Musikaliskt andrum

Det har funnits flera orglar i kyrkan denna är dock från 1966

Varje tisdag 12.15 kan man lyssna på orgelkonsert i Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen. Ofta är det organisten Per-Ove Larsson som spelar men även andra inbjudna musiker.  I drygt en halvtimme får man fyllas av mäktig musik från olika kompositörer, både gamla och nya, och i dag, med organisten Martin Arpåker vid orgeln,  spelades flera verk av Dietrich Buxtehude samt två stycken ur "Orgelbüchlein" av Johann Sebastian Bach. Båda kompositörerna levde under 1600 och 1700 talet, och var själva stora organister.  Det berättas att Bach vandrade 46 mil från Arnstadt där han arbetade som organist, till Lübeck där Buxtehude var organist  för att lyssna på hans musik och lära sig komposition. Dessa lunchkonserter kostar inget och att jag har börjat gå på dem beror på att mina föreläsningar på Senioruniversitetet sker i ABF-huset, som ligger helt nära. De börjar kl 13 så jag har god tid på mig att  njuta av musiken och den vackra kyrkan. Först tänkte jag att det är väl inte så många som slinker in på lunchrasten men jag bedrog mig! Det är ganska mycket folk som fyller upp bänkraderna och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt  att få lite andrum i vårt vardagsflöde av måsten och förpliktelser. Jag vet att St Klara kyrka också har lunchkonserter kl 12 på fredagarna, så passa på någon gång och ta dig en musikalisk vilopaus!

Nader och Simin, en separation

Jag vaknar tidigt. Alltför tidigt…men nu är det inte längre så mörkt och efter en stund förstår jag att det kommer att bli en solig dag. Snödroppar och krokusar lyser och fåglarna kvittrar; kan man uttrycka detta på annat sätt än…  Det är vår!!  Jag kokar te och bestämmer mig för att titta på den iranska filmen "Nader och Simin, En separation" som jag somnade ifrån i fredagskväll. Det gör jag inte nu. Tvärtom håller den mig klarvaken och jag som sällan ser filmer från mellanöstern tänker som jag ofta gör, varför får vi inte se fler filmer från dessa kulturer? De speglar en värld i mångt och mycket olik vår men är samtidigt  också så allmängiltiga. Som människor har vi samma behov av bekräftelse, samma längtan efter kärlek och mening. Nader och Simin bryter upp från varandra efter många års äktenskap. Deras tonåriga dotter bor kvar hos pappa Simin, som vårdar sin alzheimersjuka far och inte vill lämna Iran, vilket Nader vill. Simin skaffar en hemhjälp att vårda pappan, men det visar sig att hon är djupt religiös och det uppstår moraliska och könsbestämda komplikationer som leder till en härva av allvarliga problem för hela familjen ävensom hemhjälpen och henne familj och det är intressant att få en inblick i hur iranskt rättsväsen fungerar, tolkningen av våra moralbegrepp och den markanta skillnaden mellan kvinnor och män. Filmen har fått fina rescensioner och flera priser bl.a Guldbjörnen i Berlin förra året och regissören Asghar Farhadi berättar i en intervju att den iranska censuren är som engelskt väder, ena dagen regn andra solsken…det är bara att hoppas att man hamnar på solskensdagen….
Se filmen om du har möjlighet. Den visas på SVT play, (detta fantastiska fenomen) fram till 14 mars!

Till bords med färgstarka kvinnor!

Varje fredag i TV-programmet "Go´kväll" inbjudes en person som i sin tur bjuder in till en fiktiv middag med 4 olika gäster! Jag tycker det är en intressant tanke och nu i dag på Kvinnodagen har jag dukat upp mitt bord! Bordet står på vår terass bakom vårt lilla franska hus och jag har lagt på min fina olivduk och dukat med frostskimrande glas från Biot och gröna tallrikar från byn Varages, det bästa är gott nog!  Förutom mina gäster har jag för säkerhets skull bett min kära dotter Agnes vara med och laga maten, och hon bjuder på chèvre chaud och sin goda ratatouille med grillade fläskkotletter. Vi har gott om det rosafärgade provencalska vinet och på bordet står också små skålar med kvistar av blommande rosmarin och timjan. Våren har kommit längre här så vi kan sitta ute utan ytterkläder. Bredvid mig på vänster sida sitter Marilyn Monroe. Hon bär den vita klänningen hon hade i  filmen"Flickan ovanpå" och hon ser glad och avspänd ut. Hon är så vacker med sina guldgula lockar och med sin röda mun.Så många bilder jag haft och har av henne, beundrad och framgångsrik men med ett trasigt liv och ett sorgligt slut... Hon var en idol för mig, sexig och oskuldsfull på samma gång, lätt att tycka om både för män och kvinnor. Bredvid henne sitter jungfru Maria. Hon bär en sjal på huvudet och en enkel skjortliknande klänning med långa ärmar. Hennes ansikte är öppet, tankfullt och med mörka lite sorgsna ögon betraktar hon oss alla. Hon har så vackra händer. De vilar i hennes knä och jag känner att där skulle jag kunna lägga mitt huvud och all oro skulle stillna. På min högra sida gnistrar det och lyser av alla de färger! Frida Kahlo, konstnären, revolutionären, bär en av sina fantastiska mexikanska klänningar i grönt, guld och rött. I det svarta uppsatta håret sitter blommor och runt halsen ett stort guldsmycke. De iögonfallande ögonbrynen är lite hopdragna. Kanske har hon ont från den stålkorsett hon tvingas bära för att hålla ryggen rak. Och till sist den färgstarka Aurora Dudevant, alias Gerorge Sand, författarinna, feminist, en klart lysande stjärna på den franska 1800-tals himlen som gärna bar manskläder och stormhatt. Sitter här med utslaget hår och ett litet spotskt leende.
Vinet lossar tungornas band och samtalen rör sig mellan sorg, smärta, passion och kärlek både kroppslig och andlig. Om kampen som bedrevs och fortfarande bedrivs för kvinnors lika rätt till liv och möjligheter. Vi konstaterar att vi kommit en bra bit på väg här i Sverige, men mycket finns kvar att göra inte minst ute i världen. Det har börjat skymma på och Agnes hämtar lite filtar. Jag känner mig lycklig över att jag är kvinna och stolt att få sitta här med dessa fantastiska kvinnor och höra deras berättelser. Plötsligt hör vi vacker pianomusik. Bakom mullbärsträdet skymtar en flygel och där sitter en frackklädd man. Det är Fredric Chopin, säger Aurora, jag bad honom spela lite för oss. Utan männen kan vi inte föra kampen!
PS. I dag fyller min lilla E 6 år, en kvinna i vardande….undrar vilka kvinnor hon bjuder in i framtiden…

"Marias återkomst"  skulptur av Anders Widoff
finns i Uppsala domkyrka

En kärlekshistoria...

I flera timmar har jag befunnit mig i de kallaste och ödsligaste trakter…veritabelt vid Nordpolen tillsammans med Bea Uusma och hennes bok om Ingenjör Andrées polarexpedition 1897. Tillsammans med Nils Strindberg och Knut Fraenkel ger han sig iväg med en vätgasballong med målet Nordpolen, men efter bara 3 dagar tvingas de nödlanda då vätgas pyser ut ur den otäta ballongen. De landar på isen och under tre månader släpar de flera hundra kilo tunga slädar för att försöka ta sig till fast mark. Efter 87 dagars fruktansvärda ansträngningar lyckas de ta sig till Vitön, kallad också otillgänglighetens ö för att den alltid är inpackad i drivis, vilket gör det otroligt svårt att ta sig dit. Här upprättar de ett läger, har gott om proviant och kläder, skjuter och äter isbjörn och säl men här upphör också de dagboksanteckningar som de fört hela tiden.
1930 passerar ett fartyg med vetenskapsmän och fångstmän, som ska jaga valross och säl, Vitön, och denna gång kan man ta sig iland och här upptäcker man då Andréexpeditionens läger eller rättare sagt resterna av det. Man finner också kropparna först efter Andrée och Stridsberg och senare även Fraenkel. Det blir en stor sensation världen över och allt samlas ihop och förs via Tromsö till Sverige. Nu börjar en spännande jakt på frågorna Hur dog de, och Varför och Vad hände? Teorierna är många och Bea Uusma grips av en enorm längtan att följa i expeditionens fotspår för att finna svaren. Den brinner av passion hela boken, hon vänder ut och in på varje tänkbar sten och man dras med i hennes sökande. Boken är spännande som en deckare och samtidigt får man en inblick i hur otroligt utsatt man som människa är i denna arktiska miljö där inget kan leva utom isbjörnar och sälar. En farlig och samtidigt märkligt lockande miljö… Hon tror sig också finna svaren på sina frågor om än inget går att bevisa. "Expeditionen, Min kärlekshistoria" heter boken och för den fick hon Augustpriset förra året. Det är en kärlekshistoria på flera plan…Läs den!

Otillgänglighetens ö...

Försättsbladet på Stridsbergs almanacka…
Avskedskort från fästmön Anna Charlier
"Jag kan ej följa dig…"

År och Vår….

Detalj ur Ulla Anderssons bildväv "Schlagerfärger"

Tack mamma, sa sonen igår när jag bjöd på födelsedagsmiddag för honom! Tack för att du skrev 33 år på kortet! Det känns härligt! Han fyller ju 43!! Hur kunde jag tänka så fel? men å andra sidan vad gör det om man laborerar lite med åldrarna hit och dit!  Detta skulle ju innebära att min kära dotter, som är tio år yngre än sin bror, i dag fyller 23!! Tror dock att de båda är nöjda med sin ålder och själv är jag av den åsikten att varje ålder har något bra att erbjuda även om det alltefter åren börjar ingå en rynka eller några gråa hår!!
Var på Liljevachls för någon vecka sedan och såg Vårutställningen. Den äldsta som var representerad var över 90 år så det är aldrig försent! Det var för övrigt en rolig och innehållsrik utställning.  152 konstnärer, med ganska jämn fördelning av kvinnor och män visar 288 verk. Allt från måleri till skulptur, foto och grafik. Några verk stack ut lite speciellt bl.a en stor tavla där massor av tändstickor formar den lille gossen som finns på tändsticksasken Solstickan! En annat verk var en brodyrväv där konstnären broderat olika bilder på kända visor och schlager! Här stod många och skrattade och nynnade och fotade med sina iphones! Några stora vägmärken lockade också till skratt och jag känner verkligen en beundran inför människors förmåga att tänka och skapa nytt kring saker som vi ser som vardagliga och allom givet. Vi gick omkring i flera timmar och ändå kändes det som vi missade en hel del. Så om ni går dit ha gott om tid! Utställningen pågår till den 23 mars!

Emma Åvall, "Jag tror jag minns men egentligen har jag glömt"

Lars R Melander, "Lattebarnvagn"

Helena Rantamäki Bröms, "There´s got to be some order around here"

Fredrik Sundqvist "Väntan längtan"

Min vän Algot!

Algot har kommit till huset och han är efterlängtad. Att det ska ta en sådan lång tid att komma till skott med saker och ting men så tog vi oss i kragen Christer och jag och åkte ut och hämtade honom och sedan var det bara att börja. Lite bökigt var det förstås att få till honom. Det gick åt lite svordomar men när vi sedan installerat honom i hans rum blev allt perfekt. Nu började det roliga faktiskt! Jag fick en riktig energikick att se på honom och en veritabel rensning påbörjades! Algot fylldes med snyggt hopvikta tröjor, byxor, kalsonger och strumpor och till och med badhanddukar fick ordentligt med plats! Han har en stor aptit och tack vare honom fick linneskåpet nya möjligheter till påfyllning!
Min dotter skulle vara stolt om hon nu såg sin mamma som har så svårt att rensa och kasta! och det bara för Algot!!

Algot från IKEA!

En gång "fröken" alltid "fröken"!

Mina fina tejer, vuxna nu!

I går arbetade jag som "fröken" igen! En väninna till mig arbetar som volontär på Röda Korset och en dag i veckan är hon på Åsö Gymnasium dit många invandrare kommer för att få tillfälle att tala svenska. Man bedriver ingen regelbunden undervisning utan de som kommer delas upp i grupper alltefter sina svenskkunskaper, nybörjare, mellan och mer avancerad, men grupperna är flytande och deltagarna bestämmer själva. Jag fick en "nybörjargrupp" och plötsligt befann jag mig mitt i världen! Afrika, Sydamerika, Asien…25 människor mellan 20 och 30 år satt förväntasfulla vid bänkarna med sina ögon riktade mot mig. "Jag heter…." "Vad heter du…" hade jag skrivit upp på svarta tavlan och snart fylldes den med ord och meningar och även försök till teckningar! Att förklara vad ordet "naturen" var blev gran, berg och en blomma! För att beskriva en älg satte jag händerna på huvudet och spretade med fingrarna till allas förnöjelse! Så roligt det var och så inspirerande! Jag minns att jag älskade att vara lärare. Underbart när allt fungerade och man märkte att eleverna var intresserade och förhoppningsvis fick sig lite lärdom till livs! I två timmar höll vi på med en kortare rast emellan, och efteråt tror jag vi alla var trötta. En enorm koncentration både för mig och dem. Efteråt kom flera fram, ville att jag skulle förklara något de inte förstått och sedan tackade några mig och sa," du var en bra lärare!" Finaste komplimangen!