estland....min altvän Lotta och jag sjunger "Över skogen över sjön"
ett underbart minne och upplevelse!

Trädgårdsdrömmar....

Framför blommande Morris...

Häromdagen skulle min mamma fyllt 104 år om hon levat. Jag och en god vän gick förbi graven, som tyvärr såg lite ovårdad ut, och jag klappade på stenen och sa, jag saknar dig mamma...samtidigt är jag glad över att hon inte lever nu i dessa tider med social distans. Min mamma som älskade kontakt, samtal, beröring, skulle inte ha orkat med den isolering som nu gäller på äldreboende; det är knappt jag själv gör det...och ändå är jag en människa som försöker se det positiva i tillvaron så mycket som möjligt.

Och det finns en hel del positivt faktiskt! Mitt äldsta barnbarn, som begåvats med gröna fingrar och bor nära oss, har börjat så i pallkragar på vår tomt! Här ska vi ha morötter, kål, sallad av olika slag, säger han, och han är så entusiastisk så jag bestämmer på stående fot att vi måste ha ett litet växthus också! Och sagt och gjort nu ska här komma ett litet växthus om några veckor och där inne ska det bli tomater, squash...jag blir lika entusiastisk som han och säger att vi måste få plats med några små stolar och ett litet bord också så vi kan sitta där och njuta!! Själv tar jag mig an den förskräckliga kirskålen, rensar i rabatterna och planerar så sommarblommor och lin. Lin är förresten mycket bra att plantera för att hålla kirskålen i schack! Täcker ordentligt och dessutom är det så vidunderligt vackert när dess blå lysande blommor slår ut. Min kära svärdotter har inspirerat mig. Utanför hennes dörr är hela rabatten sådd med lin. Annars blir det blomster i krukor som vanligt. Lätta att hantera och flytta på.  Jag älskar att gå i trädgårdar, i parker...men är dessvärre så okunnig i trädgårdens konst. Men nu med två entusiaster i närheten, svärdottern och barnbarnet, vore det väl själva sjutton om jag inte skulle få till något på min egen täppa.

Nu längtar jag, säkert som ni också, efter värme så att man kan umgås ute i trädgården, grilla lite och dricka rose...ja, vederbörligt avstånd förstås... och kanske med lite självodlade rädisor doppade i salt och smör!!

förgät mig ej....