tisdag 6 oktober 2020

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...
Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!
Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.
Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.
Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!
Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!
Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)
I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!
Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!
Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊

tisdag 22 september 2020

"Nu får vi snart komma hem till er mormor!!" ,

Sockervaddsfest på Skansen!!

"Nu får vi snart komma och hälsa på er hemma mormor!", säger Elsa Dolly, " nu har de öppnat äldreboendena så man får hälsa på".  Klart jag skrattade...förstår precis hur hon tänker. Vi är äldre och nu får man komma och hälsa på INNE!! Ja, förhoppningvis öppnar man snart också upp för oss 70+ så att vi får vara tillsammans med barn och barnbarn inte bara ute utan även inne. Kanske kan mina små få sova över också vilket de längtat efter.


 Utvecklingen i Sverige verkar ju positiv om man jämför med många andra länder i  Europa och förhoppningsvis fortsätter den så att livet kan bli mer och mer normalt även om jag förstår att vi fortfarande måste tänka oss för och vara försiktiga. Hösten smyger sig på mer och mer... den friska lite kyliga luften som möter på morgonen när jag öppnar altandörren; de gula och röda löven som prasslar under fötterna när jag, envis som jag är, fortfarande går barfota ut i trädgården. Allt börjar sakta avstanna, kryper ihop, lägger sig till vila och det känns skönt. Jag tycker om den här stillheten som griper omkring sig, även om det blåser eller regnar så finns här ingen stress eller oro. Nu blir tid för eftertanke...ljus i stakarna och för dem som är lyckligt lottade brasa i kakelugnen. Tekoppen gör sig också bra bredvid fåtöljen liksom boken, men än påminns vi om sommaren när solen tittar fram och värmer och i flera dagar kan brittsommaren eller indiansommaren, som den också kallas, hålla sig kvar. I Joels växthus börjar plantorna se lite molokna ut och vi börjar redan planera vad vi ska så och sätta nästa år!  Detta år har ju varit ett försöksår och ett vet vi! inte mer sallad!! Själv ska jag ge mig på luktärter inspirerad av min svärdotters fantastiska luktärtspergola! Häromdagen gjorde jag och en väninna ett besök på Enskedegårds  Dahliaträdgård. Men där stoppar jag nog! Att sköta dahlior är inte så lätt. Ska grävas upp och förvaras inne under vintern och sedan grävas ner till våren. Jag nöjer mig nog med att titta och beundra!




lördag 5 september 2020

En liten betraktelse om Rosa


En morgon när jag vaknar och går ut på terassen ser jag många vita kor på lägdan nedanför! De går tillsynes  fridfullt och betar på det forfarande gröna gräset. För länge sedan hade man djur här på gården bla kor och här var jag med om något dramatiskt en gång. En ko skulle kalva och jag frågade om jag fick vara med. Det verkade gå bra till en början. Kon kämpade med värkar och man började ana att något var på gång. Men det drog ut på tiden...kon blev tröttare och tröttare och till slut förstod man att man måste skynda på om det inte skulle gå fel. Göran, gårdens svärson och "barnmorska" stack in handen för att försöka dra ut kalven, det var inte lätt...kon hade nästan inga krafter kvar och orkade nu inte längre hjälpa till. Jag minns att jag blev så rädd; gode gud tänkte jag... som ett mantra upprepade jag , det måste gå, det måste gå... Tillslut lyckades Göran dra ut den till synes livlösa kroppen och nu började ett intensivt arbete att få i gång andningen. Göran fyllde händerna med halm och började kraftigt massera den lilla kroppen. Upp och ner for hans händer, upp och ner....Det var andlöst tyst i båset, bara gnuggandet från Görans händer hördes...Så plötsligt darrade den lilla kroppen till, man såg som fnysningar genom mulen och kalven började röra sig. Kon som legat stilla vände sig om och Göran lade kalven bredvid sin mamma som genast började slicka den. Så nära döden och nu livet! Det var en magisk stund...

Annars är jag nog lite rädd för kor...vill inte gärna gå in i kohagar utan föredrar att se dem på avstånd! Och ändå ser de så snälla ut där de går omkring och idisslar! En gång när vi var på körresa i Jämtland hade vi en liten konsert för några kor i en hage. Vi ställde oss vid staketet och började sjunga och genast kom korna springande och ställde sig på andra sidan och lyssnade! De verkade gilla vår sång så det blev flera da capon! Korna som jag nu ser nedanför vårt hus är på sk. Sommarbete dvs gårdar upplåter sin mark så att lantbrukare får tillgång till nytt bete för sina djur. Det vanligaste namnet på en ko måste vara Rosa! Fint namn tycker jag!




tisdag 25 augusti 2020

"Vår bästa tid är nu..."

  I natt drömde jag om kören. Som de flesta av mina vänner vet får jag och många med mig inte vara med i vår kör i höst pga rådande omständigheter...Det har varit för mig en svår omställning mentalt, jag har bearbetat min sorg på olika sätt och har nu uppnått en slag acceptans. Vad kan jag annat göra egentligen? Nåväl, i drömmen kommer jag till körens replokal som inte är kyrkan utan en slags samlingslokal med uppställda stolar och bord. Ingen hälsar på mig fast jag söker kontakt. Den ende som noterar mig är vår körledare David som tar med mig till ett rum för att leta efter aktuella noter. Han river och plockar med en massa papper men hittar ingenting så vi går tillbaka till replokalen. Där sitter nu alla som i en ring, men jag hör ingen sång. Det är kallt i rummet, alla fönstren är öppna. En av sopranerna uppmärksammar mig dock men jag minns inte vad hon säger...jag är som persona non grata...Ja, sedan vaknar jag och vad drömmen förmedlar är ju tydligt och behöver inte beskrivas. Jag har inte sjungit sedan i mars kan man säga, kanske några gånger men det känns som jag tappat min stämma. Men en gång i somras när jag ensam var på väg att handla och satt i bilen började jag sjunga "Vår bästa tid är nu" av någon underlig anledning. Den bara kom för mig helt plötsligt och jag riktigt skrålade i bilen. Prövade lite olika tonarter från bas till högsta sopran! Måste ha låtit gräsligt men who cared! Men sången tog ett hastigt slut...plötsligt var det bilkö och långsamt passerade jag en motorcykelolycka, hjälmen låg utslängd i diket och ambulans och polisbil stod och skymde lite en havererad motorcykel. Vet ej vad som hände med föraren...om han klarade sig eller inte...men det här med sången och just den sången gjorde att jag fick som dåligt samvete...här sitter jag och sjunger om vår bästa tid och samtidigt händer en olycka som kanhända förstörde en människas liv. Tänker på texten i den här sången...att ta tillvara nuet...vad vet vi om morgondagen, att inte gräma sig över gårdagen...lev och älska nu...här är min stund...Jag hoppas det gick bra för den där motorcyklisten att han får en chans till och att jag snart får sitta i den där ringen igen med mina sångarvänner!


tisdag 11 augusti 2020

En bild kan säga mer än ord...

Det är märkligt...nu när vi bestämt när vi ska åka hem, köpt biljetter, då intensifieras min närvaro här... denna vecka ska jag Njuta med stor N tänker jag...inga sorgsna tankar eller funderingar, inget gnäll att det är för mycket folk eller för varmt eller för mycket masker... utan bara vara lycklig över att jag får vara här, att jag är så priviligerad att jag kan svalka mig i egen pool, ligga och slappa under ett parasoll med en bok eller äta god långlunch med min käre man. Så denna blogg blir en hyllning till Livet i bilder!

fredag 7 augusti 2020

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.




torsdag 30 juli 2020

Morgonmys med Signe


Signe 16 år, Tobbes yngsta...jag vill gärna lära känna henne mer... visst har vi träffats under årens lopp men det är ju så här att när barnbarnen blir större blir kompisar viktiga, skolan tar mer tid, det blir inte mycket över för far eller morföräldrar. En naturlig utveckling givetvis och oftast kommer man tillbaka till varandra när de blir vuxnare. Därför är det så underbart när stunder öppnar sig för mer kontakt och vad kan vara härligare en en god frukost på favoritstället le Repos på Mairetorget! Under en period hade man inte frukost här men nu har man börjat igen och det dukas upp bröd, smör, marmelad och nybakta pain au chocolat. Idag serveras också en jättegod juice av grapefrukt, inte alls besk utan välsmakande och kall! Signe beställer te som kommer in i en fin liten kanna samtidigt med en stor ask där olika sorters te kan väljas. Själv tar jag en creme! Det är varmt men ännu inte tryckande och vi sitter nära det japanska trädet som ger skugga. Vi talar om allt mellan himmel och jord...skolan framtiden pojkvännen...så fint att få dela tankar och funderingar. När jag tittar på henne minns jag svagt min egen tonårstid, min egen första kärlek...Vilket privilegium att ha tillgång till tankar från en ung människa...kanske var det bl.a därför jag tyckte om att vara lärare! Vi sitter en bra stund men sedan ökar värmen och jag undrar om vi inte kan ta en annan väg till bilen. Kanske kan hon hjälpa mig att hitta lite fina bilder till bloggen jag tänker skriva!


Vi går nerför torget och gatorna slingrar sig fram. Höga smala hus, små balkonger och ofta blommor och planteringar utanför dörrar.
Vi går förbi en fontän från 1700-talet med två inmurade ansikten ovanför vattenrören, skönt att skölja av händerna; passerar en förskola med lekande barn och går genom en smal gång efter en mur.
Den här vägen har Signe aldrig gått och vi kommer fram till rondellen vid vinkooperativet! Bra väg att ta om man vill komma snabbt till le Mairetorget säger jag! Jag skjutsar upp henne till huset där de bor och vi säger båda att det här gör vi om, nu i Stockholm! Liten kram blir det också....