"…ett bloss i vind.."

En vän och körkkamrat har lämnat oss. I går samlades vi för körövning i kyrkan. Stämningen var låg och sorgsen. I smågrupper talade vi om vad som hänt, om att döden kommit så plötsligt att han aldrig mer skulle komma och vara en del av vår gemenskap, en viktig länk i den kedja som utgör en kör.
På flygeln stod ett kort och efter en lång tystnad sjöng vi Mozarts "Ave verum corpus" innan vi var och en tände ett ljus i ljuskronan. Han var en intressant person. En viddernas man skulle jag vilja säga! Fjäll och hav betydde mycket och så fort det bara gick seglade han eller åkte skidor. En gång minns jag särskilt väl när vi talade om Nordnorge, där ju min dotter Agnes bor för närvarande, och han berättade om sin resa däruppe i Ishavet, den här frihetskänslan som infinner sig och som jag tror betydde mycket för honom. Det var också han som inspirerade mig att köpa Bea Uusmans bok "Expeditionen" om Andrées polarexpeditionen, en bok som jag sträckläste! En passionerad bok som jag förstår tilltalade min vän. Nu finns han inte mer…Gud behövde en tenor i sin kör, sa en kollega, ja, kanske det, men vi hade velat behålla honom länge än. En dikt av Nils Ferlin kommer för mig, ur diktsamlingen "Livet och döden", "Vid diktens port" heter den och den slutar om människan,
…själv är hon bara ett ögonblick
själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri
och en fårad kind.