torsdag 31 oktober 2013

"Ska du iväg nu igen farmor..."

Innehåller sagan om en frukt som lyser som en sol! kan du gissa?

Några av mina barnbarn tycker jag är borta alldeles för ofta...och det har blivit mycket resande för mig under det sista året. Mycket har ju också att göra med att dottern Agnes bor vid Nordpolen!! med sin familj och det drar enormt! Så nu ska jag i väg i morgon igen på en vecka! Jag far från alldeles nyss sol och sommarvärme till vinter och snö! Väskan hann aldrig bli undanställd och nu fylls den av allt familjen längtar efter från Kalles till välling! och så presenter förstås och alltid en bok till Elsa Dolly!
Just nu på radion Rutters "Requiem" som vi ska sjunga nästa söndag den 10 november i Enskede Kyrka! Helt underbar musik, välkomna att lyssna då kl 18.00 och eftersom det är alla helgons dag nu på lördag ska jag också tända ett ljus på min mammas grav innan jag far. Jag tycker denna tradition är vacker; att minnas och tänka på dem som lämnat oss.

onsdag 30 oktober 2013

"Orden som befriar..."

Maria och Elisabeth samtalar

Jag kan inte lämna min klosterträdgård riktigt ännu. Tänker på alla givande samtal som infann sig mellan oss deltagare. Vissa hade redan börjat skriva på teman som de tagit med sig hemifrån, så även jag, men den annorlunda miljön och allt det vi delgav varandra gjorde att flera tänkte om och började skriva om annat eller t.o.m inget skrevs. Vilken makt orden kan ha. Rubriken på min blogg är från en bok från slutet av 70-talet skriven av fransyskan Marie Cardinal. Den handlar om hur hon via 7 års psykoanalys tog sig tillbaka till ett liv utan ångest och psykosomatiska besvär tack vare just orden. Att äga ett språk ser jag nästan som det allra viktigaste. Att via både det talade och skrivna hitta tillbaka till sig själv, att hitta en plattform som bär, att nå fram till andra.  Flera av oss i gruppen bar med sig minnen av svåra upplevelser, men viljan att hitta de rätta orden till sina berättelser är stark och utmanande.  Att lyssna på varandras texter, att lyssna på varandra i samtal, inspirerande och lärorikt.  Även trädgården talade  till oss med växter som fortfarande blommade trots att det är vintervila, med sina torra buskar och avlövade trän. Under träden stod stolar, lätta att vända mot varandra eller bara sitta i för en ensam stund.
Hit kommer jag att återvända många gånger i mina tankar....



måndag 28 oktober 2013

Yerushalayim


Sitter åter vid mitt bord. Efter 15 timmars resa, från dörr till dörr, kom jag hem i natt. En ros och ett vackert välkomstkort väntade mig och snarkningarna hördes ända ner i hallen från min käre man! (det blir nog så efter 33 års äktenskap!) Nu sitter jag i alla fall här och nu är det inte klosterträdgårdens alla blommor som möter min blick utan min egen lilla täppas höstfärger. Jag är full av intryck, av starka upplevelser, som måste få mogna, men jag kan inte lämna Israel utan att tala om Jerusalem.
När jag åter stod på sluttningen av Oljeberget tillsammans med mina medföljande systrar kände jag ånyo den magi som mötte mig förra året då jag var här. Denna stad där dåtid och nutid blandas, årtusenden går i varandra och du befinner dig i alla samtidigt. Människor av alla slag, olika språk, olika trosuppfattningar, från hela världen, samlas på denna plats. Står i stora grupper och ser ut över staden som breder ut sig med klippmoskéns guldkupol som gnistrar i solljuset, med sin långa mur där man kan se den igenmurade "gyllene porten" som skall öppnas när Messias kommer. Klostren och de olika kyrkorna med sina ikoner som kvinnor och män kysser och lägger pannan mot, ljusen som tänds för någon eller några...all denna längtan efter något bortom.... I gamla staden med sin basarer blandas klockklangen med böneutropen från minareter och vid västra muren (klagomuren) stiger bönerna oavbrutet upp mot skyn.
Hörde en gång en dikt som handlade om just dessa böner. Att om alla dessa miljontals böner skulle förvandlas till tårar, så skulle Jerusalem gråta oavbrutet...Det finns ett mycket vackert kapell uppe på Olivberget som kallas "Dominus Flevit" (Herrens tårar) Enligt legenden stod Jesus här och grät över Jerusalem och människornas bråk...Kyrkan är formad som en droppe och har ett underbart vackert fönster där man ser ut mot Jerusalem. Det är nog här som jag mest upplever en närhet till det andliga, här och i Getsemane längre ner. De heliga platserna är annars ofta så överlastade av människors enorma tillbedjan att jag har svårt att komma nära.
Tänker på en annan dikt som får avsluta denna lilla betraktelse. Den är skriven av en Zenpoet Basho.
I original lyder den: "Också i Kyoto
                                  när jag hör gökens rop,
                                  längtar jag efter Kyoto"

Om du byter ut Kyoto mot Jerusalem, förstår du vad jag menar.





fredag 25 oktober 2013

Sabbath Shalom!

Igår firade vi Sabbat här i byn. På förmiddagen åkte vi,  några stycken kvinnor, in till marknaden i Jerusalem för att inhandla det speciella flätbrödet och vinet som inleder sabbatsmåltiden. Vilket folkliv!!
Under några timmar skall allt inhandlas av det som behövs för helgen. Enorma högar av bröd och grönsaker fyller stånden; tiggare med skramlande bössor och musikanter som spelar och skäggiga, hattprydda män som ställer upp bord med skrifter och bilder. Ultraortodoxa män i sina lockar och svarta kostymer med bönsjalens fransar hängande nedanför kavajen bär sprängfyllda påsar medan deras mörkklädda kvinnor drar barnvagnen och håller i barnen. Det doftar från kryddor och fruktstånden är rena färgexplosionen med röda granatäpplen, gula apelsiner, äpplen och päron i olika gröna nyanser och  här och där kan du slå dig ner på något litet kaffe och bara titta! Mycket ungdomar, detta är en ung nation... och många av de unga männen bär kippa, ett sätt att markera sin judiska tillhörighet. På kvällen kom en musiker till vårt kloster för att berätta om sabbaten. Han är försångare i en liten synagoga dit judar kommer som är mer liberala i sin tro än de ortodoxa. (det finns många grupperingar...) Han inledde sabbaten med några sånger och sedan tände vi alla två ljus var. Det var mycket högtidligt (tänkte på vår helgmålsringning...).  Sedan gick vi tillsammans genom gränderna i den ljumma kvällen till ett vanligt hus där man inrett två rum som synagoga, ett rum för männen och ett för kvinnorna! Ja, jag vet...men så var det! Tanken är att man så småningom ska kunna öppna upp så att alla ska kunna vara i samma rum! Det var en otroligt intressant upplevelse! Sång och  dans, handklappning men också tyst  bön. De flesta var unga, kvinnor med barn som kröp eller sprang omkring och pappor med "baby björn" på magen där lilla babyn sov tryggt trots alla ljud. Så långt ifrån våra gudstjänster i kyrkan som man kan komma...i alla fall i svenska kyrkan. Senare i klostret intogs sabbatsmåltiden efter det att försångaren välsignat brödet och vinet, som vi alla fick ta del av. Hans hustru och han själv sjöng en mycket vacker rituell sång och vi alla fick också sjunga. Bröd, vin och sång...så mycket gemensamt vi har... Idag är det vilodag! Tid för andrum och reflektion. Sabbath Shalom!

Från en klosterträdgård


Just nu ligger jag i mitt rum i klostret Notre Dame de Sion,  i den vackra byn Ein Kerem (vingårdskällan) alldeles nära Jerusalem. Klosterorden grundades i mitten av 1800-talet i Frankrike av några judar som konverterat till kristendomen och några årtionden senare började man bygga detta kloster som nu är omgivet av en underbar trädgård. Här kan vi 11 skrivglada kvinnor vandra omkring och njuta av den sköna värmen och de vackra blommor som fortfarande lyser med sina färger trots att en stor del av naturen nu befinner sig i vila. Det är dock inte alltid så lätt att samla sig runt själva skrivandet då miljön är så speciell och det land vi just nu befinner oss i är så mångfasetterat, så komplext med alla sina olika religiösa och politiska uttryck.  Enligt den kristna traditionen var det här Elisabeth, mor till Johannes Döparen, mirakulöst blev havande trots sin höga ålder och hit kom även hennes släkting Maria, som även hon var havande. Kvinnorna möttes vid en brunn som nu kallas "Marys källa" och vars vatten anses heligt och välgörande.  Vackra kyrkor har byggts över platser där man tror att Johannes är född och där Maria och Elisabeth samtalade. Samtalar gör även vi kvinnor i gruppen där vi delger varandra av våra livsberättelser och erfarenheter. Det är en fin stämning och tryggheten skapar en öppenhet som jag finner ovanlig. Denna heliga plats inspirerar oss alla på ett alldeles särskilt sätt.

lördag 19 oktober 2013

Shalom...


Ni kanske läste min blogg om kärleksromaner för ett tag sedan. En av de verkligt välskrivna och gripande kärleksromaner jag läst under sista året är Anita Goldmans "Kärlekskursen". På en gul soffa hos sin själsasörjare och i köket bland syltgrytor, krämig morotssoppa  och mamma Rosies gefillte fish rannsakar huvudpersonen Katja sitt liv och sitt äktenskap som fallit i bitar. Det är en stark roman om en kvinnas resa, i dåtid och nutid,  en slags kursbeskrivning i kärlekens historia. Anita Goldman är född i Sverige men bodde många år i Israel dit hon nu har återvänt. Jag hade glädjen att få hälsa henne välkommen till min bokhandel en gång och då talade hon om sin bok "Ljusbärarna", en bok om människor som  förmår växa som människa även när deras människovärde sätts i fråga. Det blev en intressant kväll mycket också tack vare författarinnans intensitet och engagemang. Och nu mina kära bloggvänner! I morgon far jag till Israel för att delta i en skrivarkurs just med Anita Goldman! I en liten by utanför Jerusalem ska jag bo i ett kloster tillsammans med andra kvinnor och skriva och samtala om skrivandets lust och möda. Lyxigt jag vet, men jag tycker det ska bli så underbart att få ägna mig helt åt det jag tycker är så roligt, att skriva! Så det blir ingen blogg på ett antal dagar, men jag hoppas ni finns kvar när jag återkommer! Lehitraot! (På återseende!)
Jerusalem


fredag 18 oktober 2013

Fredagsmys....

I dag är det mysdag...

med lilla E, 5 år! Väl påpälsad kom hon till mig i morse för nu skulle vi åka tunnelbana och buss till Orionteatern för att se "Vems lilla mössa flyger", som min bloggvän Eva rekommenderat! Texten är skriven av Barbro Lindgren och låt mig på en gång säga att den är underbar och tänkvärd både för stora och små!  Så underfundig, fantasifull och galen och här spelas också en version av Shakespeares Hamlet som är vansinnigt rolig! Mycket barn i salongen, mycket skratt, kanske en aning långt för lilla E men vi hade en härlig stund! "Jag tycker den var jättebra, sa lilla E, men nu är magen hungrig!", så det blev pizza på ett mysigt ställe i närheten och sedan for vi hem till mig, "för vi ska väl vara hos dig farmor?"! och nu sitter vi här vid bordet! Lilla E ritar och jag skriver och snart ska vi fortsätta vårt mys, kanske med spel eller en film! Så rik jag är....

onsdag 16 oktober 2013

"Bonjour Tristesse.."


Onsdagsmorgnar är "gå upp tidigt-morgnar" för mig, för då är det franska lektioner inne på ABF som gäller. Annars kan jag lata mig länge på morgnarna. Dra mig i sängen och läsa tidningen och dricka kaffe i morgonrocken halva förmiddagen om jag vill! Ett av pensionärslivets alla fördelar! Men som sagt inte på onsdagarna för då måste jag dessutom hinna med läxan skam till sägandes. Jag är ju av naturen lat och skjuter upp hela tiden så nu får jag sitta här och försöka göra det som borde gjorts tidigare. Denna gång är det dessutom svårt. Franskan uttrycker imperfekt på två sätt, dels med perfekt (har gjort...) och dels med imperfekt (gjorde...)! Det finns regler naturligtvis, som vanligt med en massa undantag, och när jag pratar eller skriver använder jag oftast perfekt. Enklast så!! Men vår förträfflige fransklärare gillar inte fusk och är på oss hela tiden! Han är fransman och talar en härlig tydlig franska men allt ska vara korrekt och han är ingen vän av slang. Jag försöker ibland få honom att säga hur man e g e n t l i g e n säger på franska, d.v.s vardagsspråk, men då skakar han på huvudet och skrattar!
Nu ska jag ta mitt kaffe och sätta i gång! Det är verkligen en grå dag i dag trots alla vackra löv och i går fick jag en bild från Tromsö på min underbara Elsa Dolly i overall och med en masssa snö i famnen! (Ni ser bilden under "Inspirationskällor")  Snö...ja den närmar sig obevekligen!

På väg.....

tisdag 15 oktober 2013

Uppror i skärt och svart

En glad Kerstin! Just en sådan här kjol hade jag på 70-talet!

Det är länge sedan jag sträckläste en bok! Ni vet när man egentligen borde släcka lampan för att natten är sen men så tänker man...bara en stund till...Beata Ahrnborg, författare och kulturjournalist har skrivit en biografi över  författarinnan Kerstin Thorvall med rubrikens titel. En välskriven, väldokumenterad bok om denna författarinna som kom att betyda så mycket under senare delen av 1900-talet fram till sin död 2010. Som ni kan se har jag många böcker av henne och jag beundrade hennes mod att skriva om kvinnors sexualitet, om kvinnors lust och längtan att både vara yrkeskvinna,  mor och maka men framförallt att våga vara kvinna, sig själv. Hon var dessutom en skicklig konstnär (arbetade som modetecknerska) och hade flera uppskattade utställningar. Få kunde som hon skriva på ett lättsamt men samtidigt empatiskt sätt som gjorde att många, många kvinnor kände igen sig. För många blev hon en ikon och hon fick under sitt liv uppleva både spott och spe (boken "Det mest förbjudna") innan hon slutligen fick lov att bestiga den litterära parnassen med sin trilogi om Signe, (den första boken "När man skjuter arbetare"). Inte minst var hon en inkännande barn och ungdomsförfattare och många minns säkert "Boken om dig" för tonåringar och " Gonattsagor för Anders nästan 4", som min son Tobbe älskade. Själv mötte jag henne vid  två tillfällen i min bokhandel! Sista gången minns jag särskilt väl. Det var 1999 och Kerstin hade redan börjat känna av sin ålderdom med bla. svårigheter att gå. Hon ville inte vara ensam, ville ständigt ha sällskap och drabbades av svår ångest inte minst när hon skulle uppträda.
Jag minns när hon kom in i bokhandeln i sällskap med sin svärdotter. Hon var gnällig, inget var bra men så kom hon in i den fullspäckade salen och helt plötsligt var det som hon förvandlades! Charmig, avspänd, rolig och helt närvarande mötte hon sin publik och man riktigt såg hur hon levde upp i ljuset av publikens kärlek och beundran. Jag vet att hon hade stora problem med sig själv, en ångest som aldrig släppte taget,  i sitt förhållande till sina 4 söner... likafullt är hon en av de viktigaste kvinnliga författarna under 1900-talet och en betydande person i vår kvinnohistoria.
Och hur fick jag nu henne till min lilla bokhandel! Jo, jag var ganska nyöppnad och in kommer en man i yngre medelåldern, tittar sig omkring och säger: " Hit skulle nog morsan tycka det var kul att komma!"
Jaha, sa jag, och vem är din morsa? -  "Kerstin Thorvall!"


söndag 13 oktober 2013

Tacksägelsedagen


Idag är det Tacksägelsedagen och vi sjöng i en musikmässa i kyrkan. Denna dag ska inte blandas i hop med den stora amerikanska högtiden "Thanksgiving"som är en av de största högtiderna i Amerika  och en stor familjefest. Den firas i slutet av november och har också religiösa förtecken. Förr i kyrkliga dagar var denna söndag en stor böndag hos oss då man bar frukter och grönsaker till kyrkan för att tacka för de gåvor naturen ger. Numera...ja, det var ganska tunnsått i kyrkan men den unga kvinnliga prästen höll en fin predikan om tacksamhet och dess olika uttryck och så sjöng vi  vackert!
När vi kom hem (Christer var och lyssnade!) bar vi ner alla trädgårdsmöbler i garaget, lite vemodigt kändes det, men också tacksamma för att vi haft en sådan fin sommar och nästa vilar ju redan under de färgglada löven!
Här en bit ur en dikt som skrivits av Carl Gustav Olofson;

"tack för att jag finns till
tack för att jag får gå omkring
på denna underbara galna och motsägelsfulla jord
tack för att jag fått chansen att bevittna skapelsens ofattbara under
jag mumlar mitt tack som rullar ut från mina läppar och mitt hjärta
vidrör människorna på gatan
smeker blommorna och träden
flugan på fönstret
klappar jorden och stenarna och bergen
studsar mot solen och rullar vidare
ut bland vintergatans stjärnor och planeter..."

"Skörden" skulptör Ivar Johnson

fredag 11 oktober 2013

Central lyrik


I senaste tv-programmet "Babel" besöktes en s.k. Romancekonferens i Atlanta där bl.a romancens drottning Nora Roberts intervjuades. Även en svensk författare av denna genre Simona Ahrnstedt presenterades av programledaren Jessica Gedin och det är intressant på vilket sätt. Simona Ahrnstedt fick inte sätta sig i någon av fåtöljerna utan de stod runt ett bord och Jessica, som annars alltid är så påläst frågade vad författarens senaste bok handlade om. I slutet av programmet fick alla som medverkat, utom Simona Ahrnstedt, komma med förslag om bok till programmets "Prosac-sökande". Detta berättar jag för att det visar hur man ser på den typen av litteratur som läses av miljontals människor kanske dock främst kvinnor. Det kallas dålig litteratur, och som Jessica Gedin själv minns från sin uppväxt, smutsig och farlig litteratur, som var totalt förbjuden hemma hos henne. Själv växte jag upp med en mamma som hade sitt lilla kärleksbibliotek i bokhyllan, där jag fritt fick laborera, och mycket tack vare den hyllan, fördes jag in i litteraturens värld. Förutom Astrid Lindgrens "Britt-Marie lättar sitt hjärta"! och min älsklingsbok "Den hemliga trädgården" var det Sigge Stark och engelskan Netta Muskett. Kanske främst den sistnämnda tilltalade mig. Hennes kvinnor var starka och obstinata (som mamma tyckte jag ofta var...) och deras väg till lyckan och kärleken kringelkrokig! En som jag läste om flera gånger var "På villovägar till den rätte", rödhåriga Ruby var så levande och kraftfull! Sigge Starks böcker utspelar sig sig främst på landsbygden. Djur och natur beskrivs på ett insikstfullt sätt och människor vågar trotsa förbud och konventioner.  När det gäller författaren Sigge Stark (hon hette egentligen Signe Björnberg), så är det i mångt och mycket en tragisk historia. Trots att hon skrev över 100 noveller och romaner som såldes i ca 5 miljoner exemplar föraktades hon av kritikerkåren och bokförlagen lurade henne på royaltis som gjorde henne stundtals mycket fattig. Men hennes trogna publik älskade henne och säkerligen var det många, många, som i likhet med mig upptäckte böckernas underbara värld och gick vidare till mer komplicerade och dubbelbottnade romaner. För kärlek det vill vi ju alla ha.....kan inte låta bli att citera en annan Henriksson:

 "Endast kring tvenne ämnen, bror, (syster vill jag också säga!)
brusar diktens flöden.
Det ena är kärlek och stark amour,
det andra är bleka döden.
Vilket av dem skall jag välja idag
på denna min sjungande spalt?
Kärleken, kärleken väljer jag.
Tänk att det gör jag allt.

torsdag 10 oktober 2013

I ett badrum

Titeln är tagen från en diktbok av Alf Henrikson "Varvet kring Solen", en otroligt beläst och allmänbildad man, författare till många historiska essäer, som fortfarande kommer i nytryck, dikter och verser av olika slag många av dem illustrerade av Björn Berg, ni vet Emils bildpappa! Alf Henriksson dog 1995, 89 år gammal, men dikterna tar livet på kornet än i dag, bara läs här!

" De varma ångorna lossar vår tysta tunga.
Det sjudande vattnet smälter vårt frusna bröst.
Plötsligen, plötsligen börjar vi högstämt sjunga,
ehuru vi alltid har trott att vi saknade röst.
De drypande väggarna ekar, taket skallar,
kranarna speglar vårt stora ögonblick.
Nakna och frigjorda står vi och sjunger och trallar,
vilket vi aldrig kan göra i påklätt skick."

Tycker dikten kan passa en dag som denna när regnmolnen hänger tunga och man känner sig allmänt ruggig! Så ta dig ett varmt bad eller en varm dusch och sjung för full hals! Bra för kropp och själ!


måndag 7 oktober 2013

"Mot kvällen uppklarnande..."


Jag har haft två stora konstupplevelser under senare år d.v.s där jag inte förväntat mig något speciellt.  Den ena är mitt möte med Kandinsky på Guggenheim i New York och den andra är konstnären Lars Lerins akvarellutställning på Waldemarsudde för några år sedan. Den utställningen tog både mig och Christer med storm (och många många med oss!). Jag minns att vi aldrig ville gå och om och om gick vi runt och såg på dessa fantastiska bilder av is och snö och hus och ljus....en del påminde mig om Edward Hopper i sin ödsliga ensamhet, också en favorit, andra skimrade och lyste som en jätteakvarell kallad "Björkar". För drygt ett år sedan öppnades konsthallen Sandgrund i Karlstad med en fast (fast konstnären ändrar lite då och då!!)  utställning med Lars Lerins målningar samt även rum för separata utställningar. Och det var denna utställning som lockade oss till Karlstad! Vid disken när vi kom stod konstnären själv med sin man Junior och vi fick nöjet att hälsa och tala lite med honom! Han är en sådan sympatisk och närvarande man. Han äger en naturlighet och värme som man sällan stöter på hos människor som är s.k. "kända", men samtidigt som han är så öppen med sitt liv och sina erfarenheter känner man att han inom sig har en plats för bara sig själv. Och det är nog tur, annars kan han nog lätt bli "sönderälskad" av sin publik. Det finns många målningar att  försjunka i...jag fastnade för hans  "Nordland" en massa akvareller som bildar en jättefond ifrån Lofoten, där han bodde under 12 år.  En annan jättefond med bilder är "Civilisation" höga hus där man ser in i varje liten lägenhet och "Matfors och Teheran" bilder från en flyktingförläggning. Ja, som ni märker skulle jag kunna berätta om många bilder, men mitt förslag är att ni unnar er en resa dit med bil (ca 30 mil) eller tåg. Öppet alla dagar utom måndagar mellan 11- 16, och så får ni hälsa på "Sola i Karlstad"!
Nordland resa  2000
detalj
Hagfors-Teheran
detalj "Civilisation"
Arvid och Astrid ur boken "Det tysta köket"

söndag 6 oktober 2013

"Sola i Karlstad!"


Ofta när vi firar vår bröllopsdag brukar jag och Christer göra någon liten tur och denna gång blev det Karlstad i Värmland. Främst lockade konstnären Lars Lerins museum Sandgrund (besöket där får bli en egen blogg) men också för att avståndet från Stockholm känns lagom långt för en week-end resa och Karlstad är en trevlig  stad. Vi hittade ett bra familjehotell i centrum och det visade sig vara kulturfest i staden med gratis inträde på museum och andra aktivitetshus. Vi hamnade på Värmlands museum och utställningen "1001 Inventions  - discover the Muslim Heritage in Our World",  en utställning som visats i London, Istanbul, New York, Los Angeles, Doha, Washington DC och nu i Karlstad! Här presenteras på ett roligt, pedagogiskt sätt kvinnor och män i den muslimska världen som förnyat, utvecklat och uppfunnit ting inom musik, filosofi och vetenskap som vi i nutid fortfarande drar nytta av allt från bl.a  klockor,  kirurgiska instrument och läkemedel. Och detta i en tid då stora delar av Europa låg i medeltida "mörker". Vi gick där i flera timmar och hade kunnat gå ännu fler så intressant och lärorikt var det. Efteråt kändes det skönt med en promenad utmed Klarälven och givetvis ville vi också hälsa på "Sola i Karlstad". Ni vet förstås att "Sola.." det var Eva Lisa Holz som föddes 1739 och som tidigt blev föräldrarlös. Hon fick hanka sig fram bäst hon kunde men till slut fick hon anställning som servitris på ett värdshus. Hon var så go och gla och positiv och full av energi så hon blev vida känd! Duktig var hon också och 57 år gammal övertog hon gästgiveriet. 1818 dog hon 80 år gammal och nu var "Sola i Karlstad" ett faktum! Sol bjöd hon inte på när vi hälsade på,  men idag innan vi åkte hem! Vi åkte ut på Hammarö och via en lång promenad genom skogen kom vi fram till den sydligaste udden med klapperstenar och hela vida Vänern framför våra ögon. Och som sagt härlig höstsol!


fredag 4 oktober 2013

"...jag har en liten stuga i Enskede..."


...sa Christer när vi träffades för 35 år sedan! Jag trodde då att det rörde sig om en liten stuga på någon av de kolonilotter som finns här runt omkring och jag såg framför mig hur vi skulle sitta i en syrenberså och svärma! Nu visade det sig att stugan var betydligt större och att Christer var försiktig med att säga det... kanske hade det något att göra med min poncho och "rödfärgade" ögon!! I går upptäckte jag ett nytt litet koloniområde nere på Årstafältet, ni vet det stora naturområdet mellan Östberga och Årsta. Det var min goda vän Agnes som lockade med mig på en cykeltur och här dök det upp både en liten sjö och små kolonilotter med Årsta höghus i fonden. Att där låg en träningsbana för golf visste jag ju men att det också fanns andra gömda skatter var nytt! Det bedrivs ju många diskussioner om vad man ska göra med detta stora område, nya bostäder förstås...det behövs ju, men nog vore det underbart om man kunde bevara och utveckla området ytterligare för rekreation och fritid. Visste ni förresten att de första koloniträdgårdarna i Sverige (det finns liknande på kontinenten) kom till i slutet av 1800-talet då i Skåne och 1905 kom de första till Stockholm. Numera finns det ca 300 koloniföreningar i Sverige och den första föreningen startades av två kvinnor! Från början var nyttotänkandet avsikten, och det gäller väl även nu men kanske än mer odlarglädjen!
Marken får man arrendera och det finns olika bestämmelser för hur stort ens hus får vara, ja, t.o.m hur höga träden får vara! På vissa platser får man inte ha något hus, bara ett enkelt skjul för redskap, så allt är noga reglerat! Men visst är det underbart att gå omkring i dessa områden! Nöje och njutning både för den som har lotten och den som tittar!

Tantolundens koloniområde
Kaffe och kaviarmacka smakar mums på bryggan!
Ett härligt sätt att ta sig fram i livet!


torsdag 3 oktober 2013

Te och skype!

Elsa Dolly och Elin Lykke

Du skriver alldeles för långt tycker Christer. Folk orkar inte läsa... En väninna har uttryckt något liknande ...Jag har förstått att en del läser min blogg på tunnelbanan på facebook, och det är klart att det blir jobbigt att läsa i den lilla mobiltelefonen. Visserligen kan man förstora texten men det blir väl också bökigt. Så jag kanske ska begränsa mig...men det är svårt! När jag väl sitter här och börjar skriva och jag har något jag vill berätta, då dyker det upp assosiationer hela tiden och orden bara flödar ner. Som nu när jag vill skriva om skypen! Jag tycker det är fantastiskt att den finns! Och inget kostar det heller. För en stund sedan satt jag här och talade med min Agnes som i sin tur satt i soffan i Tromsö med lilla bebin i knät och samtidigt drack jag mitt te! Läste om en kvinna som hade sin dotter i Australien och varje morgon skypade de medan de åt frukost! Även på en del middagar var man tillsammans! Datorn på egen plats! (egen tallrik också kanske (haha) och övrig familj runt om. Och så kunde man skåla och prata och diskutera fast hundratals mil låg emellan. Visst är det fantastiskt!! och samtidigt så jobbigt ibland. Speciellt om vår baby börjar gråta och jag helst skulle vilja sträcka ut armarna och ta upp henne. Eller Elsa Dolly som numera inte gillar skypen något vidare. Hon har förstått att även om morfar och mormor sitter där i rutan framför henne och pratar så kan vi inte kramas eller leka. Därför försvinner hon oftast ganska raskt...nu börjar detta bli långt...således "Te och Skype är fantastiskt och lilla bebin ska heta Elin Lykke"!