Hej då Tomten!

Inte lätt att hänga upp men Elsa Dolly ger sig inte!

Nu har vi börjat plocka undan julen. Vi börjar med tomtebordet där Elsa Dolly mycket försiktigt lägger ner tomtarna i en låda. Sedan fortsätter vi med änglarna där den sista i lampan får blåsa ut Julen! Granen töms också på sitt pynt utom på smällkaramellerna, som får hänga kvar i granen, som vi slänger ut på den traditionella julgransplundringen den 18e. (Om det finns några barr kvar då...) Elsa Dolly vill dock hänga tillbaka sakerna igen. Tycker granen är finare så! Det underliga är att när detta plockande och bärande ska göras försvinner så sakteliga både Agnes och Christer....Agnes går i väg med Elsa Dolly, som behöver få lite frisk luft! och Christer måste i väg på ett viktigt möte. Så där står jag med så gott som hela julen nedpackad och som ska bäras ner i vårt redan överfulla förråd!! Ack ja....hej då tomten!

Bad med spaggetilunch!

Först åkte vi till Högdalsbadet, där jag inte varit på massor av år. Nu har det bytt ägare och man har gjort en fantastiskt stor och fin lekpool för små barn med vattensprutande djur och rutchkanor. Rena paradiset för Elsa Dolly men också för lite större barn eftersom det också finns en mellanpool! Kusinerna Signe och Joel var också med och Tobbe och Agnes. Vi badade i flera timmar och fick nästan dra småkusinerna därifrån. Men vi kommer igen! Väl hemma tillagade Agnes och Tobbe, några av familjens duktiga kockar!, jättegod spagetti carbonara  som vi slukade! Bad suger verkligen och trött blir man också!

Galette des Rois!

Trettondagen, den dag då de tre vise männen anlände till Betlehem med sina gåvor till Jesusbarnet! I Sverige äter vi ju inget särskilt denna dag men i Frankrike bakas Kungakakan, Galette des Rois, en söt mandelkaka,  som skärs i lika många bitar som antalet gäster, förutom en extrabit till en eventuell okänd gäst. Förr i tiden bakade man in en liten böna i kakan, la fêve, men numera lägger man in en liten porslinsfigur, ofta Jesusbarnet. Den som får den lilla figuren får också en kungakrona i guldpapp att bära på huvudet och blir dagens kung eller drottning. Man får också önska sig någonting som ska uppfyllas under året. Till kakan dricker man givetvis champagne som vid alla högtider!
Du kan läsa om det här! Galette des Rois

"Amour"...kärlek...

Vi såg en tung, fransk film i går, "Amour". Ja, den var tung, svår och för mig rörde den upp många känslor och tankar, tankar  om mitt eget åldrande men också minnen från de sista åren av min mors liv. Filmen handlar om ett gammalt par, där hustrun går igenom en operation som misslyckas och gör hennes högra sida av kroppen förlamad. Så får man följa hennes gradvisa förfall och mannens kärleksfulla omvårdnad av henne. Han är själv gammal och trött men försöker på alla sätt hålla modet uppe. Det brister till slut och vad som händer berättar jag inte om ni tänker se den. Det är en film som låter handlingen vila i bilderna, skådespelarna är fantastiska, ja, det blir nästan som en dokumentärskildring av livets sista tid och hur det långsamt krymper till att till slut mynna ut i en enda lång väntan. Hur vi blir helt beroende av våra medmänniskors välvilja och omtanke. Kanske blir det inte så för mig, tänker jag,  nu när man fortfarande är med, frisk och relativt rask...många klarar sig långt upp i åldrarna utan större krämpor och visst lever man längre nu,  ja, 100-åringarnas antal ökar ju. Tänker på utställningen på Waldermarsudde där man nu visar tavlor av den finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck; raden av självporträtt som hon gjorde de två sista åren när hon bodde i Saltsjöbaden, där hon också dog 1946. Ansiktet som försvinner mer och mer in i bilden tills den sista ser ut  som en dödskalle, en dödsmask... Sluta mamma, säger dotterna Agnes, jag blir så deppig. Klart man inte vill hålla på och tänka på sin ålderdom. Men visst är det så att tankarna kommer till en ibland, vikten av att leva här och nu, att ta tillvara på det som livet bjuder.  Att njuta och glädja sig åt att man fortfarande kan andas, skratta, älska... Amour, kärleken... det viktigaste.

En egen tid....

Varma vantar med spets!

Plötsligt befann jag mig på Kungsgatan. Läkarkontrollen jag gjort hade avlöpt till det bästa och jag hade en dryg timme till mitt förfogande innan jag skulle träffa en väninna för en promenad på Djurgården. Det kanske låter märkligt, pensionär som jag är och med all tid i världen egentligen....men så här helt utan agenda är det länge sedan jag var. När jag är hemma ensam finns det alltid något som ska göras eller borde göras och ska jag in till stan är det oftast i något ärende. Dessutom har vi ju en liten underbar tjej som bor hos oss och som gärna vill leka eller läsa bok! Nåväl här låg Kungsgatan framför mig, märkligt nog nästan folktom och bara bussar och ytterst få bilar for förbi. På Hötorget plockade handlarna upp grönsaker och frukt ur kartonger, som de sedan staplade i eleganta högar på borden och blomsterhandlarna fyllde hinkar med vatten för sina blommor. Orfeus spelade sin eviga sång i de dödas sal och längre ner på gatan bakom skyltfönstren sopade och plockade man med varor inför öppningen. Reaskyltar överallt och på Noa Noa, en dansk klädesaffär hängde väskan som jag verkligen behövde!! och vid disken låg vantarna och väntade! Jag flanerade! Det är ett härligt ord. Mer löst i konturen än promenera. Rörde mig hela tiden runt gatorna vid Norrmalmstorg och Stureplan och på Biblioteksgatans röda matta gick jag i stort sätt helt ensam.  Var var alla människor? Nästan lite surrealistiskt. Det tätnade förstås så sakteliga men just den här timmen var det märkligt stilla. Tankarna flög hit och dit, inte särkilt djupsinniga, men bara så skönt att vara själv,  att gå och stanna helt i eget tycke utan hänsyn till andra. Detta blir om inte ett nyårslöfte, så åtminstone en önskan. Att oftare ge mig själv tid till egen tid!

Oskuldens tid.....

Lipsos, en pytteliten grekisk ö med charmig fiskeby och hamn, i slutet av 80-talet. Därinne i handelsboden hänger ett porträtt av Olof Palme. En mycket stor man säger ägaren på knackig engelska, very big. Jag kände mig stolt,  för detta var inte första gången på min resa i Grekland som jag stötte på denna beundran för vår mördade statsminister. Och nu har jag följt dokumentärserien om honom. En fantastisk person träder fram,  en man från överklassen som kallar sig demokratisk socialist,  som inte bara blir en ledare för Sveriges största parti utan också en internationell förkämpe för frihet och rättvisa och alla människors lika värde. Jag deltog  själv på 60-talet i flera demonstrationer mot olika diktaturer och jag beundrade Palmes mod att tala klartext. Annars var jag inte särkilt insatt eller engagerad i dåtidens  inhemska politik och Palmehatet som utvecklades förstod jag aldrig. Jag träffade honom en gång i samband med ett politiskt möte på Nalen där jag skulle föreställa en sömmerska som hade vissa frågor till honom. Jag lät nog inte särskilt trovärdig men jag minns att Palme bjöd upp till dans efteråt!
De sista åren måste varit förfärliga för honom med alla dessa nid och hotbilder och när Claire Wikholm på filmen berättar om hur en man bjöd alla på champagne på Operakällaren för att Palme var död så tror man inte det är sant att det fanns ett sådant hat. Har du inte sett dokumentären så gör det. Det berättar också om det Sverige som inte finns mer...om oskuldens tid.

1 januari 2013

Fortfarande hör man lite smällare här och där.  "Das alte Jahr vergangen ist" och nu börjar ett helt nytt år!  Idag har vi bara latat oss och Elsa Dolly har lekt med sina nya Pippigubbar och vi vuxna har mest tagit det lugnt, fikat och talat lite om gårdagens firande. Det var ganska stökigt på stan enligt Agnes och Benny, mycket fylla bland ungdomar och farligt skjutande med raketer. Trist tycker jag, men jag är väl för gammal som inte längre förstår ungdomens lust att ta ut svängarna! Jag tittade på  julspecial av "Downtown Abbey" och det slutade ju inte lyckligt, men bäddar givetvis för en fortsättning. Ganska sent upptäckte jag denna välgjorda serie och nu vill jag, som så många andra, veta vad som händer vidare! Inga som Engelsmännen kan göra serier, i alla fall inte från den här tiden! En av mina bästa julklappar var ett par hörlurar (vita, snygga!) som gör att jag utan att störa min käre man kan titta på Svt play i sängen! I kväll ska jag titta på dokumentären om Lars Lerin och hans kärlek Junior, "För dig naken", en film av hans guddotter Sara Broos, som jag missade. Lars Lerin, som slog helt knock out på mig med sin akvarellutställning på Waldemarsudde har nu verkligen slagit igenom och i vår ska vi, några väninnor, besöka hans museum i Karlstad. Han är också en av vinterpratarna på SR P1 , som jag enligt utsago inte ska missa! Kolla in honom!