måndag 15 oktober 2018

Vackra höstdagar....


Brittsommar, indiansommar....trots att solen nu står mycket lägre värmer den gott och fortfarande lyser blommor emot en från trädgårdar och parker.
Träden exploderar av färger, gult,  rött, orange och grönt och det prasslar härligt  från alla löv som täcker vägar och stigar.
Jag älskar hösten...vissa blir vemodsfyllda, t.o.m lite deprimerade... men jag tycker det är skönt med vilan som sänker sig över naturen, kravlösheten...nu blir tid för te och tända ljus, goda grytor och en bra bok att läsa! Men också promenader! Igår tog vi bilen till Nynäshamn; promenerade utmed havet vid Nickstabadet ävensom upp i skogen där havet hela tiden skymtade mellan träden.
Ute på ön Trehörningen ligger Nynäs havsbad, med anor från början av 1900-talet och här satt vi länge i solen på däcket vid spaavdelningen och såg ut över havet. En vidunderlig utsikt med fyren i fokus och de vackra däckstolarna vid de varma bassängerna. En lockande plats för vila och rekreation!

söndag 7 oktober 2018

"Jag kunde bo i doften av en tvålbit...."

Ibland läser jag minnesord över en avliden person även om jag inte känt personen ifråga. Något får mig att vilja läsa...kanske om det är en ung person, kanske för att något i rubriken slår an något inom mig. Denna gång läser jag om poeten Ann Smith, som nyligen avled i en ålder av 88 år. Det står fint om henne (som det för det mesta gör i minnesorden...)Det är författaren Bengt af Klintberg som författat texten. Hon beskrivs som en mycket omtänksam och livsglad person. Hon var född i Strömstad där hon sedan tillbringade sina somrar och här på ön Koster mötte hon Ivar Lo Johansson och de var sedan tillsammans i flera år. Jag tror, utan att egentligen veta, att hon blev förebild för kvinnan Mona i boken "Mona är död". Jag träffade henne när jag var lärare. Hon kom till skolan för att tala med barnen om vikten av litteratur och att läsa och jag minns henne som en vacker mörkhårig kvinna. Hon utstrålade en särskild sorts sensualitet, hennes röst var mörk och varm. Kanske gör jag om allt i mitt minne...hon måste ha varit 55 år då och jag 42 och det vet jag eftersom jag fick (eller kanske köpte...) en diktbok av henne "Doften från Lubin" och där hon skrivit "Till Margareta från Ann, 14.5 1985". Jag tyckte titeln var så spännande...Hon skrev sammanlagt sju diktsamlingar och Dagens Nyheters kritiker skrev "om en poesi som skimrar av lycka". Nu är hon borta...
"när lindarna fällde löven, följde hon tranorna..."

torsdag 4 oktober 2018

Lite salt ger god smak...

På hemvägen när jag lämnat av mina småflickor hos föräldrarna efter deras körövningar,  går jag in på Hemköp för att handla.
Det är inte ofta jag handlar här så det tar en stund att hitta det jag vill ha. Det finns många korgar överallt fullt med olika varor, ofta till extra pris, och strax innan jag ska gå ut ser jag en korg full med genomskinliga plastburkar där ordet "Cornwall" lyser emot mig. Cornwall...plötsligt kommer denna härliga resa vi gjorde för nära 10 år sedan upp i mitt minne och jag plockar upp en burk. Flingsalt står det på burken och på baksidan kan jag läsa "Detta salt är skördat för hand sedan 2008 i Cornwall som ligger vid kusten i södra England." Var det inte 2008 vi gjorde vår resa? Det känns som en hälsning och jag åker hem och börjar leta bland mina bilder. Det var en kombinerad cykel och vandringsresa vi gjorde och vi var ett 15 tal personer som med vår utmärkta reseledare Vendela guidades runt i denna spännande del av England. Redan när jag läste Daphne du Mauriers roman "Rebecca" och hennes beskrivning av  landskapet och godset Manderley blev jag klar över att hit ville jag åka någon gång, och nu blev resan således av. Närheten till havet, klipporna och ljunghedarna och de små byarna med sina låga hus och charmiga pubar...allt stämde med mina fantasier och kulmen blev den vackra byn St Ives på sydvästkusten. Ljuset, det relativt milda klimatet har lockat många konstnärer och här bodde även Virginia Woolf tidvis och hennes bok "Fyren" har fått sin inspiration härifrån. Vi besökte flera fantastiska trädgårdar bl.a "The Eden project", som öppnades 2001 och  grundades av holländaren Tim Smits, och som byggdes i ett gammalt kaolinibrott  (en slags lermineral) med enorma biomer, ett slags stora "såpbubblor", som innehåller växter från hela världen samt innesluter världens största växthus. Han står även bakom restaureringen av "The Lost garden of Heligan" en viktoriansk trädgård som återuppstått med all sin blomsterprakt, speciellt av hortensia och blivit en av de mest besökta trädgårdarna i England.
Jag njuter av mina bilder...är åter tillbaka och kan känna doften från havet och höra dånet av vågorna som slår mot klipporna. Tänk vad en liten saltburk kan åstadkomma!!
The Eden project
Vägen till Manderley...?!
Överallt prunkande, blommande, doftande...
Vinden, dånandet, bruset...
Ljunghedarna....
och överallt trevliga vattenhål
Christer på sin springare!
Blomprakt i The lost garden of Heligan
Trevligt sällskap i båthamnen i St Ives

måndag 10 september 2018

Frida Kahlo, "Making herself up"


I helgen var vi tillsammans med ett barnbarn i London. Enligt tradition gör vi en weekendresa med den nyblivna 13 åringen och för det mesta blir det London eller Paris. Vi har ju ett rejält antal barnbarn! så man skulle väl kunna säga att jag "kan" Madame Tussaud och London Eye vid det här laget!! Det blir inte många stunder för en själv, vilket är självklart, men jag tog mig tid att besöka Victoria och Albert museum och utställningen om Frida Kahlo och hennes mer personliga tillhörigheter. Det är först nu som man visar upp dessa ting som en första utställning utanför Mexico och trycket från publiken har varit enormt. Jag bokade biljett för flera veckor sedan och redan då var det svårt att få en tid som passade. Frida Kahlo anses numera som en av 1900-talets främsta konstnärer och hennes livshistoria är minst lika känd som många av hennes tavlor.
Hon föddes i La case Azul (det blå huset)  i en liten stad utanför Mexico city 1907; i huset levde hon i hela sitt liv och det är numera museum. När hon var 6 år drabbades hon av polio och genomgick flera behandlingar men 18 år gammal råkade hon ut för en fruktansvärd spårvagnsolycka vilket orsakade rygg- och underlivsskador som medförde att hon aldrig kunde få barn och under hela sitt liv fick hon genomgå otaliga operationer och led av ständig värk. Hon var sängliggande långa tider och det var då hon började måla. Många tavlor berättar på ett surrealistiskt och symboliskt sätt om hennes lidande; många är självporträtt gärna tillsammans med frodiga växter och djur. 21 år gammal gifte hon sig med muralmålaren Diego Rivera och med honom kämpade hon i den mexikanska revolutionen. Deras samliv var stundtals kaotiskt med otrohetsaffärer och de skildes men gifte om sig igen. Stor passion således!
Hon älskade att klä sig i sjalar och färgrika dräkter gärna från delar av södra Mexico och många av hennes kläder fanns givetvis med på utställningen.
Det är väl en sak med kläder och smycken...men när det kommer till montrar med ihoptorkat nagellack,  halvtomma parfymflaskor och medecinflaskor i mängder som en monter med den ben- och skoprotes som hon måste bära efter en amputation (visserligen rörande dekorerade), då kändes det inte bra för mig. Inte heller att se de olika korsetter som skapats för att hålla upp ryggraden. Att se alla (även jag) kretsa runt dessa montrar, detta utlämnande av en människa som lidit så svårt och som nu betittas av tusentals människor kändes plötsligt alltför intimt...
Dock visades fina små svarta kortfilmer med partet Rivera där bl.a Trotskij var med ävensom en färgfilm av deras fantastiskt dekorerade hus. Många av fotografierna  på Frida och hennes stora familj var tagna av hennes pappa, som var en duktig fotograf, och flera målningar av Frida själv fanns med bl. små votivtavlor.
Således var det med lite kluvna känslor jag lämnade utställningen...
Frida dog 1954 alkoholberoende och svårt medtagen av smärtstillande medel som hon tvingats intaga under många år. Några år senare dog även Diego Rivera och deras hus öppnades som museum 1957.
Det finns en mycket bra biografi över Frida Kahlos liv och verk av Hayden Herrera som jag kan rekommendera om man vill läsa mer om henne!

måndag 3 september 2018

Week-end I hjärtat av Sverige!

Pirjo med några av vännerna!
Jag tillbringar helgen hos min vän Pirjo i Siljansnäs, Dalarna. Vi är ett gäng kvinnor som samlats här  några dagar med god mat och goda viner, många samtal om oss själva och världen, kort sagt trevligt och givande. Att umgås flera dagar i sträck är ett bra sätt att lära känna varandra mer, speciellt som flera av oss inte träffas så ofta. Vi gör det som kvinnor ofta gör när de är tillsammans, shoppar! Roligare än med maken fast farligare förstås för plånboken!!

Leksand som är närmaste stad bjuder på Bondens marknad och kulturdag. På Bondens marknad som är förlagd till ett område med gamla hus, det äldsta från 1500-talet, trängs vi med masar och kullor i folkdräkter och njuter av dofter från diverse grönsaks och matstånd och av all den kreativitet som kommer till uttryck i stickade vantar och vävda mattor. Själv köper jag en liten potatissticka med en dalahäst och ringblomsolja som ska vara fantastiskt bra för torr hy!
Inne i staden spelas musik och med ytterligare stånd, bl.a smide och träslöjd,  och här äter vi kolbullar! Påminner om fläskpannkaka men innehåller inga ägg eller någon mjölk. Rimmat fläsk stekes och över detta hälls sedan vatten blandat med mjöl och salt. Förr i tiden stekte man i ister som lär vara det bästa fettet för denna rätt! Det var skogshuggare och kolare som åt detta i sina skogskojor och man la pannan på en glödbädd som täcktes över därav namnet! Väldigt gott med lingonsylt till!
Vi har tur med vädret! Solglitter över vackra Siljan och fortfarande gröna skogar och ängar. Majstänger pryder varenda by vi far igenom och utanför röda hus med vita knutar lyser blommor i olika färger. Det är verkligen en vacker bygd!
Mitt sovrum!
Själva får vi bo i Pirjos och hennes mans underbara hus, som de pietetsfullt restaurerat och byggt upp i gammal stil med moderna och bekväma inslag.
Helt underbara dalamålningar som Pirjos mans  mormor målat!

Pirjo dukar upp till middag!
Nästa gång jag åker hit vill jag även besöka Karlfeldtsgården som ligger utanför Avesta inte alltför långt härifrån och Leksands brödfabrik! Älskar hårt bröd!!

måndag 27 augusti 2018

"Källa till återhämtning..."

Jag är så lyckligt lottad att jag har tillgång till både hav och fjäll! Och på något sätt ger det mig samma lycka, samma inspiration när jag sitter på en klippa eller strand och tittar ut mot havshorisonten eller när jag sitter på en sten eller står på en klippa och tittar ut på milsvida fjäll.
I en vecka har vi varit i vårt fjällhus uppe i Edsåsdalen, denna underbara dal, som ligger någon mil ifrån Åre, och fyllt våra sinnen med fjälluft, myrklafsande! och bad i svalkande fjällsjö. Veckan började med en härlig sommarfest för en god vän där vi fick tillfälle att återse många vänner som vi inte träffat på flera år och sedan följde tre dagars fjälltur med våra vänner upp till Näset, en stuga mitt inne i fjällvärlden.
Man kan ta sig dit på olika vis...förr i tiden, när man var något yngre !! , vandrade man hela vägen, ca 2 mil, men numera åker man fyrhjuling upp till några sjöar där man åker båt genom två sjösystem, varefter en vandring tillkommer på ca 3 kilometer innan man tar båt igen till målet! Så det är inte så betungande om man inte räknar med att ta sig upp och ur båten!! Många skratt förstås...
Finns det något härligare än att sitta vid en sprakande eld, äta stekt jägarfläsk och älgskav i wraps och titta ut över det fortfarande gröna landskapet...eller sitta med dinglande ben på en hönsbärstuva och stirra på det gula flötet på kastspöet där en påträdd mask ska locka till sig en fisk...tankarna flyter iväg med vågorna, följer flötet som guppar upp och ner för att till slut försvinna...vad är det!! jag börjar rulla in reven och se där motstånd och till slut min första öring!! Gissa om den smakar lite extra gott på kvällen efter bastubad och god whiskey på terassen med kvällsolen glittrande över sjön...
Regn och sol om vartannat men till vår glädje upptäckte vi att vi hade bra regn- och vandringskläder i garderoben så vi var väl skyddade både mot fukt och kyla. Ett måste! Här är ingenting förändrat...fjällen tornar upp sig i sin mäktighet, sjöarna svartglänsande som gömmer den goda fisken; det mesta i stugan är sig likt, det grova matbordet, kaminen där elden sprakar och våningssängarna där man kan ligga två i bredd. Rosenhill, som toaletten kallas har kanske varmare sits men dikten som vi skrev tillsammans 1984..."att här kan man sitta i lugn o ro bland småfåglarne/na" hänger kvar på väggen.
Kanske är det också detta som ger själen lite andhämtning och vila? Att det finns något som inte följer förändringens vindar, i alla fall inte så märkbart, att här får man ingå i något som inte kräver att du ska vara si eller så, bara vara..."En källa till återhämtning" skrev en vän på FB. Så sant, vi behöver alla våra källor!
hönsbär
Vi hittade mycket god svamp som blev gott tillbehör till fisken!
Dramatiskt landskap...