tisdag 3 juni 2014

"Jag minns den ljuva tiden…"


Jag tror jag tidigare berättat om att jag bodde i Ljungaverk i Medelpad några år i början av 50-talet. Min styvpappa hade fått jobb där på sulfatfabriken och vi flyttade upp till det som då kallades 10:ans familjehus, eftersom det fanns 10 lägenheter i huset. På ängen framför huset hade varje lägenhet ett litet land där man kunde odla grönsaker och blommor och på baksidan av huset låg skogen med sin forsränna där timret i snabb fart rusade ner mot Ljungan. Här i skogen lekte vi vita och röda rosen, inspirerade av Astrid Lindgrens "Kalle Blomqvist", smög på varandra och småpussades lite i trappan till källarnedgången! Min mamma var hemmafru de drygt två år vi bodde här, syltade och saftade och fyllde matkällaren med alla de godsaker som landet gav.
På sommarkvällarna ropade hon in mig och så satt vi i köket och lyssnade på "Fallet Gregory" en spännande deckarserie som då gick på radion. Skolan var liten och låg ute på en stor äng och utanför minns jag att det stod ett stort träd som på vintern var full av domherrar. Fröken satt bakom sin kateder som stod på ett upphöjt podie och de som var pratsamma fick ofta sitta längst bak, vilket drabbade mig då och då! Hon var en riktig folkskolefröken, Siri Östberg, som hon hette. Hon trollband oss när hon berättade om Gustav Vasas äventyr eller om Josef och hans bröder och om det var en fin vinterdag kunde hon säga," Nä, nu sätter vi på oss skidorna och tar en tur!"(vi åkte ofta skidor till skolan).
Nu när vi åkte hem från Dalen tog vi vägen via Sundsvall och jag kände att jag ville åka ner och besöka denna lilla plats där jag tror att vi var ganska lyckliga hela familjen. 10:ans hus var kvar men med helt ny fasad och likaså huset där mataffären låg (nu damfrisering) men skolan var riven sedan länge. Järnvägsstationen nedlagd där jag minns att mamma, min bror och jag stod och väntade på tåget till Stockholm och mamma grät. Det var svårt att flytta och skiljas från vänner och ett liv som varit gott på många sätt. Nu har man byggt en mycket mindre station; Ljungaverk tillhör en avfolkningsbygd, ingen post ingen affär men dock fortfarande en skola. Det kändes fint att vara här och mamma kändes också så nära. Vi fortsatte resan en bit på Ljungandalsvägen mot Fränsta och Torpshammar och där vid Torps kyrka, där mamma sjöng i kören, plockade jag upp en sten för att lägga på mammas grav. En hälsning från det försommarvackra Ljungandalen och Ljungaverk.

Jag känner mig lycklig för de här åren
Vår mataffär, nu friserssalong!
Torps kyrka
Ljungan med Getberget i fonden. Hit gjorde vi många skolutflykter

4 kommentarer:

  1. Margareta, tack! Så fint skrivet. Ens egen barndoms minnen kommer tillbaka. Det är märkligt att flytta som barn, slå rot och bli uppdragen igen. Samma erfarenhet skildrar jag i min lilla barnbok Lena flyttar. Den kanske jag får ge dig att läsa så småningom för Elsa Dolly?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva! Den boken vill jag gärna läsa för Elsa Dolly om några år. Kommer att passa bra då hon flyttar hem till Sverige igen! kram:)

      Radera
  2. Tack mamma. Du skriver bäst. Man kan riktigt känna glädjen och vemodet kopplat till denna tid i ditt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är de positiva barndomsminnena som sedan bär genom de som sedan blev mer jobbiga…kram min fina Fredric <<<<<<<3

      Radera