I baksätet ligger morgonrockar och en trave böcker! Necessär och resväska med nyårsklänning och varma tröjor och så förstås datorn. Numera följer den mig överallt! Vi far genom ett vintervackert Sverige. Snötäcket är inte så tjockt men vitt och gnistrande på träd och marker och himlen är klarblå.
Jag älskar att åka bil långt. Vi hinner tala med varandra utan att bli avbrutna, många gånger har knutar lösts upp och missförstånd retts ut. Just nu på årets sista dagar blir det lite om hur livet gestaltat sig under 2014. Egentligen skulle jag behövt min almanacka för det är underligt så fort man glömmer…men vi har tid på oss. Ofta lyssnar vi på radions P1, och jag tänker som många gånger att jag är en dålig lyssnare i vardagen. Så många intressanta och givande program och idag "halkar" vi in på ett vinterprogram med Sara Danius, professor i estetik och litteraturvetenskap. Numera även ledamot av Svenska Akademien på stol nr 7 och i sommar blir hon också dess ständige sekreterare! Den första kvinnan på den posten!
Jag har hennes nyutkomna essäsamling med i bokhögen "Husmoderns död", som jag verkligen ser fram emot att läsa. I programmet talar hon om den bröstcancerbehandling hon går igenom. På ett osentimentalt sätt redogör hon för alla de olika "stationer" som behandlingen innebär och hur hon pendlar mellan svår ångest och försök att leva så normalt som möjligt. När ångesten blir för svår och varken djupandning eller promenader hjälper, ringer hon sin gode vän, tillika psykiater, som först omständligt redogör för vad han själv gör för tillfället vare sig det gäller lagar mat eller bakar innan han frågar hur hon har det…och då har denna ganska långa inledning bitit huvudet av ångesten. En nog så tänkvärd pedagogisk behandling…
Hon berättar också fabeln om "eken och vassrören", skriven av greken Aisopos som levde på 500-talet före Kristus, och som följt och hjälpt henne sedan hon hörde den som barn.
" Den stora eken, som står vid ett vattendrag, kämpar envist och styvnackat mot den hårda vinden, men faller till slut med rötterna uppdragna. Förundrad ser han vassrören vid strandkanten fortfarande fast förankrade i marken. Hur kommer detta sig? undrar han. Vi böjer ner våra huvuden och då kan inte stormen ta oss, svarar de." En fin bild av att samtidigt acceptera det oundvikliga och ändå stå fast förankrad…
Vi anländer inte sent men nu är det kolsvart och snön yr runt omkring oss när vi bär in våra väskor. Hos våra vänner väntar en värmande brasa och en god middag. Tack för ännu en fin dag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar