....ett näste för själen

Musik...har börjat på en serie föreläsningar på Senioruniversitetet om barockens giganter. En mycket sympatisk och kunnig man, Vassilis Bolonassos, känd från Klassiskt i P2,  inledde med att berätta om och spela musik av den Venedigbaserade Antonioni Lucio Vivaldi. Sällan säger man mellannamnet men han tyckte det var viktigt att poängtera. Lucio betyder ljus och det är just det Vivaldi förmedlar i mycket av sin musik. Många tänker på Årstiderna när man säger Vivaldi och det är nog också för detta verk han är mest känd för allmänheten. Men Vivaldi komponerade så mycket mer. Inte minst för sina musikaliskt begåvade elever i den skola för flickor där han undervisade under 40 år, Pio Ospedale della Pietà. Hit lämnades flickor som var föräldralösa eller vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Vissa  flickor kallade han vid namn efter de instrument de spelade som Anna fiolen eller Maria fagotten!! Hans flickorkester och flickkörer blev vida berömda och många även andra framstående kompositörer och musiker kom och lyssnade.  En som mycket uppskattade Vivaldis musik var Bach,  som också  transponerade verk av Vivaldi till cembalo och orkester. Vi fick lyssna på flera stycken och alla bär Vivaldis omisskännliga fingeravtryck. Tänker på att all musik präglas av sin kompositörs ande och själ...ibland kan den liknas vid någon annan...men visst känner man igen Mozart eller Bach eller... Vivaldi skrev även operor, över 90 stycken!! ävensom körverket "Gloria", som vi i kören ska framföra nu i vår!  Han dog i Österrike 1741, 63 år gammal, och länge var hans musik "bortglömd" till den fick sin renässans i början av 1900-talet.
Fler spännande musikmöten lär vi få uppleva  med Vassilis; Händel och Bach står på tur och tillslut även giganten Bethooven som i år fyller 250 år. Som sagt "Musik ett måste för hälsan, ett näste för själen"!

Att bida sin tid....

Ser ni den lilla väggvasen?! Den ska snart fyllas av lavendel!

En av mina inspirationskällor Tomas Sjödin skriver i en av sina krönikor om att bida sin tid. Som jag uppfattar det är det något liknande som Christer ibland brukar säga till mig när jag är vankelmodig i en fråga eller har lite för bråttom "Sov på saken". Det ligger en samstämmighet i de båda uttrycken dvs att inte rusa i väg utan tänka igenom och fundera på olika alternativ, men i "att bida sin tid" ligger ett längre perspektiv tycker jag, kanske flera veckor, år... Det kan gälla småsaker också. Som den där lilla väggvasen jag hittade på en marknad i Cotignac för många år sedan. Jag kunde inte hitta någon bra plats för den utan den blev liggande och dammades av då och då. Men så byggde vi vårt sommarkök och helt plötsligt såg jag var vasen skulle hänga. Det var helt rätt och nu fick den äntligen sin plats och fylls  nu med nyplockad lavendel varje år. Liknande gäller nu när vi ska plocka fram våra olika saker och placera dem när vi formar om vårt nyrenoverade hem. Vissa saker får till baka sina självklara platser som mormorsklockan och den stora Marlyn Monroetavlan medan många andra saker helt enkelt  får bida sin tid!! Egentligen gäller det i livet också,  jag menar när man oroar sig för något eller inte ser någon utväg för stunden...kanske ska man då vara lite avvaktande och tänka att det ordnar sig nog... jag prövar olika alternativ, försöker tänka i lite nya banor och rätt som det är så finner saker och ting sin rätta plats. Lite trösterikt faktiskt!

I love Paris....

"Jag älskar dig" på 250 olika språk på 40 kvm stor tavla i Montmartre!

Att börja det nya decenniet med några dagar i Paris är inte helt fel. Även om det är strejk så att Metron och bussarna inte går, eller går på mycket udda  tider, även om gator stängs av för demonstrationer och man bör ha paraply tillgängligt hela tiden för regnet hänger i luften... så sitter man ute på cafeérna, dricker sitt kaffe eller glas vin och tittar på alla människor som går förbi! Att det är så roligt att titta på människor...och alla har sin historia,  sitt liv av lycka och besvikelser; det blir många funderingar och fina samtal ibland. För vi slår oss i slang med folk då och då. En kväll med ett par ungdomar som satt bredvid oss och då vi undrade över strejken och demonstrationerna. Det handlar ju om att förändra pensionssystemen, en snårskog av olika system, så mycket visste vi redan. 4 presidenter har tidigare försökt sig på detta och nu är det Macrons tur! Våra unga vänner var för förändringar, ansåg att med den åldrande befolkningen som bara växer och de allt färre yngre, så kommer det ekonomiska systemet inte hålla och de flesta fransmän förstår det. Men det är svårt med förändringar, speciellt om man har så förmånligt att man kan gå i pension vid 50 som vissa kan.

Vi bodde i Montmartre, martyrernas berg. Här var poeternas och konstnärernas område i slutet av 1800-talet. Här ligger Moulin Rouge där målaren Toulouse Lautrec skissade sin målningar och affischer och inte långt från vårt hotell bodde Van Gogh hos sin bror Theo under några år. Uppe på plats de Tertre, numera en veritabel turistfälla med sina restauranger och kringvandrande "rita av dig"tecknare...ligger också den vackra kyrkan Sacre Caeur från vilken man har den mest makalösa utsikt över Paris.

Det får var hur det vill med många turister eller fällor! men det är härligt att promenera här. De många trapporna som leder ner till små gator där du kan inhandla ditt dagliga levebröd, slakteri, grönsaker, fisk och inte minst vin och choklad! I blomsterbutiken kråmade sig stora vaser med mimosa, Frankrikes svar på vår tussilago!!! Snart vår...och så kändes det också när solen behagade titta fram mellan skyarna!

Vårt egentliga ärende i Paris var att besöka Louvren och se den stora utställningen Leonardo da Vinci! Den första renässansmänniskan...en mycket pedagogisk och uttömmande utställning men ack så mycket folk.

Vi hade beställt biljetter från Sverige så vi slapp stå i den enorma kön som slingrade sig hundratals meter utanför pyramidingången. Väl inne var det svårt att stanna alltför länge framför tavlorna, men vi försökte gå tillbaka ibland för att riktigt få sjunka in i vissa makalöst fina och uttrycksfulla målningar och teckningar.

En fantastisk konstnär med en kapacitet och begåvning som man knappast kan greppa och som fortfarande känns modern trots det långa avståndet i tiden.

 Vi besökte också en utställning med verk av Toulouse Lautrec. Också ett fascinerande livsöde,  dock närmare i tiden och där jag grips framförallt av hans tavlor från den bordell där han tidvis bodde. Annars är han nog mest känd för sina affischer från Cabareerna runt Moulin Rouge. Jag minns att jag hade en sådan i mitt flickrum i tonåren.

Vi åt förstås löksoppa flera gånger, helt ok! men Christers är godare!!

Smycka din tid! Gott Nytt År!

Vårt underbara Dalen...sitter och skriver och utanför fönstret lätt snöfall, vintervita fjäll och så tyst att jag nästan hör mitt hjärta dunka. Jag har julpyntat lite, fyllt nya ljus i stakarna och som vanligt blir jag alltid tankfull så här sista dagen på året. Lite vemodig också...livet går så fort säger vi ofta...snart är det sommar igen...snart är det jul igen...kanske beror det på att man själv ser horisonten därborta. Livets ändlighet gör sig påmint. Köpte en bok innan vi åkte hit. "Lita på att det ljusnar" skriven av Tomas Sjödin, en pastor boende i Säve utanför Göteborg. Han har under många år skrivit krönikor i Göteborgsposten och jag har läst många böcker av honom. En klok, vidsynt man som också blivit en mycket uppskattad programvärd i Radions Sommar och Vinter program. Han skriver bla i krönikan "Vad fort det går" om hur lätt det är att skjuta upp saker och ting och hur viktigt det är att ta vara på nuet...ja, det är ju inget nytt! men så citerar han några rader ur Lotte Möllers bok "Trädgårdens natur"
och det mina kära vänner får bli mina sista ord till er 2019!
"För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt!"
Gott Nytt 2020<3

The times they are a changin...

Julaftons morgon...På CDn  "Jul, jul strålande jul"... Det är Anna-lena Löfgren som sjunger tillsammans med Artur Eriksson. I hela mitt liv har julen inletts med musik. Mamma steg upp, tände ljus ( på den tiden fanns det bara grammofon) och så spelade hon ett antal stenkakor bl.a "Det är jul här på Hawaii..." med Yngve Stoor, som hon gillade! Sedan serverades pepparkaka och den första skinkmackan. Så kom LP skivor och då inköptes Löfgrens Julskiva som vi sedan har spelat varje år.  När jag fick egen familj tog jag över traditionen och då blev det jag som gick upp, tände ljus och satte på musiken.  Sedan har barnen flyttat och bildat egna familjer men Agnes med familj har fortsatt komma hit kvällen innan julafton för att pynta och griljera skinkan; sovit över och så har vi tillsammans på morgonen lyssnat på de fina julsångerna och känt att nu är Julen här.
 I år är vi för första gången ensamma jag och Christer. Agnes har fått en liten son; hennes rum är fortfarande fyllt av alla saker som ännu inte funnit plats i vårt nyrenoverade hus och nu är tid att traditionen förs vidare,  nu i hennes eget hem. Allt har sin tid som Ordspråkboken säger... men en liten tår föll när jag hörde de första tonerna...
Det blir en grön jul i år. Ja det fanns ju ingen snö där Jesus föddes och ändå förknippar vi Julen med snö och kyla. Minns jular när jag gick till julottan för att sjunga och det gnistrade inte bara från himlens stjärnor utan också från de vintervita trädgårdarna.
Det doftar från spisen från den griljerade skinkan; jag har provsmakat mammas sill, mycket god och julklapparna ligger fint inslagna i julpåsen. Vi firar jul hos Agnes i år, det blir bra.
Som alltid tänker jag på min mamma! Hon älskade julen och de minnena var de bästa hon bar med sig från annars tuffa barnhemsår. Den här dikten ville hon att vi skulle läsa när tomten knackade på dörren!
Tomten säger;
Nu står jul vid snöig port
klappar på och myser
Kära barn släpp in mig fort
här står jag och fryser.
Se min korg är full och tung
båd åt gammal och åt ung, har jag gåvor rara,
får jag hos dig vara?
Alla:
Ja kom kära Jul
kära Jul!
GOD JUL<3<3

Tänd ett ljus...

Det dagas...vilket vackert ord egentligen. Visserligen ser det ut som det blir ytterligare en grå dag...men det kompenseras av ljus jag tänt på bordet och stjärnan i fönstret. Ofta på morgonen innan jag stiger upp knäpper jag händerna och ber till någon om en bra dag, både för mig själv och för nära och kära. När jag var liten bad vi ibland aftonbön jag och mamma... Gud som haver...barnatro som lever kvar i mig även om jag ofta tvivlar när jag öppnar tidningen eller ser på Rapport. Fast det har ju egentligen inte med Gud att göra. Det är ju vi människor som inte förmår göra det som vore bäst för oss alla; medmänsklighet, omtanke, rättvisa, tolerans... alla dessa honnörsord som vi strör omkring oss och som jag själv ibland är dålig på att manifestera. Som många andra har jag lätt att gå förbi, ignorera eller helt enkelt inte orka bry mig. Det ber jag också om,  att bli en bättre medmänniska helt enkelt.
Är lite tungsint förnärvarande...så kan det vara ibland. Jag har inget att klaga på, vi har flyttat hem till vår nyrenoverade villa; mycket att plocka med givetvis men redan börjar vårt hem ta form igen. Ett litet barnbarn har vi också fått. Elliot Lucien kom till världen den 13 november, så efterlängtad av systrarna Elsa Dolly, Elin och familjen.  I går när jag var på konsert med Agnes gospelkör satt jag med honom i famnen och såg in i hans blå ögon...den där blicken, som bara små bebisar har...en glimt av himlen. Efter en stund tog Agnes min hand och jag mindes hur min mamma ofta tog min hand när vi var i kyrkan och jag var rastlös och hade svårt att sitta still. Nu gjorde min dotter det. Tänker att så skulle vi göra oftare, ta varandras händer...det behövs inte alltid ord, en varm hand kan tala lika tydligt.

Kusin Hjalmar håller handen

Alla själars dag....

Som tusentals människor vandrar jag ut i mörkret med dotter och barnbarn för att tända ljus på våra käras gravar. Det är en förunderlig stämning, en speciell gemenskap som genomsyrar denna vackra plats, Skogskyrkogården. I skuggorna skymtar små och stora med kransar och ljus och viskande samtal förs där man knäböjer vid gravstenar och lyser med iPhones för att se att man kommit rätt. Lilla Elin håller mig hårt i handen och säger att hon tycker synd om alla som inte har något ljus på sin grav. De kanske får i morgon, tröstar jag, och förresten kan man när som helst tända ljus hemma också,  kanske framför ett kort på någon man tycker om och vill minnas.

Hon låter sig tröstas och klappar kärvänligt på gammelmormors gravsten. Sedan springer hon och Elsa Dolly uppför backen till minneslunden som ligger högt upp på kullen och här får hon och Elsa Dolly tända ljus och sätta en liten blomma för bonusfarmor Gun-Britt och lilla hunden Bijoux. Han leker säkert här nu, säger mamma Agnes, och är så glad att ni är här! Det är ljuvligt med barn, deras funderingar och självklara förhållande till det som vi tycker är svårt och många gånger inte vill tala om.
Vår sista grav är Christers pappas, Lucien...fransman, som dog i Sverige 1956 och vars grav vi fann i början på 90-talet, (den historien, om Christer och hans pappa har jag redan bloggat om, en spännande historia) och då satte vi upp ett enkelt träkors vilket förundrar flickorna. Varför har inte han någon sten? Elsa Dolly är mycket intresserad; lillebror, som väntas när som helst, ska bl.a få namnet Lucien! Vi bländas nästan av alla ljus som omger oss och jag tänker på att i morgon ska jag få vara med och sjunga ett av de vackraste körstycken jag vet; Brahms "Ein deutsches Requiem", ett Requiem inte för de döda, utan en tröst för de levande!

En annan som också kan konsten att öppna upp för himmelska vidder är poeten Pär Lagerkvist;

En gång skall
du vara en av
dem som levat
för längesen.
Jorden skall minnas dig
såsom den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns
vindarna.
Din frid skall vara
oändlig som havet.