Sorg och vrede

Ishavskatedralen i Tromsö
Bild Rune Stoltz Bertinussen

När jag flög in över Tromsö i fredags fick jag nästan tårar i ögonen. Är det nu sista gången jag flyger hit…tänkte jag. Så många gånger under dessa år som jag sett ut genom kabinfönstret över den mäktiga fjällvärlden och vetat att där nere står mina kära och väntar. Denna gång stod Agnes här ensam, och vi kramades länge,länge. Sedan åkte vi till dagis och hämtade flickorna som rusade in i mormors famn. Denna vecka ska jag hjälpa till med nerpackning av deras hem sedan 5 år i Norge för återvändande till Stockholm och Sverige. Förenat med vemod förvisso och spänning inför vad som ska komma, men också glädje för släkt och vänner, som längtat!
Vi skulle ha mys och pratkväll men så hände detta fruktansvärda som helt har präglat vår helg. Detta vansinnesdåd, så grymt så fullständigt ofattbart hemskt….oskyldiga människor på en konsert, på restaurang, vid en fotbollsarena…mejas skoningslöst ner. Vi satt som fastlåsta vid TVn, följde vare bild och kommentar…det var som vi inte kunde ta in att detta skedde och fortfarande pågick. Vi försökte förklara för Elsa Dolly så gott vi kunde utan att skrämma upp henne och turligen nog somnade flickorna efter ett tag. Sent, sent kom vi i säng och alla våra tankar gick till anhöriga, till alla de som kämpade för sitt liv på sjukhusen.
Många, många människor har ett särskilt förhållande till Paris. Kanske har man bott där och arbetat, många som au pairer,  studerat eller gjort week-end resor för att fira något särskilt viktigt i sitt liv…eller "bara" för att möta våren!  Själv mötte jag min stora kärlek i Paris och innan det, var jag i Paris ganska ofta. Kanske är det det som gör att  man blir särskilt berörd. Det händer ju vansinnesdåd över hela världen, inte minst nu i mellanöstern, men Paris känns så nära. Det som också är  hemskt är att det är svårt att komma åt dessa  enskilda grupper av fanatiker,  som dessutom inte tvekar att fullgöra sitt uppdrag med sitt eget liv som insats. Även om polisen har kunskap om vilka som deltagit i krig i IS eller på annat sätt visat prov på radikalisering, så kan man inte göra så mycket speciellt om de hållit sig lugna en längre tid.
Hur ska vi skydda oss? Ja, om detta diskuteras det fram och tillbaka. Ska vi införa ordentliga gränskontroller som i USA?   Ska vi tillåta IS krigare återkomma och ska de få behålla sitt eventuella medborgarskap? Vi vill ju ha ett öppet. liberalt samhälle, men är det förenligt med de onda krafter som nu växer sig starka? Många frågor…och inga givna svar utom att vi måste fortsätta kämpa för de grundläggande demokratiska värderingar som vårt samhälle bygger på. Som många, många andra känner jag stor oro…
Manifestationen på FB, på offentliga byggnader över världen med de franska färgerna kan tyckas perifer men skänker dock mig en känsla av gemenskap... vi är oändligt många... det får vi aldrig glömma.