Merdre kan också vara underbart!!

Nu blir jag så där hjärtnupen igen...inga kramar o gos på länge än... lite ljusning men fortsättningsvis samma restriktioner. Jävla corona. fan för corona. skitcorona...hur många svärord kan jag egentligen? Hör min mammas röst, "men Margareta, inte svära.." Hon sa alltid Margareta när hon var arg på mig, annars Maggi sällan Maggan...Kan jag några svärord på franska tänker jag? Merdre corona virus (hör ni den franska accenten!!) men merdre låter ju inte så värst...så är det ju med svärord på andra språk, de har ingen laddning, merdre, merdre...säger mig ju ingenting! Men fy fan och djävlar!!  Nu har jag kräkts färdigt. Sitter här i soffan och Erik Schuldt är på radion. Denne man med sina musikaliska och tänkvärda reflektioner och med en röst som lugnar och smeker. Solen tittar fram och häggen är i färd med att slå ut.
 Låt mig berätta om en fin valborgskväll! Kallt visserligen men solstråk då och då
och på eftermiddagen samlade grannens dotter sina studentkompisar i trädgården bredvid oss.

Gud så unga de ser ut, sa Christer...ja, de var så fina och unga i sina vita mössor och jag blev hjärtnupen igen när jag tänker på att de i år inte får fira sin examen med utspring, baler etc.  Grannens dotter hade dukat med papperstallrikar och flaggor i deras pergola. En eld hade de också tänt i en tunna. Vi tände också en eld i vårt stora järnfat och på bordet stod två sommardrinkar.

Ska vi inte ha studentmössorna på. sa Christer och för en gångs skull visste jag var de låg. Christers mössa är så liten...konstigt!! Här satt vi nu vid vår lilla varlborgseld och försökte lyssna på Berwaldhallens valborgskonsert mellan ljudvågorna från ungdomarnas "Proud Mary"! Då...öppnas grinden och in kommer min körledare David med fru, dotter och ett gäng andra sångare.

"Vintern rasat.." ljöd plötsligt i vår trädgård...Det var magiskt!! Sedan följde "Uti vår hage" och "Glad såsom fågeln" och studenterna dök upp och  lyssnade förundrat till  körens "Sjung om Studentens lyckliga dar". Studenter, körsång och brasa...på denna lilla plats, i vår trädgård fanns hela Valborg! Jag blev förstås hjärtnupen... Merdre vad underbart!!

Behöver Muminmamman....

I dag är ingen riktigt bra dag...Ja, vad har jag att klaga på tänker ni kanske. Bor i villa med trädgård där jag kan sitta när solen faller på, en snäll man (även om han har sina sidor!!) vänner som ringer och barn som bryr sig och så söta barnbarn. Men bara på avstånd... mina armar värker av längtan att få krama om dem, att få snusa på lille Elliot som tittar så förundrat på mig när vi facar på mobilen, att få krama mina småtöser och hota med "nu äter jag upp dig"!! Kanske skulle jag skriva den där boken som jag drar runt i mitt huvud. Stänga in mig i en fantasivärld där ingen Corona finns och där jag kan röra mig fritt i landskapet med armarna om mina kära. Men inte ens det kan jag samla mig kring. Försökte i dag skicka in en fil till Klassisk morgon P2 med min insjungning av "Vintern ra..". Tanken är att man ska bilda en digital kör som ska sjunga in våren. Jag försökte verkligen men eftersom filen blev för stor för att skicka via Facebook var jag tvungen att göra på ett annat sätt och där falerade det hela givetvis, trots att min käre son Fredric bistod. Inspelningen kunde inte laddas upp av någon anledning...och kanske var det lika tur det. Den låter faktiskt inget vidare...var är min röst egentligen... Har den helt rostat igen?
Jag förstår nu verkligen vad det här med socialt liv betyder och närhet. Detta avståndstagande,  undvikande att beröra känns skrämmande...än bär vi ju inga masker men det kommer säkert. Och så ovissheten, smittar jag..smittar du...är det säkert att man blir immun om man har haft sjukan eller...?
Visst blir ni trött på mitt gnällande... Nu ska jag i alla fall komma med ett trevligt förslag till utflykt som jag fått från en god vän.

Taxinge-Näsby slott några mil utanför Södertälje. Vackert beläget på en udde i Gripsholmviken och med ett berömt kakbord som vi dock inte avnjöt.

Här promenerade vi i fransk och italienskinspirerade  trädgårdar och tog del av slottets intressanta historia via speciellt utsatta informationstavlor. Egendomen nämns redan i slutet av 1200-talet och var både kloster och senare kronogods till Gustav Vasa. Många honoratiores har sedan bott här men numera ägs det hela av Nykvarns kommun som arrenderar ut för konferenser o andra begivenheter. Här finns både romantisk krypta, ett ishus och ett lusthus från 1700-talet som man nu rustat upp till ett  s.k.  erimitage (bostad för eremit!) med utanpå liggande näver och vackert formade björkstammar.

 C M Bellman besökt slottet flera gånger och så även  August Strindberg som här i slottsfrun Ebba Augusta Posse lär ha fått inspiration till fröken Julie  och även Ingmar Bergman använde sig av den vackra parken i filmen "Viskningar och rop".

Solen värmde skönt när man satt i lä och utsikten över vattnet genom spirande grönska gjorde gott för själen.

Läser just nu en bok som jag varmt vill rekommendera " När själen går i exil" av Mikael Kurkkiala.  Om hur det är att vara människa,  vad som fattas oss i ett samhälle som blir mer och mer materiellt med ett överflöd av prylar och ett enormt utbud av underhållning och andra distraktioner. Var finns språket för våra existentiella behov, var finns samtalen och vad stillar vår längtan efter att bli helare?

Att leva i limbotider....

Påsken är slut och med den alla gulliga små kycklingar och Glad Påskhälsningar på fb och Instagram. Men det har inte varit någon Glad Påsk. Nej en underlig sådan, overklig...ingen familjemiddag, inga små påskkärringar som knackar på, inga barn eller barnbarnskramar... det är det svåraste av allt för mig, att inte få krama eller vara med mina fortfarande små barnbarn. Visserligen kom de hit till trädgården en dag. Vi satt med avstånd från varandra och när Elin blev ledsen för något som hände kunde jag inte ta upp henne i min famn och trösta henne. Eller krama Elsa Dolly och tacka för den fina lilla fågelholken hon gjort till oss eller gå och handla med Esther och köpa den där boken hon önskar sig...

Vad gör jag nu på dagarna? Ja, Christer ser som sin uppgift att hämta tidningen och jag kokar te och kaffe. Sedan sitter vi för det mesta inne, för på morgonen är det fortfarande kallt även om solen skiner, och läser nyheterna. Mer och mer hoppar jag över coronaskriverierna eller skummar igenom artiklarna liksom vi alltsomoftast hoppar över presskonferenserna....orkar liksom inte ta in allt, tycker naturligtvis att det är förfärligt med alla sjuka och de som dör och alla de som inte har möjlighet till sjukvård etc etc men det hjälper ju ingen att jag deppar ihop utan jag försöker ta till mig det som verkar relevant och inte rusa iväg eller måla ----på väggen! Vi kan ju fortfarande gå ut i Sverige vilken jag gör både med make och 70 plusvänner, allt med behörigt avstånd förstås; grundskolan är som väl är fortfarande öppen och jag hoppas att de även snart öppnar upp för avslutningsklasserna på gymnasiet. Restauranger satsar nu mycket på avhämtningsmenyer och i och med att uteplatserna nu öppnar kanske många ändå kan hanka sig fram. Om man jämför med de flesta länder får vi ju röra oss fritt bara vi håller avstånd, tvättar händerna ofta och skyddar våra riskgrupper. Allt detta bygger på en tillit i Sverige för våra myndigheter och lydnaden procentuellt sätt är mycket hög. Det höjs visserligen många kritiska röster och när det gäller riskgruppen äldre så är det nog en del som kan ifrågasättas när det kommer till skyddsmöjligheter för personal både inom hemtjänsten och äldreboenden.

Men min känsla är dock att man verkligen försöker och att de beslut som fattas grundar sig på vetenskap och förnuft. Framtiden får utvisa...

Fick en liten promenad i dag med dottern Agnes och Elliot och så plockade jag vårens första vitsippor som traditionsenligt ska sättas i ett snapsglas! och så pratade jag i telefon med några vänner. Vem är jag att klaga med familj och vänner som omger mig om än på avstånd! HBO och Netflix har jag också skaffat och med dessa och Svt play är jag väl laddad när jag inte orkar läsa...Dock är det svårt att kompensera min kör med allt vad det innebär av att få sjunga och musicera tillsammans med mina körkollegor. Det känns tomt...som jag tappat rösten nästan...

...och körsbärsblommorna ska blomma igen...

Knyckte rubriken från en artikel av Carsten Jensen i dagens DN. Jag har dock bytt ut det första ordet Om..till Och... Båda orden andas optimism inför framtiden hur konstigt det än kan låta. Artikeln handlar om hur vi i dessa hemska coronatider återupptäcker vikten av sammanhållning och gemenskap, och om hur detta på sikt kan skapa en vilja till ett förändrat förhållningssätt inte minst när det gäller vad vi prioriterar, hur vi lever våra liv och hur vi tar hand om varandra och vår natur.
Körsbärsblommorna börjar nu blomma i Kungsträdgården. Här samlas många för att ta kort under de rosaröda blomklasarna, fikar på trapporna runt bassängen och tittar på alla människor. I år blir det inte så...visst kommer det vara människor som går dit, med förhoppningsvis ordentligt avstånd från varandra och själv kanske jag kan smyga mig dit tidigt på morgonen. Har några fina kort från tidigare år när vi njöt av prakten tillsammans med barnbarnen. Här lilla Esther!
Men det kommer fler vårar, det är viktigt att tänka på!

Igår åkte jag och min väninna "i karantänen" till Skansen! Ja, vi åkte bil och sedan båt över till Djurgården. Vi var 4 personer på båten. 4 stycken... På Skansen köpte vi årskort för att stötta och sedan gick vi omkring där i flera timmar. Så gott som folktomt...kan inte förstå detta riktigt. Här är ett utmärkt ställe att vara ute i friska luften, inga problem att hålla avstånd och dessutom så mycket fint att titta på. Alla gamla hus, rabatter där olika blommor börjar titta fram, grisar och kor och får som tålmodigt väntade på att bli klippta! (björnarna sover fortfarande)

Uppe vid bodarna nära Seglora kyrka hade man ställt upp flera grillar där man kunde grilla medhavd korv eller köpekorv från  en bod bredvid, bänkar runt om att sitta på...bara en familj...Vi drack choklad med grädde och njöt i solen.

Gott!

Sockerbagaren hade öppet!

Åk hit kära vänner... Skansen blöder och här kan du förena strikta coronaregler och samtidigt göra en viktig hjälpinsats.

Jag tänker inte lura någon idag... men kanske ändå ska jag skoja lite med Christer..."April, April, din dumma sill..."
Tänker på er alla när och fjärran! Ta hand om er<3

"O solsken i blick..." längtar efter att KRAMA

Finns det något jag kan göra?

Bedagad skönhet....

Söndagmorgon och jag har precis vaknat. Ligger och tänker och funderar på sakernas tillstånd. Coronatider....Tror att de flesta av oss känner oss frustrerade, om inte rädda så oroliga...hur länge ska detta vara, vad kommer efterräkningarna bli, att de blir enormt stora och för många smärtsamma det vet vi, och hur ska vi tänka och agera för att lindra och förminska skadorna så mycket som möjligt. Ja därom tvistar nu politiker och vetenskapsmän över hela världen och osäkerheten är stor eftersom man inte vet tillräckligt för att säkert kunna gå vidare. Handtvättning, meteravstånd, karantän, stängda gränser, mötesförbud...i Franrike får människor inte gå ut tillsammans endast en och en och högst 2 km från hemmet...osv., ja matade blir vi med information av alla de slag av alla media och människors frågor är gränslösa. Får jag göra det eller det? Kan jag lite på att maten jag beställer inte har smitta? Får jag...

Själv undrar jag om jag kan gå ut med lilla Elliot i barnvagnen och hans mamma om jag går på sidan och vi bara är ute? och inga synliga sjukdomstecken finns förstås.  Jag är ju i riskgruppen med mina 76 år så jag har stränga restriktioner, särskilt från mina barn. Operasångaren Rickard Söderberg la i går ut sånglektioner på Youtube! (Jag har redan tagit 2) "Jag kan inte köra lastbil eller sopor eller hjälpa till på sjukhus, även om jag skulle vilja, men jag kan sjunga så då gör jag något med det för att stärka andra", säger han. Han leder också sångstund från Malmöoperan! Jag gillar honom verkligen, han är omtänksam och inspirerande!

Vad kan jag göra för kreativt tänker jag och nu menar jag för andra.  Köra sopbil eller dylikt skulle jag kunna göra eftersom jag fortfarande har körkort för lastbil och tung motorcykel (skulle dock inte orka hålla upp den sistnämnda om det skulle bli nödvändigt) Jobba på sjukhus skulle jag  kunna också...gjorde det i 20 årsåldern som biträde, tömde bäcken och torkade golv...när doktorn kom fladdrande med sin vita rock, fick vi springa in i skjölrummet och vänta tills han (alltid en han) gått sin rond. Biblioteket är också en möjlighet..var bibliotekarie i skolan förutom lärare...ja det sista skulle jag självklart kunna om nu grundskolan stänger (hoppas inte) då skulle jag kunna samla ihop Elsa Dollys klasskompisar och öppna skola hemma hos Agnes...Hjälpa grannen att handla men de har "flytt" till landet och snart gör den andre grannen det också....Men allt faller ju på mitt åldersstreck förstås...Passa på och utveckla något inom dig själv i stället. säger en vän, typ grava den där laxen du alltid talar om (har aldrig gravat lax...vilket säger något om min matlagningförmåga) eller varför inte sticka klar den där tröjan du hittade i en kartong nu vid renoveringen... (hade en mamma som var mycket händig, egen syatelje bla, men lämnade inte den minsta gen av detta slag till mig) Lär dig äntligen att spela det där lättare Chopinstycket på pianot då kan du glädja andra när allt det här hemska är över.... Tja, kanske är det så jag måste tänka. Om jag nu tar ett nappatag med det som är möjligt för mig (dvs börja rota i pannrummet...) så blir jag förmodligen på sikt gladare och en glad människa sprider glädje och hopp till andra....Så får det bli!!

<3Elliot<3

Det finns ett ljus i tunneln...

Jag sitter här i mitt soffhörn och tittar ut genom fönstret. Tjocka knoppar på häggen talar om kommande vår likasom koltrastens sång. Det är det där speciella ljuset mot kvällningen som får mig att känna både glädje och vemod...varför vemod? kanske för att det är så extra sorgligt just nu i
världen med allt som ytterligare lagts på allt det som redan var så sorgligt. Ni vet vad jag tänker på klimatet, flyktingar, krigen... och nu Corona som sprider sig över världen. Det känns verkligen surrealistiskt det hela. Jag sitter i karantän; jag och Christer ska helst inte ha några sociala kontakter, inte träffa barn och barnbarn, inte gå och handla...allt som ger livet en guldkant är inställt, kurser, föreläsningar och inte minst kören. Våra underbara barn och även barnbarn har ringt i omgångar för att erbjuda hjälp med handling eller vad vi kan behöva och det är verkligen inget synd om oss som just har detta nätverk. Mycket jobbigare för dem som verkligen är sjuka och oroliga och som inte har någon speciell anhörig att lita till men där förhoppningsvis hemtjänst och snälla grannar kan bidra. Just nu är det många erbjudanden på Facebook om både handlingshjälp och hemkörning av mat... fint att märka hur vi försöker ta hand om varandra...blev starkt berörd när jag såg ett inslag på Facebook där en italiensk tenor stod på sin balkong och sjöng en operaaria ur Turandot för sina grannar och jag läste även att just sång och musik klingar från olika balkonger i det svårt coronadrabbade Italien. Så viktigt att vi inte glömmer bort att leva och där spelar kulturyttringarna stor roll.  Nu försöker konserthus och andra lägga ut föreställningar på nätet så att vi trots allt ska få något annat att tänka på, men det är klart att det  i längden inte kan göras utan någon form av ersättning. Många kulturarbetare kommer att drabbas hårt ekonomiskt och man hoppas verkligen att även dessa får ta del av regeringens ekonomiska hjälppaket. Jag kan tycka att mycket är hysteriskt på något sätt; många verkar gripas av panik och misstror experterna. Själv känner jag mig inte så orolig; är på ett sätt fatalist men inser också allvaret och respekterar de anvisningar och restriktioner som bestäms. Tillhör ju riskgruppen och förstår vikten av att skydda oss äldre och de som har underliggande sjukdomar. De flesta som drabbas får ju oftast lättare symtom och som tur är verkar ju barnen klara sig bra. Får fortsätta fixa här hemma, ta promenader och titta på barnbarnen via Skype, kanske kan vi ta en promenad jag och Agnes med lilla Elliot om hon mår bra och jag går en bit i från.....(nu hör jag min son Tobbe i örat...nej mamma!) Den som lever får se...men alla ni som läser detta, ta det lugnt, var rädda om varandra och er själva och tänk på att det finns ett ljus i tunneln.

Det är så ljuset kommer in...

Ibland kan en titel på en bok eller en tavla få i gång mig...Det har hänt att jag köpt en bok, oftast en diktbok, därför att titeln fångat mig. Så var det med Marie Lundquist diktbok "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten". Det var något så lockande i titeln...trädgården kunde ju vara både påtaglig och symbolisk. Här kunde man både växa, stå stilla...leva och vila...Att den sedan visade sig innehålla många fina, tänkvärda dikter blev en bonus.  Nu sist var det titeln på några tavlor på Liljevalchs Vårsalong som särskilt berörde mig.

Tre små svartvita fotografier med rubriken "Det du inte ser".  Gråstämda men med en ljuskälla som dominerar...fick mig att tänka på Leonard Cohens ord om sprickan i tillvaron (det är så ljuset kommer in...)

En annan titel var "Fnns det någon som jag där ute?",  som i och för sig självklart fick mig att tänka på Pinoccio men samtidigt också på vår längtan att smälta in, tillhöra...och hur fruktansvärt att inte få göra det.

I "Nattportiern" ser jag inspiration från en av mina favoritmålare Edvard Hopper, som är mästare på att beskriva bristen på mänsklig kontakt...återigen vår existensiella ensamhet...

Den fina tovade"rödhakesångaren", som sjunger så vackert bland andra fåglar, minner mig om min älsklingsbok "Den hemliga trädgården" där rödhaken spelar en betydelsefull roll och där ingenting är omöjligt;  för här finns ingen ensamhet bara gemenskap, tillit och kärlek. Magi helt enkelt!