måndag 10 januari 2022

Bonjour 2022

Första bloggen på nya året...vaknar ganska tidigt, fortfarande mörkt och jag har svårt att somna om. Ligger och tänker, funderar...ska jag läsa, diska...har en liten nattlig konversation med min stackars väninna, som genomgått en axeloperation efter ett fall och lider av en fruktansvärd värk...så svårt att hitta tröstande ord...; grusig i ögonen, måste vara elelementen som gör luften så torr. Våra nyinsatta Acn som fungerade så bra i somras och som nu i stället för kyla ska producera värme fungerar inte. Vi har haft folk här som skulle försöka åtgärda men det måste beställas nya kretskort och de lär inte komma förrän vi åkt hem. Vi fryser dock inte, brasa och som sagt elelement. Sol och kalla vindar, vackert ljus över landskapet, brungråa vinåkrar, ängar i olika gröna nyanser. Medelhavsvinter...på marknaderna tjocka jackor, tröjor och strumpor och på torg och i fönster mer eller mindre hemska!! juldekorationer som nu börjar plockas ner. Vi har båda inte varit så friska dessa dagar. Var inte riktigt bra när vi åkte hit, och fortfarande hänger för mig en enveten hosta kvar. Har varit hos doktorn, fått medecin men...har ont i bröstet antagligen pga hostan och är trött. Stundtals piggar jag på mig och då gör vi små utflykter. Igår bla deltog vi i en ortodox mässa på ett kloster utanför Salernes; 2 och 1/2 timma lång...för långt eftersom vi inte förstod mycket av vad som sades, men intressant att följa de olika ritualerna, där vi även kände igen mycket från våra egna gudstjänster. Vi sitter ute och äter lunch i solen, går till våra frisörer och på kvällarna äter vi våra modesta middagar! ofta pate och ost. Måttliga med vin och pastis, är ju heller inte så bra med medecin och alkohol. En kväll blev vi bjudna på middag hos vår svenska vänner nästgårds. God middag och intressanta samtal om bla vad coviden gör med oss människor...vänner försvinner, olika läger bildas, vaccinförespråkare mot vaccinmotståndare. Här i Frankrike kommer de tidigare s.k hälsopassen inte längre gälla på allmänna förrättningar utan endast vaccinpass. Dvs även om du har ett aktuellt negativ coronatest får du inte frekventera cafeer, restauranger, biografer etc, man mer eller mindre vill tvinga människor att ta vaccin. Rätt eller fel? Själv är jag för vaccin och vaccinpassen men kan ändå tycka att det andra inte känns rätt. Smittad kan även jag bli och själv sprida smitta...ack, inte lätt...det måste väl finnas alternativ? Vill så gärna lägga ut några bilder i bloggen men just nu fungerar det inte så jag får göra det senare. Snart lunchdags men innan ska jag lägga in en tvätt och sedan testa nya torktumlaren! Nu är inte tid att hänga tvätten ute!!

fredag 31 december 2021

Så går ett år ifrån vår tid....

Jag har alltid tyckt att nyårsafton bär drag av vemod, eftertänksamhet. Har aldrig festat speciellt, även om undantag finns, och föredrar stilla samtal om vad som timat under året och vad som kanske kommer. Nyårslöften har jag släppt; de håller ju för mig aldrig även om jag har vissa återkommande önskningar, som att motionera mer, äta mer frukt och grönsaker etc. Med detta blir det ofta si och så och det är som det är! Lyssnar på en app med författaren och psykologen Patricia Tudor Sandahl och hennes dotter Rebecca, som är präst i svenska kyrkan. Det handlar om Julen och julevangeliet. Rebecca läser evangeliet och sedan börjar deras samtal. Det första som berörs är barnet. Det lilla värnlösa barnet, som för att överleva måste tas om hand för att växa och utvecklas. Det behöver omvårdnad, omsorg men framförallt kärlek. Ett litet barn väcker något inom oss, en vilja att skydda att ta hand om, är det det som Jesusbarnet vill påminna om? Hur vi tar hand om våra minsta, de som är värnlösa, utsatta...Rebecca berättar om när hon fick sin son, som pga för tidig födsel fick plats i hennes händer, och hur hon upplevde att det var något gudomligt som vilade där... Patricia talar om ängeln som för de förbluffade herdarna visar sig och berättar vad som skett...och hur hon själv ibland mitt i vardagen har upplevt att något plötsligt sker som ställer tillvaron på ända på ett oväntat sätt...hon citerar Hjalmar Gullberg "..då sitter vid vår sida en Gud förklädd.." Evangeliet slutar med att Maria begrundar allt som skett i sitt hjärta. Att begrunda är ett ord som vi kanske inte använder så ofta. Men det betyder ju att stanna upp i tillvaron; att sätta sig ner och fundera på vad som händer och vad som hänt. Mycket viktigt tycker jag i vår tid med allt som omger oss och kräver vår uppmärksamhet. Patricia och hennes dotter har också talat in ytterligare tre delar som är väl värda att lyssna till, "Kärleken", "Livet" och "Döden". Allt finns på SR1 play. Nu stundar snart vår nyårskväll här i vårt lilla franska hus. Brasan brinner, på bordet står mina älsklingsblommor och i kylen ligger champagnen. Vi ska äta sole meunière som vi köpt på Picard och till efterrätt en liten kaka med rom som vår favvobagare bakat. Om vi kan hålla oss vakna ska vi lyssna på P1 och "Das alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegners dikt "Det eviga" och alla kyrkklockor som ringer in vårt nya år 2022... ser bilden av den gamle som går ut genom dörren och den lille som går in...Gott Nytt År till alla❤️🔔🇫🇷🇸🇪

söndag 26 december 2021

"Var hälsad sköna morgonstund..."

Igår sjöng jag i julottan för första gången sedan pandemin började. Vägen till kyrkan var upplyst av den gnistrande snön som fallit under natten. Himlen kolsvart med stjärnor som tindrade ävensom stjärnorna i fönstren. Det var kallt, tyst...I kyrkan lyste alla ljusen och som vanligt fick jag en liten "tupp i halsen" när församlingen stämde in i "Var hälsad sköna morgonstund". Kanske är julottan den finaste julstunden...med vår "eviga längtan om ljus och frid". Sedan följer juldagen då man hasar runt i tofflor och morgonrock...i alla fall är jag uppväxt så! Man fick göra precis som man ville! Och för mig blev det att läsa i julklappsboken och så även detta år! Pandemin fortsätter men det verkar som många har lagt av att bry sig... trots uppmaning om munskydd på allmänna färdmedel, är det ett fåtal som bär dessa och i varuhusen och på gatorna är trängseln som vanligt. Många affärer har dock ånyo skapat speciella in- och utgångar och handsprit finns för det mesta tillgängligt. Vi har haft sjuka i familjen, men det har varit influensan, som verkar ha tagit ett stadigt grepp. Själv har jag gått på sparlåga några veckor, men aldrig varit riktigt sjuk. Hur trist det än är måste man i alla fall vara försiktig...i alla fall om man tillhör den sköra gruppen...(dock tre sprutor!) Hursomhelst på julafton satte min lilla Elin på mig Harry Potters trollhatt, som talade om vilken trollgrupp jag ska tillhöra, så nu utgår jag ifrån att jag fått lite magiska egenskaper att använda vid lämpligt tillfälle!! Och så har jag tänkt att nästa år ska jag leta efter något positivt varje dag i tidningen! Inte alltid så lätt...men viktigt för att hålla tron och hoppet levande! God fortsättning☃️🤶

måndag 13 december 2021

"And just like that..."

Nu kommer "Sex and the Citys" flickor tillbaka...ja, inte Samantha förstås. Henne har man skrivit ur serien (pga något bråk) och hon bor nu (i serien) i London. Synd tycker jag! Hon var en av de färgstarkaste med sin yviga sexualitet och shoppingglädje!! Jag älskade "Sex and the City" när det begav sig! Jag hade precis gått i pension och tillbringade i stort sätt varje dag med några avsnitt av serien. Vissa avsnitt har stannat kvar i mitt minne som när Carrie stövlar iväg i högklackat och minkpäls mitt i nyårsnatten för att gå hem till sin vän Miranda som är ensam och ledsen. I snöslask går hon kvarter efter kvarter för ingen taxi finns i sikte, men till slut är hon framme och vännerna äter kinamat och dricker vin. För det är det som är tråden i serien. Kvinnors vänskap...att finnas till för varandra vad som än händer. Nu har jag sett två avsnitt av nya serien...Vänskapen lever fortfarande (även Samantha finns med på ett hörn) men nu är kvinnorna äldre, gråhårigare och livets allvar tränger sig brutalt på... Ska bli intressant att följa serien och se om det finns ett större djup och mognad bland allt glitter och glamour även om detta också behövs i dessa tider av restriktioner och inskräkningar. För pandemin är inte över. Nya varianter sprids och trots vaccinering insjuknar människor om än lindrigare. Underbart dock att man med covidpass kan gå på konserter och teater och inför man nu detta även på restauranger kanske julborden kan räddas. Tycker synd om alla restauratörer vars inkomst är så beroende av just denna tid. I dag på Lucia längtar jag efter snön, som så snabbt försvann här i Stockholm, men jag gläds åt alla ljusen, alla stjärnor som lyser i fönstren; och så har jag köpt en liten adventskalende också. Till mig själv! Man blir aldrig för gammal....

söndag 7 november 2021

"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.

torsdag 28 oktober 2021

"Morgon mellan fjällen..."

I söndags var jag på gudstjänst för första gången på ett och ett halvt år. En liten ensemble ur min kör skulle sjunga och jag ville bl.a gärna lyssna på dem. Första psalmen var "Morgon mellan fjällen..." Jag drogs tillbaka till min egen skoltid när fröken spelade på sin tramporgel och vi barn stod upp och sjöng om "klara bäck och flod". Vi fick lära oss många psalmer på den tiden allt ifrån "Tryggarekan" till "Blott en dag" och den fina "Jag lyfter ögat mot himmelen". Ja det var inte bara psalmverser vi fick lära oss utan också många sånger ur vår svenska visskatt. Jag har haft stor glädje av detta under mina livsår, ävensom av de dikter vi läste under de kommande skolåren. När jag själv började som lärare fortsatte jag trampa på skolorgeln och sjunga både psalmer och visor med mina elever, men ganska snart plockades orglarna ut ur klassrummen, morgonsamlingarna upphörde och med dem försvann också mycket av sången. Vissa psalmer och sånger lever givetvis kvar vilket märks inte minst på de sånger som sjungs på begravningar eller stora högtider, men jag tycker mig märka att många har dålig eller ingen kännedom om vad som för mig är mer eller mindre klassiker både inom psalmer och visor; alltifrån Lina Sandell till Evert Taube. Jag utgör kanhända ett utdöende släkte, kan inget eller dåligt om nutida pop eller schlager men säkert är det så att här skapas klassiker för nya generationer som sammanbinder och förenar. Och gott det! För mig kan plötsligt en fras, en mening dyka upp i huvudet av någon som skrivit en vers, en dikt, som ger mig tröst, hopp eller bara vidgar mina tankevärldar. Författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl berättade för mig att hon skriver upp och samlar på visdomsord, dikter,verser, som hon senare plockar in i sina texter för att förtydliga eller beskriva det hon vill säga. Så var det för mig i söndags...min barndomsvärld öppnade sig lite med "Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod..."

torsdag 23 september 2021

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.
Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...
Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"