Finns det något jag kan göra?

Bedagad skönhet....

Söndagmorgon och jag har precis vaknat. Ligger och tänker och funderar på sakernas tillstånd. Coronatider....Tror att de flesta av oss känner oss frustrerade, om inte rädda så oroliga...hur länge ska detta vara, vad kommer efterräkningarna bli, att de blir enormt stora och för många smärtsamma det vet vi, och hur ska vi tänka och agera för att lindra och förminska skadorna så mycket som möjligt. Ja därom tvistar nu politiker och vetenskapsmän över hela världen och osäkerheten är stor eftersom man inte vet tillräckligt för att säkert kunna gå vidare. Handtvättning, meteravstånd, karantän, stängda gränser, mötesförbud...i Franrike får människor inte gå ut tillsammans endast en och en och högst 2 km från hemmet...osv., ja matade blir vi med information av alla de slag av alla media och människors frågor är gränslösa. Får jag göra det eller det? Kan jag lite på att maten jag beställer inte har smitta? Får jag...

Själv undrar jag om jag kan gå ut med lilla Elliot i barnvagnen och hans mamma om jag går på sidan och vi bara är ute? och inga synliga sjukdomstecken finns förstås.  Jag är ju i riskgruppen med mina 76 år så jag har stränga restriktioner, särskilt från mina barn. Operasångaren Rickard Söderberg la i går ut sånglektioner på Youtube! (Jag har redan tagit 2) "Jag kan inte köra lastbil eller sopor eller hjälpa till på sjukhus, även om jag skulle vilja, men jag kan sjunga så då gör jag något med det för att stärka andra", säger han. Han leder också sångstund från Malmöoperan! Jag gillar honom verkligen, han är omtänksam och inspirerande!

Vad kan jag göra för kreativt tänker jag och nu menar jag för andra.  Köra sopbil eller dylikt skulle jag kunna göra eftersom jag fortfarande har körkort för lastbil och tung motorcykel (skulle dock inte orka hålla upp den sistnämnda om det skulle bli nödvändigt) Jobba på sjukhus skulle jag  kunna också...gjorde det i 20 årsåldern som biträde, tömde bäcken och torkade golv...när doktorn kom fladdrande med sin vita rock, fick vi springa in i skjölrummet och vänta tills han (alltid en han) gått sin rond. Biblioteket är också en möjlighet..var bibliotekarie i skolan förutom lärare...ja det sista skulle jag självklart kunna om nu grundskolan stänger (hoppas inte) då skulle jag kunna samla ihop Elsa Dollys klasskompisar och öppna skola hemma hos Agnes...Hjälpa grannen att handla men de har "flytt" till landet och snart gör den andre grannen det också....Men allt faller ju på mitt åldersstreck förstås...Passa på och utveckla något inom dig själv i stället. säger en vän, typ grava den där laxen du alltid talar om (har aldrig gravat lax...vilket säger något om min matlagningförmåga) eller varför inte sticka klar den där tröjan du hittade i en kartong nu vid renoveringen... (hade en mamma som var mycket händig, egen syatelje bla, men lämnade inte den minsta gen av detta slag till mig) Lär dig äntligen att spela det där lättare Chopinstycket på pianot då kan du glädja andra när allt det här hemska är över.... Tja, kanske är det så jag måste tänka. Om jag nu tar ett nappatag med det som är möjligt för mig (dvs börja rota i pannrummet...) så blir jag förmodligen på sikt gladare och en glad människa sprider glädje och hopp till andra....Så får det bli!!

<3Elliot<3

Det finns ett ljus i tunneln...

Jag sitter här i mitt soffhörn och tittar ut genom fönstret. Tjocka knoppar på häggen talar om kommande vår likasom koltrastens sång. Det är det där speciella ljuset mot kvällningen som får mig att känna både glädje och vemod...varför vemod? kanske för att det är så extra sorgligt just nu i
världen med allt som ytterligare lagts på allt det som redan var så sorgligt. Ni vet vad jag tänker på klimatet, flyktingar, krigen... och nu Corona som sprider sig över världen. Det känns verkligen surrealistiskt det hela. Jag sitter i karantän; jag och Christer ska helst inte ha några sociala kontakter, inte träffa barn och barnbarn, inte gå och handla...allt som ger livet en guldkant är inställt, kurser, föreläsningar och inte minst kören. Våra underbara barn och även barnbarn har ringt i omgångar för att erbjuda hjälp med handling eller vad vi kan behöva och det är verkligen inget synd om oss som just har detta nätverk. Mycket jobbigare för dem som verkligen är sjuka och oroliga och som inte har någon speciell anhörig att lita till men där förhoppningsvis hemtjänst och snälla grannar kan bidra. Just nu är det många erbjudanden på Facebook om både handlingshjälp och hemkörning av mat... fint att märka hur vi försöker ta hand om varandra...blev starkt berörd när jag såg ett inslag på Facebook där en italiensk tenor stod på sin balkong och sjöng en operaaria ur Turandot för sina grannar och jag läste även att just sång och musik klingar från olika balkonger i det svårt coronadrabbade Italien. Så viktigt att vi inte glömmer bort att leva och där spelar kulturyttringarna stor roll.  Nu försöker konserthus och andra lägga ut föreställningar på nätet så att vi trots allt ska få något annat att tänka på, men det är klart att det  i längden inte kan göras utan någon form av ersättning. Många kulturarbetare kommer att drabbas hårt ekonomiskt och man hoppas verkligen att även dessa får ta del av regeringens ekonomiska hjälppaket. Jag kan tycka att mycket är hysteriskt på något sätt; många verkar gripas av panik och misstror experterna. Själv känner jag mig inte så orolig; är på ett sätt fatalist men inser också allvaret och respekterar de anvisningar och restriktioner som bestäms. Tillhör ju riskgruppen och förstår vikten av att skydda oss äldre och de som har underliggande sjukdomar. De flesta som drabbas får ju oftast lättare symtom och som tur är verkar ju barnen klara sig bra. Får fortsätta fixa här hemma, ta promenader och titta på barnbarnen via Skype, kanske kan vi ta en promenad jag och Agnes med lilla Elliot om hon mår bra och jag går en bit i från.....(nu hör jag min son Tobbe i örat...nej mamma!) Den som lever får se...men alla ni som läser detta, ta det lugnt, var rädda om varandra och er själva och tänk på att det finns ett ljus i tunneln.

Det är så ljuset kommer in...

Ibland kan en titel på en bok eller en tavla få i gång mig...Det har hänt att jag köpt en bok, oftast en diktbok, därför att titeln fångat mig. Så var det med Marie Lundquist diktbok "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten". Det var något så lockande i titeln...trädgården kunde ju vara både påtaglig och symbolisk. Här kunde man både växa, stå stilla...leva och vila...Att den sedan visade sig innehålla många fina, tänkvärda dikter blev en bonus.  Nu sist var det titeln på några tavlor på Liljevalchs Vårsalong som särskilt berörde mig.

Tre små svartvita fotografier med rubriken "Det du inte ser".  Gråstämda men med en ljuskälla som dominerar...fick mig att tänka på Leonard Cohens ord om sprickan i tillvaron (det är så ljuset kommer in...)

En annan titel var "Fnns det någon som jag där ute?",  som i och för sig självklart fick mig att tänka på Pinoccio men samtidigt också på vår längtan att smälta in, tillhöra...och hur fruktansvärt att inte få göra det.

I "Nattportiern" ser jag inspiration från en av mina favoritmålare Edvard Hopper, som är mästare på att beskriva bristen på mänsklig kontakt...återigen vår existensiella ensamhet...

Den fina tovade"rödhakesångaren", som sjunger så vackert bland andra fåglar, minner mig om min älsklingsbok "Den hemliga trädgården" där rödhaken spelar en betydelsefull roll och där ingenting är omöjligt;  för här finns ingen ensamhet bara gemenskap, tillit och kärlek. Magi helt enkelt!

....ett näste för själen

Musik...har börjat på en serie föreläsningar på Senioruniversitetet om barockens giganter. En mycket sympatisk och kunnig man, Vassilis Bolonassos, känd från Klassiskt i P2,  inledde med att berätta om och spela musik av den Venedigbaserade Antonioni Lucio Vivaldi. Sällan säger man mellannamnet men han tyckte det var viktigt att poängtera. Lucio betyder ljus och det är just det Vivaldi förmedlar i mycket av sin musik. Många tänker på Årstiderna när man säger Vivaldi och det är nog också för detta verk han är mest känd för allmänheten. Men Vivaldi komponerade så mycket mer. Inte minst för sina musikaliskt begåvade elever i den skola för flickor där han undervisade under 40 år, Pio Ospedale della Pietà. Hit lämnades flickor som var föräldralösa eller vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Vissa  flickor kallade han vid namn efter de instrument de spelade som Anna fiolen eller Maria fagotten!! Hans flickorkester och flickkörer blev vida berömda och många även andra framstående kompositörer och musiker kom och lyssnade.  En som mycket uppskattade Vivaldis musik var Bach,  som också  transponerade verk av Vivaldi till cembalo och orkester. Vi fick lyssna på flera stycken och alla bär Vivaldis omisskännliga fingeravtryck. Tänker på att all musik präglas av sin kompositörs ande och själ...ibland kan den liknas vid någon annan...men visst känner man igen Mozart eller Bach eller... Vivaldi skrev även operor, över 90 stycken!! ävensom körverket "Gloria", som vi i kören ska framföra nu i vår!  Han dog i Österrike 1741, 63 år gammal, och länge var hans musik "bortglömd" till den fick sin renässans i början av 1900-talet.
Fler spännande musikmöten lär vi få uppleva  med Vassilis; Händel och Bach står på tur och tillslut även giganten Bethooven som i år fyller 250 år. Som sagt "Musik ett måste för hälsan, ett näste för själen"!

Att bida sin tid....

Ser ni den lilla väggvasen?! Den ska snart fyllas av lavendel!

En av mina inspirationskällor Tomas Sjödin skriver i en av sina krönikor om att bida sin tid. Som jag uppfattar det är det något liknande som Christer ibland brukar säga till mig när jag är vankelmodig i en fråga eller har lite för bråttom "Sov på saken". Det ligger en samstämmighet i de båda uttrycken dvs att inte rusa i väg utan tänka igenom och fundera på olika alternativ, men i "att bida sin tid" ligger ett längre perspektiv tycker jag, kanske flera veckor, år... Det kan gälla småsaker också. Som den där lilla väggvasen jag hittade på en marknad i Cotignac för många år sedan. Jag kunde inte hitta någon bra plats för den utan den blev liggande och dammades av då och då. Men så byggde vi vårt sommarkök och helt plötsligt såg jag var vasen skulle hänga. Det var helt rätt och nu fick den äntligen sin plats och fylls  nu med nyplockad lavendel varje år. Liknande gäller nu när vi ska plocka fram våra olika saker och placera dem när vi formar om vårt nyrenoverade hem. Vissa saker får till baka sina självklara platser som mormorsklockan och den stora Marlyn Monroetavlan medan många andra saker helt enkelt  får bida sin tid!! Egentligen gäller det i livet också,  jag menar när man oroar sig för något eller inte ser någon utväg för stunden...kanske ska man då vara lite avvaktande och tänka att det ordnar sig nog... jag prövar olika alternativ, försöker tänka i lite nya banor och rätt som det är så finner saker och ting sin rätta plats. Lite trösterikt faktiskt!

I love Paris....

"Jag älskar dig" på 250 olika språk på 40 kvm stor tavla i Montmartre!

Att börja det nya decenniet med några dagar i Paris är inte helt fel. Även om det är strejk så att Metron och bussarna inte går, eller går på mycket udda  tider, även om gator stängs av för demonstrationer och man bör ha paraply tillgängligt hela tiden för regnet hänger i luften... så sitter man ute på cafeérna, dricker sitt kaffe eller glas vin och tittar på alla människor som går förbi! Att det är så roligt att titta på människor...och alla har sin historia,  sitt liv av lycka och besvikelser; det blir många funderingar och fina samtal ibland. För vi slår oss i slang med folk då och då. En kväll med ett par ungdomar som satt bredvid oss och då vi undrade över strejken och demonstrationerna. Det handlar ju om att förändra pensionssystemen, en snårskog av olika system, så mycket visste vi redan. 4 presidenter har tidigare försökt sig på detta och nu är det Macrons tur! Våra unga vänner var för förändringar, ansåg att med den åldrande befolkningen som bara växer och de allt färre yngre, så kommer det ekonomiska systemet inte hålla och de flesta fransmän förstår det. Men det är svårt med förändringar, speciellt om man har så förmånligt att man kan gå i pension vid 50 som vissa kan.

Vi bodde i Montmartre, martyrernas berg. Här var poeternas och konstnärernas område i slutet av 1800-talet. Här ligger Moulin Rouge där målaren Toulouse Lautrec skissade sin målningar och affischer och inte långt från vårt hotell bodde Van Gogh hos sin bror Theo under några år. Uppe på plats de Tertre, numera en veritabel turistfälla med sina restauranger och kringvandrande "rita av dig"tecknare...ligger också den vackra kyrkan Sacre Caeur från vilken man har den mest makalösa utsikt över Paris.

Det får var hur det vill med många turister eller fällor! men det är härligt att promenera här. De många trapporna som leder ner till små gator där du kan inhandla ditt dagliga levebröd, slakteri, grönsaker, fisk och inte minst vin och choklad! I blomsterbutiken kråmade sig stora vaser med mimosa, Frankrikes svar på vår tussilago!!! Snart vår...och så kändes det också när solen behagade titta fram mellan skyarna!

Vårt egentliga ärende i Paris var att besöka Louvren och se den stora utställningen Leonardo da Vinci! Den första renässansmänniskan...en mycket pedagogisk och uttömmande utställning men ack så mycket folk.

Vi hade beställt biljetter från Sverige så vi slapp stå i den enorma kön som slingrade sig hundratals meter utanför pyramidingången. Väl inne var det svårt att stanna alltför länge framför tavlorna, men vi försökte gå tillbaka ibland för att riktigt få sjunka in i vissa makalöst fina och uttrycksfulla målningar och teckningar.

En fantastisk konstnär med en kapacitet och begåvning som man knappast kan greppa och som fortfarande känns modern trots det långa avståndet i tiden.

 Vi besökte också en utställning med verk av Toulouse Lautrec. Också ett fascinerande livsöde,  dock närmare i tiden och där jag grips framförallt av hans tavlor från den bordell där han tidvis bodde. Annars är han nog mest känd för sina affischer från Cabareerna runt Moulin Rouge. Jag minns att jag hade en sådan i mitt flickrum i tonåren.

Vi åt förstås löksoppa flera gånger, helt ok! men Christers är godare!!

Smycka din tid! Gott Nytt År!

Vårt underbara Dalen...sitter och skriver och utanför fönstret lätt snöfall, vintervita fjäll och så tyst att jag nästan hör mitt hjärta dunka. Jag har julpyntat lite, fyllt nya ljus i stakarna och som vanligt blir jag alltid tankfull så här sista dagen på året. Lite vemodig också...livet går så fort säger vi ofta...snart är det sommar igen...snart är det jul igen...kanske beror det på att man själv ser horisonten därborta. Livets ändlighet gör sig påmint. Köpte en bok innan vi åkte hit. "Lita på att det ljusnar" skriven av Tomas Sjödin, en pastor boende i Säve utanför Göteborg. Han har under många år skrivit krönikor i Göteborgsposten och jag har läst många böcker av honom. En klok, vidsynt man som också blivit en mycket uppskattad programvärd i Radions Sommar och Vinter program. Han skriver bla i krönikan "Vad fort det går" om hur lätt det är att skjuta upp saker och ting och hur viktigt det är att ta vara på nuet...ja, det är ju inget nytt! men så citerar han några rader ur Lotte Möllers bok "Trädgårdens natur"
och det mina kära vänner får bli mina sista ord till er 2019!
"För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt!"
Gott Nytt 2020<3