"När det stora vemodet rullar in…"

I staden Kanazawa möts vi av åska, hagel och ihållande regn! Christer som har med alltför tunna skor  sätter plastpåsar i skorna och vi får väl användning för våra nyinköpta paraplyer och regnkåpor! Den tappra skaran tar sig till fots genom staden till det lilla tehuset där vi ska få vara med om en japansk teceremoni. Som så många andra influenser från Kina kom teet med zenbuddistiska munkar till Japan  under tidigt 1100- tal. Det kom att bli mycket populärt främst i hovkretsar där det blev till pompösa tillställningar. Men det kom att ändras av temästaren Sen no Rikyo som ersatte de pampiga tehusen med små enkla gräshyddor där den enda öppningen in till tehuset var så låg att alla måste böja sig ner, allt för att markera att hög som låg hade samma rang och position i tehuset. De vackra och dyrbara teattiraljerna ersattes med enkla och praktiska föremål och fyra begrepp bildar grunden för den teceremoni som är idag. Wa-för harmoni med natur och människor, Kei- respekt och tacksamhet, Sei- för renhet både andlig och kroppslig, Jaku- för sinnesfrid, något man uppnår om de tre första begreppen uppfylls. Eftersom vädret var som det var fick vi gå in i det lilla tehuset på en gång, annars är seden den att man först ska tvätta sig i en liten fotän och sitta en stund i den lilla trädgården. Vi får slå oss ner på smala bänkar runt väggarna och 4 kvinnor klädda i vackra kimonis berättar och assisterar varandra. På ett långsmalt lågt bord står de saker som hör till. En stor rund kopp och en bambuvisp att vispa det gröna tepulvret med, en eldstad för vattnet och en tekanna. I en nisch en vas med ett litet blomsterarrangemang och en repa vars text jag tyvärr inte minns översättningen på men som jag har för mig handlar om att "ett mänskligt möte ger möjlighet…". Då, precis när allt börjar, drabbas jag av en förfärlig hostattack som gör att jag måste ta mig ut för att inte störa. Hostande drar jag ifrån jalusidörrarna och tar mig ut i trädgården men förstår att jag måste gå längre bort från huset.  Jag ser en liten öppning i slutet av trädgården och dit skyndar jag. Regnet öser ner och väl igenom ställer jag mig under några trädgrenar. Det är en otroligt vacker liten trädgård. Regndropparna faller ner i en liten damm med stora guldfiskar och den  lilla stigen försvinner upp mot en annan öppning. Här under de rödfärgade löven drabbas jag plötsligt av en lust att gråta…"det stora vemodet rullar in" för att travestera en känd  sång och jag fylls av känslan av alltets förgänglighet men samtidigt av alltets oerhörda skönhet. Det är både vemod och ett slags lugn i min känsla och på något sätt styrkt går jag tillbaka till mina resekamrater och blir mottagen med medkänsla, kaka och varmt underbart te!