Stjärnklang och skotska hedar….

Kompositören Anders Hillborg

Såg och lyssnade just nu till Camilla Lundbergs sista avsnitt av hennes serie om klassiska kompositörer. 6 avsnitt på knappt en halvtimme. Som alltid tackar jag svt play! eftersom jag inte haft tillfälle att se dem på ordinarie speltid. "Giganterna" har givetvis presenterats, döda sedan länge, men i sista avsnittet presenteras en högst levande kompositör Anders Hillborg. Han vänder sig mot uttrycket klassisk musik, som han menar begränsar, också ordet symfoniorkester;  musik och orkester är bättre uttryck, musik i modern tid skulle jag nog säga och nog är det nya klangbilder han skapar. Det är svårt att ta till sig till en början…det skaver och gnisslar…men rätt som det är glider de olika tonerna in i varandra och bildar en slags rymdens musik, med stjärnklang och gnistrande vintergator.
Första gången jag riktigt upplevde denna typ av musik var på Guggenheims museum i New York där vi hamnat på en fantastisk  utställning med målningar av den ryske konstnären Kandinskij. Jag gick runt i denna vackra snäckskalsliknande byggnad med hörlurar och följde konstnärens väg från det konkreta till det abstrakta då märklig musik plötsligt hördes i mina öron. Ingen egentlig melodi, bara toner som gled och brusade om vartannat…det fantastiska var att musiken stämde så väl överens med Kandinskijs färger som liksom svävade och gled utan någon fast form. Jag ställde mig lite på sidan om och bara lyssnade och tittade på tavlorna och upplevde hur olika konstarter kan befrukta varandra och skapa helt nya upplevelser. Musiken jag hörde var komponerad av Arnold Schönberg, berömd för sin tolvtonsteknik tillika en av grundarna till den s.k konstmusiken.
På CDn ligger nu Andrea Tarrodis  "Highlands".  Hon är en svensk kompositör, född 1981 och denna CD har fått strålande rescensioner.  Titeln får mig att tänka på Skottland, på hedar, berg, klippor och hav…ett stycke heter "Birds of Paradise", så vackert i all sin ljud och klangrikedom, och på tal om Kandinskijs färger, ett stycke med titeln "Serenade in Seven Colours". Jag är säker på att den skulle ha tilltalat Kandinskij, som i varje färg lade in en särskild betydelse och symbolik.
Den här CDn kommer jag spela många gånger. Den öppnar upp för nya, spännande musikaliska äventyr!

Vassilij Kandinskij