söndag 14 januari 2018

Uppbrott....

Hemresan närmar sig... i morgon åker vi till Nice för en natt innan flyget hem. Ska bli skönt! Jag är nöjd och längtar hem till min vardag! med allt vad det innebär av familj, vänner och aktiviteter. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta med mina promenader som jag påbörjat! Det är ju härligt när man kommer i gång!!
Ni som följt mig vet att vädret inte har varit något vidare men två helsoliga dagar har vi haft och dessemellan solglimtar mellan moln och regn. Våren är långt borta fortfarande, men då och då tittar den fram och väcker hopp och längtan.
Som nu idag på marknaden när mimosaplantor och penseér fyller försäljerskan bord. I stället för croissanter köper vi frasiga "kuddar" med äppelmos och Christer dricker varm choklad och jag en noisette! Det sistnämnda är en liten crème (kaffe med mjölk) och först nu har jag lärt mig det! Kände mig väldigt fransk helt plötsligt!! Varje dag ett nytt ord!
Dagens höjdpunkt var vår lunch i le Val, en liten by som man alltid passerar när man åker upp till oss.
Den ser inte mycket ut för världen när man åker förbi det stora vinkooperativet och skolan med sina 
huslängor, och byn ligger som utspridd på en öppen slätt. Men man bedrar sig! Den gamla delen är charmig med smala gränder och torg och här ligger en restaurang som min frissa tipsade om, och som visade sig vara en riktig pärla!
La Crémaillère ägs av en familj där mannen är chef de la cuisine och hustrun sköter det övriga. Köket är öppet så man kan se hur maten tillreds à la minute och inredningen är enkel och flärdfri.
Och vilken god mat!
Det är nog det godaste jag ätit här på länge. Det blev både förrätt (som vi delade på som efterrätten) och varsin köttbit där min beledsagades av tryffelsås och Christers av svamp. För en gång skull var köttet perfekt! och grönsakerna al dente! och inga kryddor behövde tillsättas. 3 stjärnor absolut! En underbar avslutning på våra veckor här!
Att le Val dessutom har ett hus för musiken ger den en extra stjärna!

tisdag 9 januari 2018

En dag i mitt franska liv....

Är så svag för gosedjur!! Dessa sötnosar inköpta på Ikea i Toulon!

Varje dag har sitt projekt! Det kan vara en marknad, åka och handla, eller göra en utflykt! Vaknar ofta tidigt och smyger upp för att inte väcka Christer. Nu är badrummet uppvärmt så det är skönt att vara där, kanske ta en varm dusch, eller  lägga in lite småtvätt i maskinen.
Badflicka! Fernando Botero, som har utställning i Aix för tillfället!
Himlen är mulen och vissa dagar blåser det något otroligt. Vi dricker te och idag bestämmer vi oss för att åka in på byns marknad även om regnet hänger i luften. Marknaden är pytteliten! Det är inte många personer som vandrar omkring bland de få stånden och vår "grillade kycklingförsäljare" har inte mycket att göra. Vårt favoritboulangeri är öppet och vi småpratar lite med försäljerskan om alla de småpengar man har i Frankrike. Alla dessa småcentimes! Vad är det? Måste kosta jättemycket att tillverka något som du nästan inte kan köpa någonting för! Det är Frankrike,  säger hon, och skakar på huvudet! Vi går iväg med vårt bröd och vår "sacrestine", en godbit som vi tänker ha till eftermiddagskaffet, något som vi börjat med nu på ålderns sensommar!
Sedan hälsar vi på frisören, beklagar det myckna regnandet, men han säger att detta gör gott för naturen! Det har varit svår torka under hösten! och se så lyckligt olivträdet ser ut som står där i gathörnet!! En ny fiskhandlare har öppnat den gamla fiskbutiken som varit stängd ett år! Vi gläder oss och går givetvis in och vi får tips om hur vi ska tillaga couqille st  Jacques; bara steka dem en minut på varje sida och servera med vitlök och persilja!
Nu är det tid för vårt kaffe, och vi väljer det s.k. "kommunistcafét"! Servitrisen här har lärt Christer hur han ska uttala allongé (ett uttryck för vanligt kaffe) på rätt sätt. Tog lite tid!!
En bild från en dag när är solen sken!
Det börjar regna ordentligt men jag bestämmer mig i alla fall för att hoppa av bilen och promenera de sista kilometrarna hem!
Jag har paraply och går vid kanten av vinfälten. Det doftar så gott av fuktiga barrträd och jord och färgerna är så vackra.
Vinstockarna svarta mot röd jord och så de olika nyanserna av grönt från bl.a olivträd och ekar. Genom diset ser jag vårt hus och jag vet att nu väntar en eftermiddag med brasa, korsord, bok och middagsplanering!
Får gå i mittrenen på vägen upp mot huset och se där! solen!

tisdag 2 januari 2018

"Mina bokliga vänner befinner sig väntande bakom stängda bokpärmar;

...tysta på nattduksbordet" Orden är inte mina utan författaren Owe Wikströms. Några timmar har jag befunnit mig i hans sällskap på olika caféer i Paris, där han funderar över" vänskap, tristess och samtalets nyanser" som är underrubriken till hans bok "Från ett cafébord i Paris." Vikten av meningsfulla samtal där du som person inte bara växer själv utan också din medpartner, men också vikten av det trevliga och avspända småpratet utan större tyngd eller allvar, de samtal som, om någon frågar vad talade ni om?, ger svaret, "minns inte så noga, om allt mellan himmel och jord...men det var trevligt! "Struntpratet" som fungerar som ett slags smörjmedel mellan människor, som när man kommer in i bageriet och säger "Bonjour!" för att markera att här är jag, och expediten svarar och ett litet samtal utvecklas om vädret etc.
Samtalet i verkliga vänskapsrelationer som grundar sig på en reell jämbördighet där man ger och tar, både aktivt lyssnar och talar, och där tiden inte är relevant utan man så att säga återknyter kontakten på ett självklart sätt även om det var länge sedan man sågs. I vänskapen, till skillnad från förälskelsen, ligger en kravlöshet, en frihet...men också en tillit till att vara sedd som den man är. Här finns öppenhet inför kritik,  för ifrågasättande av olika åsikter, men det övergripande är att söka förståelse för den andres synpunkter och även inför sina egna funderingar. Det är ju först när du sätter ord på dina tankar som du ser dig själv.
Men som rubriken anger,  dina vänner kan ju också finns i böckernas värld. Här blir ju dock samtalet ensidigt. Författaren skapar personer, som du lär känna och vissa av dem blir betydelsefulla på ett särskilt sätt. De lever med dig i boken och när den är slut följer du dem i dina tankar, funderar kanske över hur det ska gå för dem...Är det därför det är så svårt att kasta böcker? Många av dem symboliserar olika delar av ditt liv; personerna i dem sitter visserligen fast i sin specifika verklighet, men de gav dig något av nya tankar, nya perspektiv och när du åter tar fram boken kommer de emot dig som en gammal vän!
Minns när jag själv för massor av år sedan satt och skrev vid parisiska cafébord och samtalade med olika människor. Några gånger blev det djupa, existentiella samtal, väldigt personliga, kanske därför att vi båda visste att vi aldrig skulle ses mer. Ibland tänker jag att vänskap är något av det viktigaste i livet, inte minst när man blir äldre. Minns min mammas sorg och ökande ensamhet när vännerna en efter en gick bort;
Så vårda dina vänner! De är en viktig del av livets salt!
Tankar i dag  i solen på "mitt" café!

söndag 31 december 2017

Tankar på årets sista dag....

Vaknar tidigt...fortfarande ganska mörkt och när jag öppnar dörren mot terassen sveper den kalla nattvinden mot mig. Dagen har redan börjat visa sig i molnstrimmorna i öster och om en liten stund kommer solen att skina igenom. Härligt! Vi har haft mycket regn och blåst sedan vi kom till vårt lilla franska hus för några dagar sedan. I dag är det sista dagen på 2017. Jag blir alltid lite vemodig och tankfull när ett år strax har passerat och ett nytt närmar sig. Tid att reflektera över det gångna...vi brukar alltid göra det Christer och jag. Vi går igenom vad vi gjort, vad vi tänkt och hur det blev...Vi upptäcker hur mycket som egentligen hänt, både med oss själva och familjen. Det blir en sann odysée över de månader som passerat. Det ena minnet väcker det andra till liv och vi inser hur rikt livet egentligen varit även under de många dagar som verkat så grå och meningslösa. Det som hänt i det lilla har ju faktiskt ofta stor betydelse fast man inte i stunden upplever det så. Som alltid konstaterar vi hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Fortfarande friska om än för åldern vanliga krämpor gör sig gällande, barn och barnbarn mår bra och de flesta av våra vänner i vår närhet är också vid ganska god vigör.
Några vänner har lämnat oss...för dem tänder vi ljus och minns goda stunder...livet är en gåva till oss och inte en självklarhet. Så är det och det tänker jag på.
Huset börja bli uppvärmt nu men fortfarande får vi ha elementen på och Christer tänder brasor.
Yllesockor och tjocka tröjor värmer samt goda rödviner som vi prövar från olika vingårdar. På nattduksbordet ligger goda böcker och på Cdn spelar jag just nu Bachs cellosviter. Så vill jag gå in i det nya året! Med musik, goda tankar och sist men inte minst kärlek! Gott Nytt År till dig också min vän!<3
Ett nytt år ska randas...



lördag 23 december 2017

Det fjärde ljuset tänder jag för barnet inom oss....


Som jag flera gånger berättat om på min blogg växte min mamma upp på barnhem. Det var i början av 20-talet, tufft och svårt många gånger för en liten 6 åring; år som hon berättat om i sin egen bok "Minnen".
Det som mamma dock alltid återkom till varje år just vid jultiden var de jular som man firade "på hemmet", som hon sa! I mitt minne framstår det som en sorts "Fanny och Alexanderjul" fast givetvis i en betydligt påvrare och förminskad omfattning. Men här fanns den stora granen i matsalen som smyckades med levande ljus, långdanserna upp och ner i trapporna och julgodis uppdukat på varje plats vid långbordet. Sånger sjöngs och klappar lackades in och på julafton tändes ljusen i granen ett efter ett av en flicka som samtidigt fick läsa en vers, utantill förstås!, och mamma mindes i hela sitt liv sin vers och hur  otroligt vackert det var när alla ljusen brann. Fröknarna var plötsligt så vänliga...och t.o.m den stränga fröken Holmgrens ansikte lyste av välvilja.
Min mamma<3
Jag kunde se den lilla flickan i min mamma och det är så jag tänker, att vi alla bär ett litet barn inom oss, som vill  komma fram just vid julen. Det spelar ingen roll att vi är vuxna och bär på lager av både positiva och negativa erfarenheter, utan vid julen fylls vi ändå av någon slags förväntan.
Man känner det när man står och köar på Åhlens eller trängs i tunnelbanevagnen...visst är vi trötta, visst är det stressigt, men inom oss hoppas vi igen på en sådan där jul där mamma bjuder på sina mandelmusslor med sylt och grädde och pappa plötsligt måste gå ut och köpa tidningen. På grammofonen spelas "O helga natt" och framför Jesusbarnet i krubban, lyser ett litet värmeljus. Fred och Frid på jorden kan det väl få vara denna enda natt, denna magiska natt, enligt Selma Lagerlöf, då lejon och och lamm går sida vid sida... och helt sant är att under första världskriget steg soldaterna upp ur sina tyska och engelska skyttegravar och för en stund avstannade kriget...
Släpp fram ditt inre barn vill jag säga och låt dig förundras....GOD JUL!


tisdag 19 december 2017

Tredje ljuset tänder jag för musiken...


Just nu spelar jag en CD som jag köpte när jag var i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten på konsert!
För första gången lyssnade jag på hela Bachs juloratorium d.v.s alla sex delarna på en gång!
Med min egen kör har jag sjungit del 1-111, men nu fick jag uppleva alla delarna. Trodde först att detta skulle bli för långt men jag blev positivt överraskad. Dels den fantastiska kören, solister och orkester,  men också pausen där det ingick smörgås och julmust! Bach, den femte evangelisten, som Owe Wikström kallar honom, är helt klart gudabenådad som så många av våra andra klassiska kompositörer.
Och inte bara klassiska; så mycket underbar musik, som fortfarande skapas, inom alla genrer! På Cdn snurrar American classics, "Have yourself a Merry little Christmas"... eller "Det är en ros utsprungen"  i Sandströms tappning...
Ja det finns musik för alla årstider, alla sinnestämningar, alla högtider....
Jag tror att musiken är den enda konstart som riktigt kan sammanföra oss människor, som kan få oss att knyta band och förenas.
Minns ni vad Hasse Alfredsson sa? "Vilken tur att det finns musik, hur skulle det annars se ut på dansgolven??!"

söndag 10 december 2017

Det andra ljuset tänder jag för en kär vän som just lämnat oss...

En mycket god vän har hastigt och oväntat dött. Egentligen var han sjuk sedan länge, men trots det trodde jag att han skulle få leva några år till. Han tillhörde våra närmaste vänner i Frankrike. Fiolbyggare, musiker, basist,  med långt förflutet i många orkestrar i Frankrike, årsbarn med mig, född under andra världskriget i Tyskland med en soldatpappa som blev skjuten i ryggen i Danmark när min vän bara var några månader gammal. Hans mamma fostrade ensam 5 barn under kriget, och min vän berättade om bomber och skyddsrum och hur hungriga och rädda de var...och vilket helvete efterkrigstiden var.
Våra första år i Frankrike var han en stor trygghet för oss. Själv hade han ett litet hus bredvid oss och det fanns inte ett verktyg som han inte hade! Dessutom kunde vi tala engelska med varandra och det underlättade för oss och många goda aperitifer och måltider njöt vi av i hans lilla hus. Han flyttade sedan till Bretagne, till Finistère, där han köpt ett hus som vi också besökte,  och när jag invigde min bokhandel kom han till Sverige och klippte av snöret! Han besökte oss sedan nästan varje år i vårt franska hus, där han njöt av värmen och sista gången var i somras. Då märkte vi hur påverkad han blivit av sin sjukdom men likafullt rökte han sina cigaretter och drack sitt glas vita vin. Och nu är han borta. Bland många minnen finns här också två fioler som han byggt. Att se honom arbeta som fiol eller cellobyggare var en upplevelse. Små små verktyg hanterades med stor skicklighet i hans ganska grova händer. Han gillade att sitta i vår friggebod med sitt kaffe och med radion på, alltid med klassisk musik. Ja, vi kommer sakna vår vän och minnas honom med kärlek. Horst hette han.
Horst utanför sitt hus i Finistère