Idag kommer Våren till Stockholm!

Hjalmar är BÄST! Nu kan jag äntligen skriva lite i min blogg! Man halkar så lätt ur när man inte skriver så ofta och det hela tiden är nya uppdateringar...men vad kan vara bättre än att få Välkomna Våren nu när jag kommit lite igång igen! Dessutom verifieras detta av meteorologen i DN att ¨Nu smäller det till !!" En sol som börjar värma, bulliga koltrastar tycker jag mig höra...snöfläckar som försvinner mer och mer och...ja det ser visserligen risigt ut överallt i trädgården, men vad gör det! Det doftar Vår! För mig, som varit bloggtyst så länge hoppas jag på en verklig ljusning. Dessutom föddes vår dotter Agnes precis denna dag för 45 år sedan! Också en glädje att fira! Det sista året har varit starkt präglat av min man Christers olika sjukdomar med operationer och medföljande stark hjärntrötthet. Många provtagningar och läkarbesök samt allt annat i vardagen som han har skött om och som måste tas om hand och allt har ju givetvis påverkat min livssituation också. Inte lätt för någon av oss men framförallt för Christer; men han är en kämpe och vi kommer klara detta. Goda vänner, en fin och omtänksam familj stöttar också så vi kan inte klaga utan är priviligerade. Själv finner jag stimulans o ork i min kör, musiken är en stor glädje, men också böcker och i fina och stärkande samtal med goda vänner. En härlig vecka i vårt fjällhus hade vi också för några veckor sedan. Tyvärr mådde inte Christer så bra utan sov mycket, men jag gjorde några verkligt härliga promenader bland snötyngda granar, diamantglittrande björkar och solbelysta fjällsluttningar. Ett riktigt vinterlandskap att fröjdas åt. Men även här hemmavid har det stundtals varit fin vinter så jag har fått mitt lystmäte av kyla och snö. Tyvärr ser det inte lika ljust ut i världen...svårt att ta in allt fruktansvärt som sker med krig på så många platser, ett sådant oerhört lidande som vi människor åsamkar varandra... "det fruktansvärda börjar bli alldagligt" sade Olof Palme en gång i ett tal, men också viktigt att veta att vi som människor har förmåga att påverka och förändra, men bara tillsammans. Trots allt... en fin ljus vår önskar jag oss alla🙏

"Att odla sin inre trädgård..."

Dalendagar,,, nej inte hemmavid i närliggande Enskededalen utan uppe i Edsåsdalen (nära Åre) där vi har lyckan att äga ett hus (egentligen en lägenhet i en huslänga) med fantastisk utsikt mot fjäll o ängssluttningar. Några dagar i sensommarvärme med mest sol men också regn och där gulnande löv på träden vittnar om att hösten står i startgroparna...Christer återhämtar sig mer och mer och blandningen mellan vila och aktiviteter stärker kropp o sinne. Att man sover mycket måste också bero på luften!! Härligt frisk och lite krispig.. ockå tystnaden...inga fåglar, skall då och då från hundarna på gården men annars bara vindens sus och regnets smattrande på taket. Regntunga moln bäddar för ligga på soffan och läsa och denna gång har jag läst Håkan Nessers senaste och sista bok om kommisarie Gunnar Barbarotti och hans sambo Eva Backman.Som alltid i mitt tycke välskrivna böcker med bra och intressanta intriger och med sina typiska Nesserdialoger ofta med humoristiska infall. (läste nyligen om en i serien "En helt annan historia" kan rekommenderas!) Barbarotti har också den egenheten att han då och då konsulterar och talar med Gud... ibland slår han på måfå upp en sida i bibeln och inte så sällan dyker några kloka ord upp som kan vägleda i problemen...Att samtala med Gud är nog inte så ovanligt egentligen eller åberopa honom, vare sig man tror eller inte!! Finns ju fler uttryck runt det som "Herre Gud", "Gud sig förbarme", "Gud i himlen", "med Gud i hågen"etc.

Man kan tala med sina skyddsänglar också! Jag går då och då till min mammas o pappas grav och där har jag många gånger kunnat avlasta mig oro och bekymmer. En bok av ett helt annat slag är den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs bok "Trädgårdsmästaren och döden". Att läsa den var också en ren språklig njutning. Klar och till synes enkel men så rik. Gospodinov berättar om och följer sin pappa mot hans väg till döden genom en vindlande resa i pappans historia "han var trädgårdsmästare och nu är han själv en trädgård"...ömsint och kärleksfullt får vi ta del av en pappa och hans son och tankar väcks om hur vi själva tar hand om vår inre trädgårdslott i livet...en bok man vill ha och återkomma till. Han fick Bookerpriset 2008 för romanen "Tidstillflykt", ska läsa! Roligt att upptäcka nya författare också från den delen av världen. Och nu läser jag berättelser av Amor Towles "Ett bord för två" han som skrivit "En gentleman i Moskva" också en minnesvärd bok! I min "lilla trädgård" vill jag inför hösten vårda kärlek och vänskap, tacksamhet inför det jag har av livets goda och inte ta allt för givet. Så musik förstås och sång och varma brasor när höstvindarna börjar blåsa.

"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!

Allt Blir Bra

Torsdag den sista juli. Christer ska opereras idag. Ta bort den sista delen av tumören som växt på synnerven och orsakat både huvudvärk och synproblem. Det har har gått 8 veckor sedan den första operationen som höll på att sluta i en mardröm, men där Christer kom igen med hjälp av fantastiska läkare, god omvårdnad, sin styrka och med en familj och vänner som stöttade med omtanke och kärlek. Vi är väl förberedda inför dagen, prover och hjärnröntgen har genomförts och vi känner tillit till det operationsteam som ska genomföra ingreppet med "vår" kirurg Simon i spetsen. Vi kommer till sjukhuset Karolinska tidigt på morgonen efter sedvanlig dusch och blir mottagna på avdelningen där Christer får ta på sig operationskläder och vissa prover tas. Denna gång behöver vi inte vänta så länge innan man kommer för att hämta honom. Vi kramar om varandra och jag säger att jag älskar honom och att allt nu ska bli bra. Sedan rullar sängen ut och jag sitter ensam kvar i rummet. 3 till 4 timmar beräknar man att operationen ska ta och jag stannar kvar här på sjukhuset, Tobbe min son ska komma och göra mig sällskap om en stund. Åker ner till huvudingången och tar en kaffe på konditoriet som ligger där... nu börjar väntan. Längst bort i den stora hallen ligger kyrkans "Stillhetens rum". Här har jag tittat in en gång tidigare och sett det lilla andaktsrummet så vackert med sitt altare och med ett flortunt flerfärgat hårdpressat tyg format i vågor på väggen. Bredvid altaret finns en elektrisk ljusstake där man kan tända ett ljus. Just nu finns ingen här så jag går in tänder ett ljus och sätter mig i en av stolarna som står i en ring runt om. Jag har längtat efter kyrkorummet, efter den stillhet , den ro som det kan ge, som jag också längtat efter psalmsång ja, överhuvudtaget kyrkomusik, klassisk musik, körmusik...Plötsligt är jag inte ensam. En kvinna i prästkrage har kommit in och satt sig några stolar ifrån. Vet inte hur vi börjar samtalet men plötsligt frågar hon hur jag mår och jag känner hur tårarna stiger upp i ögonen och jag börjar gråta. Jag känner hur trött jag egentligen är , det har varit mycket på många sätt och det är inte alltid lätt att veta hur man ska vara och förhålla sig. Vi samtalar lite om vad som hänt oss i familjen om Christers operation om motsättningar och sprickor som så lätt kan uppstå i en familj av vår konstitution men att vi också under denna svåra tid funnit en gemenskap och sammanhållning som helat och läkt. Det är som det där japanska sättet att laga porslin du vet, säger jag, Kintsugi, och då går hon fram och hämtar en kruka på altaret ,en vacker liten kruka där bitarna är lagade med guldfärgat kitt som lyser vackert. Här säger hon, här lägger vi alla de lappar som människor kan skriva med önskan om förbön och som vi ber för varje morgon när vi har morgonbön. Sedan går hon och jag sitter kvar en stund och skriver sedan min lilla lapp som kommer att ligga i den vackra krukan.

Sommartankar...

Balkongdörren halvöppen...solglitter silar igenom bladen på rönnen som hög och väldig sträcker ut sina grenar över vår lilla trädgård och från köket hörs sus från diskmaskinen. En annorlunda sommar.Jag tror inte vi varit hemma under juli på många år; tror inte vi upplevt en svensk sommarmånad utan avbrott för veckor i Frankrike..Det känns ovant med inte dåligt eftersom det de sista åren varit så varmt i vår franska by. Här är betydligt svalare.. ja här längtar man efter varma soliga dagar i följd som inte alltsomoftast avbryts av regnmoln och kyliga vindar.. Livet har förändrats radikalt genom Christers operation av den lyckligtvis godartade tumör på hypofysen som tryckte på synnerven och orsakade hans försämrade syn. Att komplikationer skulle inträffa under en operation, som egentligen var ganska okomplicerad och vanlig, kunde ingen ana inte heller den därmed långa återhämtningstid som blev följden med en enorm trötthet, som egentligen inte går att sova bort, utan är en effekt av operationen och kallas därmed också för hjärntrötthet. Motsvarande trötthet drabbar också människor, som lider av utmattningssyndrom och det tar ofta lång tid att "komma tillbaka". Saker i vårt liv, som vi tagit för givet på olika sätt ändras från vem som gör vad i vårt dagliga gemensamma liv och speciellt för mig blir det mycket att hålla reda på bla med tider för olika sjukbesök. provtagningar etc. Men ju bättre Christer blir, ju mer han återhämtar sig, ju mer hjälps vi åt så det går hela tiden framåt. Har förstått hur viktigt det är att båda parter är insatta framförallt i det gemensamt ekonomiska vad gäller koder, betalningsrutiner etc...tror att det är lätt att någon i familjen (kanske oftast mannen) har hand om de posterna och då kan det bli jobbigt om något inträffar som ändrar på detta. Jag själv försöker vila när Christer vilar och förstår också vikten av att fylla på min egen kraft och ork, men det är inte så lätt eftersom jag inte vill lämna honom längre stunder. Det blir dock små stunder när jag handlar eller som sagt när han sover. Tanken är dock att vi båda ska stärka oss med små utflykter runt om, godavännerbesök både hemma o borta, ja allt som kan ge oss kraft inför den operation, som väntar någon gång i augusti då man ska operera bort kvarvarande tumör. Men den dagen, den oron...Goda vänner, vår underbara familj och inte minst vår kärlek klarar allt! (obs! bilden på oss är tagen för några år sedan...😊)

Ute blåser sommarvind....

Det är alldeles tyst nu där jag bor denna midsommarkväll. Ganska svalt i luften med soldis mellan björkarna och flädern doftar och jag känner att jag borde skörda nu...Christer har fått permission från rehabiliteringshemmet över midsommardagen, vilket kom som en överraskning för oss båda, men han är mycket trött och sover nästan hela tiden. De flesta av er som läser min blogg vet att den operation som gjordes fick komplikationer och att han nu har svårt med minne och tal och behöver rehabilitering på olika sätt. Det går framåt hela tiden men det kommer att ta tid och vi får skrinnlägga vissa planer vi haft tillsvidare. Gott så...det viktiga är att han återhämtar sig och blir bra. Tänker på hur självklart man tar vissa saker, att man kan gå och röra sig relativt obehindrat, prata och formulera sig...se...(Christer ser fortfarande dåligt...handlar dock lite om dagsformen också) höra.. ja, ni vet allt det där som man tänker på först när det börjar förändras...åldrandets i många fall naturliga utveckling som innebär både en yttre men också en inre resa att ta till sig och acceptera. Midsommar...för mig också mycket vemod trots att sommaren ligger framför.. men det är det där med ljuset som har sin höjdpunkt nu och där det om någon dag börja sakta vända. Det är ju så ljuvligt med denna blomning, denna grönska och jag försökte faktiskt anlägga en blomsteräng här på tomten nu när jag besökte Christer varje dag och gräsklippningen fick ligga nere!! Det gick väl så där, men grannen tyckte det såg fint ut och några fjärilar hittade dit också och lite olika blommor tittade upp! Men men..nu är ordningen återställd (tack vare barnbarnet Isak) och det är krukor som gäller! Läste Björn Wimans (DN) reflektioner kring midsommar och att trots allt hemskt och djävligt rent ut sagt som pågår i världen så finns det alltid en till snaps till sillen och den tar jag nu! Glad Midsommar!

När livet står på sin spets...

Värmen vill inte riktigt etablera sig...häggen utblommad, syrenerna prunkar och doftar, koltrasten sjunger... men solen stannar inte länge utan kyliga vindar sveper genom min trädgård där förgätmigejen har tagit överhanden över gräset; en vacker blå tröst. För livet är så viktigt känns det nu när Christer står inför en stundande operation i morgon. Har inte skrivit så mycket (om än alls) om Christers synproblem sedan en längre tid, och som visade sig vara en hjärntumör som trycker på synnerven. "Den är stor men godartad" var det första neurologen sade när han visade oss röntgenbilderna och vi bokstavligen sjönk ihop av lättnad, och som nu efter provtagningar och ordentliga genom- gångar utmynnar i operation. Vi har blivit

väl mottagna och informerade och känner oss trygga och tillits fulla. Att vi bor i Sverige är vi otroligt tacksamma för🙏. Nu väntar förhoppningsvis en tid av lugn och vila för Christer, men även för mig, för det har varit en lång, oviss period med många tankar om liv, om död, och hur viktig familj och vänner är, och här är vi rikt begåvade vilket vi är så lyckliga över.❤️

Påsk

"Il pleure dans mon ceur, comme il pleut sur la ville" (Paul Verlaine)...ja, kanske inte i mitt hjärta men så här grått och regntungt kan jag inte erinra mig att det varit tidigare när vi varit här i vårt franska hus under Påsktiden. Påpälsade med halsdukar och täckjackor går vi omkring på marknaden och utomhusserveringarna gapar tomma. Som tur är har vi beställt lunchtid i förväg och får således inomhusplats på vår favoritrestaurang le Repos. Vi eldar brasa, har gott om ved under tak och är lyckliga över att ha installerat aircondition som inte bara alstrar kyla utan även värme! (Tack Fredric för ditt tjat och tack Christer för att du också drev detta trots mina dumma protester!!) Några stunder har det dock blivit i solvärmen, i solstolen vid poolen (dock kall o grön!! så inget dopp!) och vid frukostfikat med utsikt över vingården. Har torgvantar på mig då jag fått så ont i mina fingrar (helt plötsligt...) och jag diskar med glädje då vattenvärmen gör gott i lederna. (artros enligt doktorn...) Snart är hela kroppen artros!! känns det som ibland! Christer är till och från deprimerad. Hans ögon mår inte bra, det är något fel med synnerven, som gör att han har svårt att fokusera och det blir suddigt. Förstår honom så väl...dessa förluster som drabbar oss i åldrandet...att kanske inte kunna köra bil, läsa eller lösa sitt korsord...Det gäller att hitta olika "sugrör" som ersättning till det förlorade (Ni har väl sett filmen "Den sista resan"? då förstår ni vad jag menar!!) "Från mörker till ljus" så ser jag på Påsken. Livet som återvänder och som ger oss hoppet tillbaka. En av mina älsklingspsalmer sjunger man på Påskdagen "Var ljus över griften, han lever o fröjd"...Jag har påskpyntat och på bordet står pioner i all sin prakt! Längtar dock lite efter mina nära och kära men hoppas de har det bra, får solvärme och avkoppling! Sedan ska vi nte tala om världen, om vad som händer där med svält och krig av olika slag...som en ständig kuliss till vår personliga verklighet...man måste få "glömma" ibland och glädja sig åt det liv som blivit en förunnat. GLad Påsk!

Sensommar

I dag ska vi avsluta Enskede Kammarkör enligt stadgarna. Ca 15 körsångare kommer hem till min trädgård för att formellt bestämma vad återstående körkassa ska gå till och till vilka överblivna körsjalar och slipsar skall skänkas. Allt ska klubbas och jag antar jag kan behålla "dommarklubban" (som varit i min ägo sedan jag blev ordförande) som ett minne. Sedan tänker jag ta fram några flaskor Prosecco som Christer sponsrat och så tänker jag att vi skålar för denna fina underbara kör, som betytt så mycket och som nu slutligen får "somna in". Kanske sjunger vi något också...och sedan skiljs vi åt. De flesta har redan funnit andra körer och själv känner jag att jag kommit igenom all sorg och besvikelse och gått vidare. Det är mycket som händer nu. Vi har på många sätt haft en fin sommar. Karin och jag gjorde en intressant resa några dagar runt Vättern i några kända kvinnors fotspår, och sedan följde en underbar mor och dotterresa till Mallorca. Christer och jag gjorde också en härlig roadtripp till Orust, där vi tillbringade en givande vecka och sedan inköp av Agnes sommarhus i Tisarbaden. Så plötsligt förändrades allt...Christer blev hastigt sjuk efter någon dag i Frankrike där han skulle tillbringa en vecka med barn och barnbarn. Det blev snabb hemresa och där befinner vi oss nu med allt vad det inneburit av undersökningar och prover. Diagnosen är prostatacancer, en vanlig sjukdom hos män och som har goda behandlingsformer och som man också kan leva länge med, men det är oockså en livslång sjukdom och bara den tanken tar tid att ta till sig om man alltid varit frisk tidigare. Vi försöker ta en dag i taget, gör trevliga saker och känner stort stöd av vår familj och våra vänner. Snart ska vi ånyo träffa Christers läkare och då har alla provsvar kommit så vi förhoppningsvis kan få en behandlingsplan att förhålla oss till. Som alltid är jag positiv men det är klart att tankar om liv och död snurrar runt i huvudet. Just nu ser man livet och dess betydelse så tydligt, grönskan i trädgården, molnen på himlen vår frukoststund med DN...allt som är så vardagligt...som vi tar för givet...kan så snabbt vändas upp och ner och i värsta scenariot tas ifrån en.

Flippatofflor eller raggsockor?!!

Midsommarvecka i Dalen! Mellan 8 och 10 grader...det blåser kallt, men Christer vägrar göra brasa..."Det är ju midsommar för sjutton!!" Vackert sommarlandskap är det dock. Ängar och dikeskanter fulla av blommor, gula, vita ,röda...och gräs och träd skiftar i friska gröna färger. Vi gör små bilturer där vi tittar på naturen o de mäktiga fjällen genom bilrutan, för att gå ut är inte att tänka på (regn o rusk). Vi har inte riktigt tagit till oss devisen "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!😀 Men vem är jag att klaga? (Har ju nyligen varit en härlig o solvarm vecka på Mallorca med dottern!) Här finns goda böcker, gott vin till maten och gamla Bondfilmer på TV 4 plus! Sean Connery är fortfarande James Bond för mig och filmerna håller ännu måttet i mitt tycke! Christer har sina korsord och en liten midsommarstång står på bordet! Just nu när jag ligger här i soffan och ser ut på Grofjället, (och gnäller lite!) klarnar himlen plötsligt upp och solen tittar fram! Såklart! Man får aldrig ge upp hoppet! Det blir nog en hyfsad midsommarafton i alla fall så jag kan ta på min nya klänning och fira årets ljusaste natt med min kära man och några vänner! (Tror jag sätter på mig klänningen hursomhelst!!) Glad och God Midsommar❤️💃

Försommar

Det växer så det knakar!! Häggen doftar, syrenerna slår snart ut, maskrosor dyker upp som gula solar och i min vildvuxna trädgård lyser de vackra förgätmigejen med sina klarblå blomklasar. Björkarnas grönskiftande slöjor har nu blivit blad och Bokträdet på grannens tomt är överväldigande grönt. Grönt är också den "förfärliga" kirskålen, som jag aldrig kan få bukt med...tänker på "if you can´t beat them, eat them!!" att rensa...ett evighetsgöra som jag ännu ej påbörjat...dock ack så viktigt för att inte allt annat ska kvävas...Den varma underbara solvärmen som lockar fram humlor och får koltrasten att jubla. Jubla gör också alla barnen i parken invid min lilla trädgård. Skratt och skrik och på gräsmattorna under träden brer picnickkorgar ut sig och dagisfröknarna dukar upp mellanmål och saftmuggar. Så underbart med dessa försommardagar...vad vi alla längtat! Kvällarna ljusa och och rosaskimrande och den "blå timmen" inbjuder till stillhet och begrudande. Den finaste tiden är detta kanhända, fram till midsommar tycker många...men som livet har alla tider sin mening och betydelse tänker jag...

"Se jag gör allting nytt..."

Det är inget roligt att vara sjuk..ett axiom givetvis. I nära en vecka har jag nu haft en sårig hals, en irriterande hosta, ögon som rinner. Allergi säger några, så jag går och köper ögongel och allergitabletter. Har inte märkt någon särskild förändring utan troligen är det en cocktailblandning av förkylning och allergi. Sorgligt också att jag inte kunde vara med och sjunga "Förklädd Gud" i Jakobs kyrka, vilket jag sett fram emot. En vacker kyrka med underbar akustik...och nu med en stor blandad kör från olika församlingar och orkester och solister. Trösten (fast här är jag ironisk..)är väl att min röst hade varken gjort till eller från; som alltid fanns här gott om altar representerade!! Nåväl, jag satt där i soffan och tyckte synd om mig själv, men så satte jag på Spotify och spelade skivan som min kör, Enskede Kammarkör, spelat in av "Förklädd Gud" med Eva Karpe som dirigent, delar av Radiosymfonikerna och Mark Levengood som recitatör. Och så blandas snuvan med lite tårar för vi gör det så bra, det låter så vackert också med Marks mjuka finlandssvenska och minnena dyker upp av vår fina körgemenskap, av våra konserter, resor...Att det skulle behöva sluta på det här sättet kan jag nog aldrig riktigt förlika mig med eller förstå. Nu är det flesta skingrade för vinden och den lilla kör som bildades för oss överåriga är på fallrepet. Nåväl jag har accepterat och kommit över det hela...(ganska bra i alla fall) livet går ju vidare och öppnar för nya möjligheter. "Se jag gör allting nytt" är rubriken på min blogg...En mening som snurrat runt i mitt huvud sedan påskafton. Det var nämligen då som jag upplevde den första vårdagen med sol och värme. Vi tog fram vårt lilla trädgårdsbord med tillhörande stolar och dynor. Och så satt vi där och riktigt såg hur den blå scillan trängde sig upp mellan vissnade fjolårslöv och koltrasten letade mask i rabatten. Sedan kom ju bakslaget...(men det är ju April!!) isande vindar, snö och kejsarkronorna kröp hukande tillbaka mot stugväggen. Nu reser de sig igen och scillan har tagit över och nu börjar häggens knoppar slå ut..."Se jag gör allting nytt".

Nu går vi mot ljuset...

Vårdagjämning

Natten och dagen är lika långa, men nu framöver tar dagen över mer och mer. Visst känns det härligt! Som de flesta av oss längtar jag efter sol, som värmer; efter skymning, som dröjer sig kvar längre och inte minst snödroppar och vintergäck som börjar sprida sig i rabatterna. Jag fyller vaser med tulpaner och krukor med påskliljor och tar fram våffeljärnet! Minns när jag var uppe och hälsade på Agnes i Tromsö, där hon och familjen bodde i flera år. När solen äntligen steg över fjälltopparna firade man dess ankomst med en stor Ljusfest! Äntligen slut på dagarna som alltid var halvskumma och där mörkret kom tidigt på eftermiddagen. Men men...jag vet det kan komma en backlash...brukar göra det så än börjar jag inte räfsa och än får trädgårdsmöblerna vila lite. Men ljuset har nu segrat!!

Efter regn kommer solsken...

Regnet hänger i luften...det har regnat mycket här på sista tiden. Det behövs.

Bäckarna fylls och nu porlar det i diken o raviner och man riktigt ser hur jorden suger åt sig. Sedan kommer vinden som blåser kallt och utecafeernas uteplatser glesnar. Tjocka tröjor, halsdukar och jackor dominerar fortfarande i klädstånden på marknaden även om en del klänningar och blusar tränger sig in och bådar om varmare tider. Några morgnar är det frost på gräset och man får ännu avvakta med plantering av växter. Dock kan man inhandla underbara buketter av mimosa, ranukel, anemoner etc att sätta i vaser på bordet.

Men så kommer den värmande solen och jackan åker av och lunchen intas utomhus.

Tyvärr öppnar inte vårt favvoställe Le Repos förrän 18 mars...

Denna efterlängtade vår...För oss har det varit en jobbig tid på flera sätt. En del personligt, en del för Christer arbetsmässigt, men inget som inte går att lösa och nu ser vi fram emot kommande dagar med tillförsikt. Är tacksam för veckorna här i vårt lilla franska hus och för den inspiration jag får när jag tittar ut över vinstockarna som bär på knoppar till nytt vin.

Mellanrum...

Årets sista dag...tillbringar vi i Visby. Lite regndis..härlig frukostbuffe men jag är inte så hungrig idag, kan dock inte låta bli att grädda en gauffre (fransk våffla) i alla fall och äta med hallonsylt och grädde! Såg en liten flicka vid bordet bredvid som kom bärande med 2 stycken på ett fat fyllda med chokladsmet!! Hon såg överlycklig ut! Visby off season en härlig plats. Vacker med sina smala gränder och små *sagohus*, sina kullerstensgator och så det allestädes närvarande havet! Inte långt från vårt hotell ligger botaniska trädgården, vacker... året om. Idag kommer vi tala om året som gått. Vi brukar alltid göra det Christer och jag, och ofta är vi ensamma. Vi sitter med våra almanackor och bläddrar...tankar och reflektioner...det har varit ett jobbigt år på många sätt. Uppbrott och avslutning av mitt 40 åriga körliv, familjekonflikt kring sommarhus men kanske främst sjukdom inom familjen. Alla har vi drabbats på olika sätt men det verkar trots allt som vi lyckas ta oss igenom och livet kan fortsätta. Mycket trevigt har timat också förstås! Inte minst min 80 årsdag som blev en riktig FEST, utflykter och middagar med familj och vänner, musik, böcker, ja det goda i livet överväger helt klart! Och vem är jag att klaga? Som det ser ut i världen skulle jag egentlign vara tyst. Jag läste häromdagen något om betydelsen av mellanrum. Att inför en ny början på något stanna upp, tillåta sig att lyssna inåt, vila innan man rusar vidare in i nästa upplevelse. Man kan tycka att man som pensionär har all tid i världen att göra detta, men om man är som jag, så fyller man lätt sin almanacka med diverse i sig trevliga saker och rusar på. Författaren Bodil Jönsson kallar det ställtid, inte så dumt, men jag tycker mellanrum låter vackrare; mellan livets olika rum sätta sig ner en stund och inte göra någonting...bara låta sig vara. I dag ska vi gå på Nyårsbön i Visby Domkyrka. På sidan vid koret ligger ett litet andaktsrum bara med en smal fönsterspringa i muren. Hit går jag alltid när vi är här. Ett vackert rum som andas stillhet och frid. Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag hela min familj och alla mina vänner. Och till världen Fred och Frid.🙏❤️

Adventstid🌟🕯️

Vintervackert i träggården! Nu behöver jag inte se alla äpplen som ligger oplockade på gräsmattan; alla löv som inte blev uppkrattade, utan snön sveper in allt i sitt mjuka vita (förlåtande!!) täcke! Lilla adventskalendern står på bordet och det är tid att öppna första luckan. Första svenska julkalendern kom 1934.

Tidigare kom kalendrarna från England och Tyskland och det var i Tyskland som de första tillverkades i början av 1900-talet. En liten tysk pojkes mamma ville i mitten av 1800-talet underlätta julväntandet för sin son så hon tillverkade en liten kalender med kakor, en kaka för varje dag! Detta mindes pojken när han blev vuxen och blev delägare i ett tryckeri, och nu skapades luckor med olika julmotiv bakom! Succen var given! Numera finns det kalendrar av alla de slag, en del dyra med exklusiva presenter bakom luckorna, andra enkla och och en del fungerar som gratisreklam. Själv var jag lite känd av många för mina kalendrar i bokhandeln! Jag hade en speciell leverantör som kom i november med helt underbara motiv och de var oftast från Tyskland, men även svenska leverantörer hade fint sortiment. De gick åt som "smör i solsken", så roligt! Jag själv är speciellt svag för glitter och nostalgiska motiv och några har jag sparat genom åren!

Adventstiden är förbredd på andra sätt också! Stjärnor i fönstren, ljus i adventsstaken och i kylskåpet deg till pepparkakor! Men än får tomtarna vänta lite! Julen för mig växer fram lite i taget!

Nu stänger sommaren sakta sin dörr...

Ser på mina två fina mullbärsträd! Vet inte hur gamla de kan vara...förmodligen från början av 1800-talet när vårt hus byggdes.Vi klipper dem varje år för att de inte ska bära mullbär, (som kladdar ner hela terassen), och för att grenarna inte ska bli för tunga och många...

Här under kronan har jag funnit en fin viloplats, skugga för sol och skydd för regn. Här har jag ställt min solstol och här kan jag ligga o läsa eller bara titta på molnen...ibland slumrar jag till...

De flesta vinfälten är skördade; några små fält återstår och rester av vinklasar skymtar här och där med blad som börjar anta höstliga färger och så även vildvinet på terassen som även har bär, dock små och svarta.

Hösten anas i de kyliga morgnarna men när solen börjar stråla blir det sommarvarmt igen och uteserveringarna fylls av människor, företrädesvis av äldre årgång!! Det efterlängtade regnet kom igår och det blev en riktig rotblöta. Man hoppas på mer...här har varit alltför torrt länge. Jag läser just nu en bok av Kerstin Ekman "Min bokvärld".

Hon berättar om böcker som betytt mycket för henne under livets gång och som vid omläsning öppnar upp nya perspektiv och rum i berättelsen. Jag har också börjat läsa om en del böcker och det är intressant att märka hur tiden påverkat mig...vissa upplevelser är lika starka som jag minns, medan annat förstås bättre nu när jag är äldre, visst har bleknat, upplevdes viktigt av det jag som var då... En tänkvärd bok med Ekmans underbara "röst". Antagligen är det därför det är så svårt att kasta böcker...de blir som vänner, tröstar och hjälper i bästa fall! Ännu återstår olivträden att skördas.

Många dignar under sina gröna bär. Men då är inte vi här. Våra oliver kommer falla till marken men jag har satt upp några i vårt "olivträd" inne på väggen och olivoljan får vi köpa hemmavid!

"Anne with an E"

Hur har jag kunnat missa bokserien "Anne på Grönkulla" av L M Montgomery? Jag som började läsa tidigt, ett barn av 40-talet då bokläsningen inte hotades av TV eller andra media utan var den i stort sätt enda möjligheten att fly in i fantasins värld. Ja, jag missade den och nu när jag på inrådan av mitt barnbarn Esther ser Netflixserien "Anne with an E" förstår jag vilken läsupplevelse jag måste ha missat. Berättelsen om den föräldrarlösa flickan Anne som kommer till gården Grönkulla har ju betytt mycket för många läsare, kanske speciellt flickor. Den kom ut i början av 1900-talet och som min Esther säger är den präglad av den tid som då var, lite "gammaldags"... medan Netflixserien har en mer feministisk vinkling än vad som är fallet i böckerna! Hursomhelst blev jag helt fångad av denna charmfulla Anne som spelades mycket bra av av en duktig skådespelerska med rött hår, fräknar och lite oregelbundna tänder! Så rörande och spännande att jag var tvungen att tjuvtitta mot slutet för att se om hon till slut får sin barndomsvän Gilbert!! Kanske lånar jag första delen av Esther och beger mig in i Annes värld fast i bokens tappning...eller så får min upplevelse stanna härvid. Men se serien även om du läst böckerna! Kanske får din upplevelse av böckerna en ny dimension!

Tankar från poolen....

¨För mycket och för lite skämmer allt¨, sa min mamma ibland eller ¨Lagom är bäst¨ och just nu känns detta verkligen som ett axiom när jag sitter här i skuggan och värmen nästan tangerar 40 grader. Det enda som riktigt kan svalka är en iskall dusch eller att stänga in sig i sovrummet där vår AC förnärvarande fungerar sedan flera timmar. (den har krånglat i flera dagar...)Tänker på länder där värmen är ännu högre upp emot 50 grader och mer...I Sverige regnar det och många längtar efter mer solvärme...ja, så ojämnt fördelat är det, även i klimatvärlden...Man orkar inte göra någonting annat än sitta, ligga, dåsa...dricka är ju viktigt! Kylskåpet är fyllt med diverse olika drycker och någon speciell hunger har jag inte heller...dessutom tränger sig värmen in i huvudet och gör åtminstone mig slö och seg. Går långsamt också och blir nu denna lilla blogg helt pladdrig och vimsig så vet ni vad det beror på! Häromdagen lyssnade vi på Mark Levengoods sommarprat! Roligt, underhållande och tänkvärt. Han talade en del om sin mornor och från henne hade han fått ett uttryck som han ofta tänkte på. Vid något tillfälle hade hans mormor fått ett vackert litet diadem, som låg i ett fint etui, som hon då och då tog fram. "Carpe diadem" sade hon till Mark, d.v.s hitta de små fina sakerna i livet, vad än det må vara...som jag i morse när jag stod och diskade i vårt sommarkök och fick se en ödla som klättrade upp i trädet! Saken är den att det är länge sedan vi såg ödlor...förr var det många som kom fram på kvällarna och spanade på insekterna som svärmade i lampskenet; för att inte tala om de fina kopparna, som bara hängde där i affären...ja, ni fattar!!

¨Carpe diadem¨ blir nu också mitt nya mantra när jag inte orkar göra något annat! Såg nu lite extra på den fina skålen jag köpte på loppis...Fin med blomma i! ¨Carpe Diadem¨!!

I helgen uppfylldes min dröm att få åka ut till havsbandet och besöka ön Rödlöga! En present från mina vänner Hasse och Evelyn som själva bor på en ö nära Furusund

.

Vad kunde bli bättre än en solig dag, härlig uppfriskande båttur förbi stora och små öar, vindpinade kobbar och där ute vid horisonten Rödlöga med sina vackra sommarhus, blommande trädgårdar och svagt rosafärgade klippor. (Namnet Rödlöga kommer av stenen fältspat som är just rödfärgad)

Bubbel och laxwraps intogs vid strandkanten och kaffe och morotskaka inköptes på den lilla serveringen! En liten handelsbod finns också och utmed väggen utanför kan man botanisera bland böcker av alla de slag! Här ute har man även ostfestival som infaller den 15 juli och har man ingen egen båt kan man åka hit med någon av Vaxholmsbåtarna!

Vilken rikedom som vår skärgård bjuder på...även av pyttesmå fästingar, som kliar infernaliskt även när du tagit bort dem!! Men vad är det när man får dricka champagne tillsammans med goda vänner, ta morgondopp tillsammans med ett Måzartpar och äta frukost på en rikt blommande sommaräng med huskatten Angus!

Har just avslutat sommarens "obligatoriska" Agatha Christie. Denna gång ingen omläsning utan en som jag inte läst tidigare "Mord är lätt" och som min goda vän Evelyn hade i sitt sommarhus och så snällt gav mig! Alltid en vila att kliva in i Agathas vårld med söta små engelska byar, godmodiga präster, pratglada gamla damer och en och anna suspekt figur som givetvis inte är mördaren!! Lite kärlek finns ofta med och om inte Poirot eller miss Marple löser gåtan så gör någon annan det förstås! Själv har jag en benägenhet att aldrig komma ihåg vem som är mördaren vilket alltid gör omläsningen lika spännande!!