Han ska fylla 88 år, en aktningsvärd ålder, och han säger att han är lugn och känner ingen ångest. Och det är klart har man fått leva så länge och varit med om så mycket i livet så är man nog nöjd. Jag minns att jag frågade min farmor om hon var rädd för att dö, hon var då över 80, och hon svarade att hon inte var det. Alla hennes vänner var döda och hon kände sig tillfreds. Det handlar givetvis om hur gammal man blir men får man leva till hög ålder så kan man kanske förlika sig....fast jag vet inte... rädslan för smärta och lidande skrämmer oss och döden verkar långt borta i en värld där vi försöker rationalisera bort den så mycket som möjligt. Men när jag satt där och lyssnade på Christer och hans pappa när de talade om gamla minnen så kändes livet så tydligt. Att vi andas, kan vara nära och sanna med varandra blir uppenbart i dödens närhet. Som sagt en fin stund. Solrosorna är till dig käre svärfar för det ljus du sprider i vemodet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar