torsdag 23 februari 2017

Makalös och bokrea!



Många matställen finns det i stan, ja ni vet ju själva! Dyra och billiga, bra och dåliga... Inte alltid så lätt att hitta rätt men idag när vi åkte in för att äta lunch och efteråt gå på bokrean,  hittade vi ett makalöst! trevligt ställe "Brasserie Makalös" på Västra Trädgårdsgatan nära Kungsträdgården. Namnet kommer från det palats som i folkmun kallades "Makalös", en extraordinär byggnad, som påbörjades på 1630-talet vid Karl X11:s torg,  och ägdes av familjen de la Gardie. Det måste ha varit en fantastiskt utsmyckad skapelse, 5 våningar hög med burspråk och koppartak och torn och ett lusthus högst upp. Vid Karl X1:s reduktion förlorade släkten palatset som sedan användes som bl.a vapenförråd men också byggdes om till teater, och det var under en teaterföreställning 1825 som en brand bröt ut och förstörde hela byggnaden. Allt detta fick vi oss till livs av en bordsgranne, som verkade kunna sin historia!
Matsalen i palatset lär ha varit mycket praktfull med en enorm öppen spis, och även här på brasseriet har man som en replik anlagt en sådan.
I anslutning finns även ett hotell, och baren och matsalen har glastak som gör att man tycker sig sitta ute! Vita dukar och fransktalande hovmästare! Fransk meny och inte blodigt dyrt. Hit går vi gärna igen!
Ja, sedan blev det bokrea för mig!! Christer valde Claes Ohlsson och korsord, medan jag botaniserade. Det blev en blandad kompott bl.a böcker av tecknaren Liv Strömquist och Jan Stenmark! Den sistnämnde får mig alltid på gott humör genom sin förmåga att tolka bilder med sina skruvade texter!

måndag 20 februari 2017

Lite tussu...då behövs det koloreras!

Också ett sätt att kolorera!

Vi mår inte så bra varken Christer eller jag. Vi är lite tussu som man säger på jämtska! En slags underliga förkylning har gripit tag framförallt i Christer med hosta och snuva och som sagt även jag, även om Christer alltid blir sjukare!! Men det hindrar inte att vi hade trevliga norrlandsgäster i helgen. Vår vän fågelkonstnären (jag har tidigare skrivit om honom) Göran med hustru Eivor har bott hos oss några dagar och varje morgon har jag vaknat till doften av nytänd brasa i kakelugnen. Får fjällkänsla när jag kommer ner och hör eldens sprakande och minns alla de gånger när Göran, som  nybliven pensionär, bodde hos oss i omgångar och alltid bjöd på värmande brasa och nykokt te innan jag var tvungen att bege mig till jobbet. Våra vänner är riktiga kulturkonsumenter! Dagarna upptas av konstutställningar och teater och även hinns en konsert på Berwaldhallen med! Och vi, som trots allt borde använda oss oftare av utbudet som omger oss,  låter oss inspireras och bestämmer oss genast för att så fort orken kommer tillbaka... då!!
Vid middagsbordet talar vi bl.a om kärlek och äktenskap. "I år har vi varit gifta i 54 år" berättar Göran.
"Hur får man ett äktenskap att hålla så länge?" frågar jag, och räcker fram en låtsasmikrofon. "Vad är hemligheten?"
Båda funderar lite. "Att ha en tålmodig hustru..."säger Göran, som har haft ett jobb som inneburit många resor och frånvaro från familjen...Till slut enas de om tre saker, acceptans, tolerans och det nya ordet kolorans!  Och vad betyder nu det? Jo, att kolorera är helt enkelt att sätta färg på tillvaron när den tyckes grå och enahanda!  Att göra något trevligt tillsammans men även för sig själv, som kan inspirera den andra! "Kolorera mera!",  får bli mitt nästa ord på kylskåpsdörren!

måndag 13 februari 2017

"Dofta, dofta vit syrén.."


En något provokativ rubrik kan tyckas nu när vintern fortfarande håller oss i sitt grepp. Men där låg noterna på flygeln och utanför sken solen och det var en vackert ljus morgon när jag tillsammans med några körkollegor åkte ut till Hagaberg för att fira körhelg! Jag skriver fira! för det är alltid så trevligt och härligt att få ägna sig helt åt musik och umgås med sina körvänner! Hagaberg är en folkhögskola med olika verksamheter och tillhör Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) som är en självständig organisation inom Svenska Kyrkan med inriktning på mission och vardagskristendom. Här förlägger vi våra körinternat sedan flera år; det ligger nära Södertälje, maten är god och rummen har bra standard. För det är ju också en del av det hela! Att sjunga och äta god mat tillsammans och sedan på rummet småprata och fnissa tillsammans med sin rumskompis! Tyvärr blev min kära kompis sjuk och var tvungen att åka hem, så det blev inget fnissande och pratande på rummet som vi sett fram emot. Vi delar ofta rum även på våra körresor och det är som att återuppliva den där känslan man hade när man i barndomen delade rum med sin bästa vän och pratade långt inpå natten om sina tankar och funderingar. Vi har flera konserter framför oss i vår med både "gammal" och nyskriven musik och i maj väntar en spännande körresa till Barcelona!
När jag kom hem såg jag programmet om Gustaf Sjökvist på svtplay. ( Se det!) Denna musikgigant som under drygt 30 års tid styrde musiklivet i Storkyrkan med ett rikt utbud av all slags musik och som jag förstod inte alltid sågs med blida ögon av sin chef Caroline Krook! Han dog 2015, 72 år gammal. Född 1943 som jag...Måste ha varit fantastiskt att få sjunga i någon av hans körer! men jag är fullständigt nöjd med att få vara korist i vår eminenta Enskedekör och så småningom också få sjunga "Dofta, dofta vit syrén..."
längtar....

fredag 10 februari 2017

Tankar kring min nya bloggbok och mitt bloggande...


I dag kom min bloggbok för år 2016! Det är alltid lika spännande att öppna den fina boken och läsa om allt som hänt mig under året tillika att titta på alla bilder! Jag har böcker ända sedan jag började blogga den 25 augusti 2012 och det var min kära dotter som inspirerade mig. Hon bloggade själv och det blev ett sätt för oss att följa varandra då hon bodde i Norge. Ibland tittar jag/vi igenom böckerna och det slår mig så otroligt mycket som händer i livet och som man så lätt glömmer. Bland olika resor, semesterbilder, böcker och utställningar ryms tankar och funderingar kring olika skeenden både i den stora och lilla världen,  tankar kring liv och död, åldrande, vänskap...ja, det mesta som mitt liv är fyllt av, och även om mycket naturligtvis inte kommer på pränt vare sig i ord eller bild så öppnar sig minnena runtomkring och vidgar mina upplevelser. Jag märker dock att min bok 2016 är tunnare än föregående års. Jag har inte bloggat lika mycket. Det beror på flera saker. Dels bor numera min "norska" familj i Sverige igen och dels har jag ofta inte haft riktig inspiration. Jag blev mediatrött under en period. Både när det gällde FB men också började jag fundera på vad jag egentligen ville med min blogg. Jag tycker ju om att skriva men är det intressant för andra vad jag gör eller tänker om olika saker? Räcker det inte ibland med att bara skicka en bild eller skriva några rader. Det verkar ju de flesta göra. När jag går på olika tillställningar har jag nästan alltid bloggandet i tankarna och det verkar ibland menligt på min direkta upplevelse... det är som att alltid se genom ett kameraöga som begränsar hela bilden. Samtidigt tycker jag att det är så roligt när jag får till det! När jag kan inspirera eller uppmuntra till en utställning, en bok eller varför inte en resa! Min bloggbok blir ju också min egen dagbok så jag följer min lust och mitt hjärta och fortsätter att skriva när jag tycker jag har något att säga. Är du med är det förstås också väldigt roligt!

Här börjar allt! Tromsö 25 augusti 2012

lördag 4 februari 2017

Helgdagskväll...




 Det är lördag,  kväll. Ute är det mörkt. De enstaka snöfläckarna förmår inte lysa upp men det gör ljusen som jag tänt. Så fint du gör farmor, säger lilla E,  som är här tillsammans med Elsa Dolly och Elin. De leker med Agnes gamla dockskåp som de rara mostrarna på hörnet har renoverat. Fantastin flödar med hjälp av alla de småsaker som de hittar i leklådorna och på CDn spelar min favoritpianist Steve Dobrogosz, "Slumber" heter hans Beatlesinspirerade CD. Christer ska laga lax med romsås, det gillar vi alla,  inte minst barnen. Morfar/farfar är en hejare på sås, det brukar vara en rykande åtgång!
En GT lockar och till fisken sydafrikanskt vitt vin, favorit just nu. På nattduksbordet ligger Margaret Atwoods "Den frystorkade brudgummen" nio berättelser som för tankarna till bl.a  Edgar Allan Poes skräckberättelser. Hon är en verklig mästare tycker jag, suverän i sin språkbehandling och beskrivning av det som sker. Jag har läst en hel del böcker av henne tidigare och några som har stannat kvar är "Tjänarinnans berättelse," som handlar om ett fundamentalistiskt samhälle där kvinnans uppgift är att stå vid spisen och föda barn...och Kattöga, en kuslig berättelse om en farlig vänskap mellan några flickor.
En annan bok som lämnat stort avtryck är Therese Bomans roman "Aftonland" som också blev Augustnominerad. En ren njutning att läsa. Jag känner mer och mer hur mycket språket betyder för min läsupplevelse, inte bara handling eller intrig. Flera böcker ligger på lut bl.a "Vad har det med mig att göra" en bok av Sacha Batthyanu om hans släkts nazistiska historia. Jag tänker på hur det skulle vara att ha släktingar som frotterade sig mer eller mindre med nazisterna och som direkt eller indirekt deltog i judeförföljelserna...
I dag såg jag på FB att det ska vara vänskapens dag. Antar att de flesta dagar har någon form av rubrik, men vänskapen vill jag gärna fira! Utan mina kära vänner vore livet trist. Familjen är jämte mina vänner det viktigaste och finaste jag har!

tisdag 24 januari 2017

Trumpna tider...

En ilsken oxe är på plats...

Oxveckor brukar veckorna efter jul kallas enligt gammal tradition! Nu är långt till nästa ledighet och mörker och kyla präglar våra dagar. Förr i tiden räknade man även tiden efter midsommar och fram till allhelgonatiden som oxveckor, för då hade man vårbruket och efter det kom skördetiden...man fick slita som en oxe! Nu för tiden blir sportlovet för många ett avbräck, och sedan i slutet av februari lättar det; marsmånad gör sitt intåg och med den vårkänning!
Jag tänker på det nu när jag, som så många, går upp i ottan! Jag, för att hjälpa till att skjutsa barnbarn till skola och dagis, skrapar bilfönster rena från frosten och ser alla påpälsade människor köa vid busshållplatserna. Själv kan jag ju för det mesta kura ihop mig i sängen, så småningom sjunka ner i stolen med kaffe och tidning och låta morgonen ljusna så sakteliga. Jag minns mina egna morgnar med barn och jobb...och hur man längtade efter att oxveckorna skulle ta slut.
Nu är det ljusare i alla fall. Titta mormor,  säger Elsa Dolly, himlen är alldeles skär! och hon skuttar iväg till sin nya skola. Så underbart att hon verkar trivas, och sedan får Elin och jag en liten stund i bilen till hennes dagis, som fortfarande är i Enskede. Hon får sin nya dagisplats först i augusti, så det blir ett åkande. Men familjen har kommit riktigt bra i ordning efter sin flytt till sitt nya radhus och nu får de äntligen slå ner sin bopålar på riktigt!
Men det är inte bara oxveckorna som känns tunga...de sista dagarna har Orwells bok "1984" aktualiserats. Trumps "alternativa sanningar" till det som faktiskt kan bevisas skrämmer,  hans nyckfullhet,  narscissism, hans oberäknelighet, okunskap...byt ut orden i hans installationstal mot Tyskland,( var det någon som skrev), och man kan höra Hitler...Som många känner jag verklig rädsla inför framtiden. Hoppfullt är dock alla de demonstrationer som har varit, är och planeras!  Inte minst från kvinnor! och nog lär det väl finnas flera kloka republikaner som omger honom och kan avstyra de värsta fadäserna...Förhoppningsvis fortsätter pressen, efter påhoppet från Trump,  att sakligt och noggrant granska allt han gör på ett vederhäftigt sätt, det är otroligt viktigt. Mer än någonsin kanske är  journalisternas och medias roll betydelsefull.

söndag 8 januari 2017

"Be NICE to each other..."


...står det på en lapp som någon skrivit på den minnesplats som just nu finns i musikpaviljongen i den stora parken i Nice. Här finns många uttryck för den våldsamma smärta och sorg som terrordådet den 14 juli orsakade när en lastbil körde in i folkmassan under fyrverkerierna på nationaldagen. För oss blev det särskilt påtagligt också eftersom Tobbe min son med barn och fästmö också befann sig där, turligt nog en bit därifrån.  Men jag tänkte på det när jag gick omkring och såg alla mjukisdjur, änglar blommor, ljus, kort, flaggor....här kunde också bilder av min älskade Tobbe med familj  varit...hur skulle man kunna hantera en sådan sorg? Denna meningslösa ondska, som pågår hela tiden, nu senast i Turkiet...
Men livet måste levas och det gör det! På Promenade des Anglais dansar några par och en ung man sjunger "La Mer" riktigt bra!


 Vi sitter länge vid havet och ser solen sakta dala över bukten. 


Sedan går vi långsamt hem till vårt hotell och nu har skymningen fallit och alla ljusdekorationer lyser. Det enorma pariserhjulet snurrar...som livet går det upp och ner....