Att leva i limbotider....

Påsken är slut och med den alla gulliga små kycklingar och Glad Påskhälsningar på fb och Instagram. Men det har inte varit någon Glad Påsk. Nej en underlig sådan, overklig...ingen familjemiddag, inga små påskkärringar som knackar på, inga barn eller barnbarnskramar... det är det svåraste av allt för mig, att inte få krama eller vara med mina fortfarande små barnbarn. Visserligen kom de hit till trädgården en dag. Vi satt med avstånd från varandra och när Elin blev ledsen för något som hände kunde jag inte ta upp henne i min famn och trösta henne. Eller krama Elsa Dolly och tacka för den fina lilla fågelholken hon gjort till oss eller gå och handla med Esther och köpa den där boken hon önskar sig...

Vad gör jag nu på dagarna? Ja, Christer ser som sin uppgift att hämta tidningen och jag kokar te och kaffe. Sedan sitter vi för det mesta inne, för på morgonen är det fortfarande kallt även om solen skiner, och läser nyheterna. Mer och mer hoppar jag över coronaskriverierna eller skummar igenom artiklarna liksom vi alltsomoftast hoppar över presskonferenserna....orkar liksom inte ta in allt, tycker naturligtvis att det är förfärligt med alla sjuka och de som dör och alla de som inte har möjlighet till sjukvård etc etc men det hjälper ju ingen att jag deppar ihop utan jag försöker ta till mig det som verkar relevant och inte rusa iväg eller måla ----på väggen! Vi kan ju fortfarande gå ut i Sverige vilken jag gör både med make och 70 plusvänner, allt med behörigt avstånd förstås; grundskolan är som väl är fortfarande öppen och jag hoppas att de även snart öppnar upp för avslutningsklasserna på gymnasiet. Restauranger satsar nu mycket på avhämtningsmenyer och i och med att uteplatserna nu öppnar kanske många ändå kan hanka sig fram. Om man jämför med de flesta länder får vi ju röra oss fritt bara vi håller avstånd, tvättar händerna ofta och skyddar våra riskgrupper. Allt detta bygger på en tillit i Sverige för våra myndigheter och lydnaden procentuellt sätt är mycket hög. Det höjs visserligen många kritiska röster och när det gäller riskgruppen äldre så är det nog en del som kan ifrågasättas när det kommer till skyddsmöjligheter för personal både inom hemtjänsten och äldreboenden.

Men min känsla är dock att man verkligen försöker och att de beslut som fattas grundar sig på vetenskap och förnuft. Framtiden får utvisa...

Fick en liten promenad i dag med dottern Agnes och Elliot och så plockade jag vårens första vitsippor som traditionsenligt ska sättas i ett snapsglas! och så pratade jag i telefon med några vänner. Vem är jag att klaga med familj och vänner som omger mig om än på avstånd! HBO och Netflix har jag också skaffat och med dessa och Svt play är jag väl laddad när jag inte orkar läsa...Dock är det svårt att kompensera min kör med allt vad det innebär av att få sjunga och musicera tillsammans med mina körkollegor. Det känns tomt...som jag tappat rösten nästan...

...och körsbärsblommorna ska blomma igen...

Knyckte rubriken från en artikel av Carsten Jensen i dagens DN. Jag har dock bytt ut det första ordet Om..till Och... Båda orden andas optimism inför framtiden hur konstigt det än kan låta. Artikeln handlar om hur vi i dessa hemska coronatider återupptäcker vikten av sammanhållning och gemenskap, och om hur detta på sikt kan skapa en vilja till ett förändrat förhållningssätt inte minst när det gäller vad vi prioriterar, hur vi lever våra liv och hur vi tar hand om varandra och vår natur.
Körsbärsblommorna börjar nu blomma i Kungsträdgården. Här samlas många för att ta kort under de rosaröda blomklasarna, fikar på trapporna runt bassängen och tittar på alla människor. I år blir det inte så...visst kommer det vara människor som går dit, med förhoppningsvis ordentligt avstånd från varandra och själv kanske jag kan smyga mig dit tidigt på morgonen. Har några fina kort från tidigare år när vi njöt av prakten tillsammans med barnbarnen. Här lilla Esther!
Men det kommer fler vårar, det är viktigt att tänka på!

Igår åkte jag och min väninna "i karantänen" till Skansen! Ja, vi åkte bil och sedan båt över till Djurgården. Vi var 4 personer på båten. 4 stycken... På Skansen köpte vi årskort för att stötta och sedan gick vi omkring där i flera timmar. Så gott som folktomt...kan inte förstå detta riktigt. Här är ett utmärkt ställe att vara ute i friska luften, inga problem att hålla avstånd och dessutom så mycket fint att titta på. Alla gamla hus, rabatter där olika blommor börjar titta fram, grisar och kor och får som tålmodigt väntade på att bli klippta! (björnarna sover fortfarande)

Uppe vid bodarna nära Seglora kyrka hade man ställt upp flera grillar där man kunde grilla medhavd korv eller köpekorv från  en bod bredvid, bänkar runt om att sitta på...bara en familj...Vi drack choklad med grädde och njöt i solen.

Gott!

Sockerbagaren hade öppet!

Åk hit kära vänner... Skansen blöder och här kan du förena strikta coronaregler och samtidigt göra en viktig hjälpinsats.

Jag tänker inte lura någon idag... men kanske ändå ska jag skoja lite med Christer..."April, April, din dumma sill..."
Tänker på er alla när och fjärran! Ta hand om er<3

"O solsken i blick..." längtar efter att KRAMA

Finns det något jag kan göra?

Bedagad skönhet....

Söndagmorgon och jag har precis vaknat. Ligger och tänker och funderar på sakernas tillstånd. Coronatider....Tror att de flesta av oss känner oss frustrerade, om inte rädda så oroliga...hur länge ska detta vara, vad kommer efterräkningarna bli, att de blir enormt stora och för många smärtsamma det vet vi, och hur ska vi tänka och agera för att lindra och förminska skadorna så mycket som möjligt. Ja därom tvistar nu politiker och vetenskapsmän över hela världen och osäkerheten är stor eftersom man inte vet tillräckligt för att säkert kunna gå vidare. Handtvättning, meteravstånd, karantän, stängda gränser, mötesförbud...i Franrike får människor inte gå ut tillsammans endast en och en och högst 2 km från hemmet...osv., ja matade blir vi med information av alla de slag av alla media och människors frågor är gränslösa. Får jag göra det eller det? Kan jag lite på att maten jag beställer inte har smitta? Får jag...

Själv undrar jag om jag kan gå ut med lilla Elliot i barnvagnen och hans mamma om jag går på sidan och vi bara är ute? och inga synliga sjukdomstecken finns förstås.  Jag är ju i riskgruppen med mina 76 år så jag har stränga restriktioner, särskilt från mina barn. Operasångaren Rickard Söderberg la i går ut sånglektioner på Youtube! (Jag har redan tagit 2) "Jag kan inte köra lastbil eller sopor eller hjälpa till på sjukhus, även om jag skulle vilja, men jag kan sjunga så då gör jag något med det för att stärka andra", säger han. Han leder också sångstund från Malmöoperan! Jag gillar honom verkligen, han är omtänksam och inspirerande!

Vad kan jag göra för kreativt tänker jag och nu menar jag för andra.  Köra sopbil eller dylikt skulle jag kunna göra eftersom jag fortfarande har körkort för lastbil och tung motorcykel (skulle dock inte orka hålla upp den sistnämnda om det skulle bli nödvändigt) Jobba på sjukhus skulle jag  kunna också...gjorde det i 20 årsåldern som biträde, tömde bäcken och torkade golv...när doktorn kom fladdrande med sin vita rock, fick vi springa in i skjölrummet och vänta tills han (alltid en han) gått sin rond. Biblioteket är också en möjlighet..var bibliotekarie i skolan förutom lärare...ja det sista skulle jag självklart kunna om nu grundskolan stänger (hoppas inte) då skulle jag kunna samla ihop Elsa Dollys klasskompisar och öppna skola hemma hos Agnes...Hjälpa grannen att handla men de har "flytt" till landet och snart gör den andre grannen det också....Men allt faller ju på mitt åldersstreck förstås...Passa på och utveckla något inom dig själv i stället. säger en vän, typ grava den där laxen du alltid talar om (har aldrig gravat lax...vilket säger något om min matlagningförmåga) eller varför inte sticka klar den där tröjan du hittade i en kartong nu vid renoveringen... (hade en mamma som var mycket händig, egen syatelje bla, men lämnade inte den minsta gen av detta slag till mig) Lär dig äntligen att spela det där lättare Chopinstycket på pianot då kan du glädja andra när allt det här hemska är över.... Tja, kanske är det så jag måste tänka. Om jag nu tar ett nappatag med det som är möjligt för mig (dvs börja rota i pannrummet...) så blir jag förmodligen på sikt gladare och en glad människa sprider glädje och hopp till andra....Så får det bli!!

<3Elliot<3

Det finns ett ljus i tunneln...

Jag sitter här i mitt soffhörn och tittar ut genom fönstret. Tjocka knoppar på häggen talar om kommande vår likasom koltrastens sång. Det är det där speciella ljuset mot kvällningen som får mig att känna både glädje och vemod...varför vemod? kanske för att det är så extra sorgligt just nu i
världen med allt som ytterligare lagts på allt det som redan var så sorgligt. Ni vet vad jag tänker på klimatet, flyktingar, krigen... och nu Corona som sprider sig över världen. Det känns verkligen surrealistiskt det hela. Jag sitter i karantän; jag och Christer ska helst inte ha några sociala kontakter, inte träffa barn och barnbarn, inte gå och handla...allt som ger livet en guldkant är inställt, kurser, föreläsningar och inte minst kören. Våra underbara barn och även barnbarn har ringt i omgångar för att erbjuda hjälp med handling eller vad vi kan behöva och det är verkligen inget synd om oss som just har detta nätverk. Mycket jobbigare för dem som verkligen är sjuka och oroliga och som inte har någon speciell anhörig att lita till men där förhoppningsvis hemtjänst och snälla grannar kan bidra. Just nu är det många erbjudanden på Facebook om både handlingshjälp och hemkörning av mat... fint att märka hur vi försöker ta hand om varandra...blev starkt berörd när jag såg ett inslag på Facebook där en italiensk tenor stod på sin balkong och sjöng en operaaria ur Turandot för sina grannar och jag läste även att just sång och musik klingar från olika balkonger i det svårt coronadrabbade Italien. Så viktigt att vi inte glömmer bort att leva och där spelar kulturyttringarna stor roll.  Nu försöker konserthus och andra lägga ut föreställningar på nätet så att vi trots allt ska få något annat att tänka på, men det är klart att det  i längden inte kan göras utan någon form av ersättning. Många kulturarbetare kommer att drabbas hårt ekonomiskt och man hoppas verkligen att även dessa får ta del av regeringens ekonomiska hjälppaket. Jag kan tycka att mycket är hysteriskt på något sätt; många verkar gripas av panik och misstror experterna. Själv känner jag mig inte så orolig; är på ett sätt fatalist men inser också allvaret och respekterar de anvisningar och restriktioner som bestäms. Tillhör ju riskgruppen och förstår vikten av att skydda oss äldre och de som har underliggande sjukdomar. De flesta som drabbas får ju oftast lättare symtom och som tur är verkar ju barnen klara sig bra. Får fortsätta fixa här hemma, ta promenader och titta på barnbarnen via Skype, kanske kan vi ta en promenad jag och Agnes med lilla Elliot om hon mår bra och jag går en bit i från.....(nu hör jag min son Tobbe i örat...nej mamma!) Den som lever får se...men alla ni som läser detta, ta det lugnt, var rädda om varandra och er själva och tänk på att det finns ett ljus i tunneln.

Det är så ljuset kommer in...

Ibland kan en titel på en bok eller en tavla få i gång mig...Det har hänt att jag köpt en bok, oftast en diktbok, därför att titeln fångat mig. Så var det med Marie Lundquist diktbok "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten". Det var något så lockande i titeln...trädgården kunde ju vara både påtaglig och symbolisk. Här kunde man både växa, stå stilla...leva och vila...Att den sedan visade sig innehålla många fina, tänkvärda dikter blev en bonus.  Nu sist var det titeln på några tavlor på Liljevalchs Vårsalong som särskilt berörde mig.

Tre små svartvita fotografier med rubriken "Det du inte ser".  Gråstämda men med en ljuskälla som dominerar...fick mig att tänka på Leonard Cohens ord om sprickan i tillvaron (det är så ljuset kommer in...)

En annan titel var "Fnns det någon som jag där ute?",  som i och för sig självklart fick mig att tänka på Pinoccio men samtidigt också på vår längtan att smälta in, tillhöra...och hur fruktansvärt att inte få göra det.

I "Nattportiern" ser jag inspiration från en av mina favoritmålare Edvard Hopper, som är mästare på att beskriva bristen på mänsklig kontakt...återigen vår existensiella ensamhet...

Den fina tovade"rödhakesångaren", som sjunger så vackert bland andra fåglar, minner mig om min älsklingsbok "Den hemliga trädgården" där rödhaken spelar en betydelsefull roll och där ingenting är omöjligt;  för här finns ingen ensamhet bara gemenskap, tillit och kärlek. Magi helt enkelt!

....ett näste för själen

Musik...har börjat på en serie föreläsningar på Senioruniversitetet om barockens giganter. En mycket sympatisk och kunnig man, Vassilis Bolonassos, känd från Klassiskt i P2,  inledde med att berätta om och spela musik av den Venedigbaserade Antonioni Lucio Vivaldi. Sällan säger man mellannamnet men han tyckte det var viktigt att poängtera. Lucio betyder ljus och det är just det Vivaldi förmedlar i mycket av sin musik. Många tänker på Årstiderna när man säger Vivaldi och det är nog också för detta verk han är mest känd för allmänheten. Men Vivaldi komponerade så mycket mer. Inte minst för sina musikaliskt begåvade elever i den skola för flickor där han undervisade under 40 år, Pio Ospedale della Pietà. Hit lämnades flickor som var föräldralösa eller vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Vissa  flickor kallade han vid namn efter de instrument de spelade som Anna fiolen eller Maria fagotten!! Hans flickorkester och flickkörer blev vida berömda och många även andra framstående kompositörer och musiker kom och lyssnade.  En som mycket uppskattade Vivaldis musik var Bach,  som också  transponerade verk av Vivaldi till cembalo och orkester. Vi fick lyssna på flera stycken och alla bär Vivaldis omisskännliga fingeravtryck. Tänker på att all musik präglas av sin kompositörs ande och själ...ibland kan den liknas vid någon annan...men visst känner man igen Mozart eller Bach eller... Vivaldi skrev även operor, över 90 stycken!! ävensom körverket "Gloria", som vi i kören ska framföra nu i vår!  Han dog i Österrike 1741, 63 år gammal, och länge var hans musik "bortglömd" till den fick sin renässans i början av 1900-talet.
Fler spännande musikmöten lär vi få uppleva  med Vassilis; Händel och Bach står på tur och tillslut även giganten Bethooven som i år fyller 250 år. Som sagt "Musik ett måste för hälsan, ett näste för själen"!

Att bida sin tid....

Ser ni den lilla väggvasen?! Den ska snart fyllas av lavendel!

En av mina inspirationskällor Tomas Sjödin skriver i en av sina krönikor om att bida sin tid. Som jag uppfattar det är det något liknande som Christer ibland brukar säga till mig när jag är vankelmodig i en fråga eller har lite för bråttom "Sov på saken". Det ligger en samstämmighet i de båda uttrycken dvs att inte rusa i väg utan tänka igenom och fundera på olika alternativ, men i "att bida sin tid" ligger ett längre perspektiv tycker jag, kanske flera veckor, år... Det kan gälla småsaker också. Som den där lilla väggvasen jag hittade på en marknad i Cotignac för många år sedan. Jag kunde inte hitta någon bra plats för den utan den blev liggande och dammades av då och då. Men så byggde vi vårt sommarkök och helt plötsligt såg jag var vasen skulle hänga. Det var helt rätt och nu fick den äntligen sin plats och fylls  nu med nyplockad lavendel varje år. Liknande gäller nu när vi ska plocka fram våra olika saker och placera dem när vi formar om vårt nyrenoverade hem. Vissa saker får till baka sina självklara platser som mormorsklockan och den stora Marlyn Monroetavlan medan många andra saker helt enkelt  får bida sin tid!! Egentligen gäller det i livet också,  jag menar när man oroar sig för något eller inte ser någon utväg för stunden...kanske ska man då vara lite avvaktande och tänka att det ordnar sig nog... jag prövar olika alternativ, försöker tänka i lite nya banor och rätt som det är så finner saker och ting sin rätta plats. Lite trösterikt faktiskt!