torsdag 19 april 2018

"Les parapluies à Nice..."

Det här skriver jag när jag är hemma och våren gjort entré ordentligt! Men eftersom jag varje år gör en bok av min blogg vill jag ha med dessa bilder och tankar så då får det bli lite retrospektivt!
Vi promenerar på Promenade des anglais. Inte mycket folk och de som är ute har paraplyer i olika form och färg förutom joggarna som trotsar regnet och springer längs havet.
Vågorna kastar sig mot stenstränderna och det brusar och rasslar. Det regnar hela tiden men det är inte särskilt kallt. Som alltid tillbringar vi en natt här innan vi ska fara hem och vi bor alltid på samma hotell vid place Massena.
De känner igen oss nu och vi småpratar lite om vädret, sådant som engelsmän plägar göra....
Det känns skönt att röra på sig efter flera timmar i bussen från Brignoles men efter en stund börjar Christer frysa och väljer att gå hem. Jag fortsätter dock min promenad, går till det fashionabla hotellet
Negresco och går in i parken bredvid. Här ligger muséet Massena som berättar Nice historia. Detta har vi missat men det får bli en annan gång.
Jag fortsätter på stigen runt den stiliga byggnaden och njuter av de vackra blommorna. Det droppar från de regntunga träden och doft av fuktig jord kommer emot mig. Jag tänker på allt och ingenting. På gatan utanför finns många antikvitetsaffärer. Så otroligt mycket prylar av olika slag...och varje sak har sin historia...Väldiga möbler, men vem kan ha sådana nu för tiden? Så mycket att titta på...här finns allt!
Vänder hem till min kära man som väntar med en pastis och jag visar min nyinköpta tröja! I kväll är vi bjudna till en vän som bor med hela Promenaden utanför sitt fönster, och i morgon åker vi hem. Borta bra men hemma bäst!

tisdag 10 april 2018

Återseendets glädje!

Det är alltid stimulerande att upptäcka nya små byar men att återse gamla är också roligt. Därför far vi åter upp till den lilla byn Moissac Bellevue som ligger lite utanför tryffelstaden Aups. Hit åkte vi för några år sedan då jag läst en bok av den amerikanske författaren Paul Auster där han berättar att han bodde här i omgivningarna under några år. Byn ligger otroligt vackert på en kulle och runt omkring breder ett fantastiskt vackert landskap ut sig med fält och skogar och i horisonten de omgivande bergen.  Denna gång promenerar vi till det lilla kapellet från 1300-talet som är byggt direkt på klipporna och kallas för la Chapelle Notre Dame de la Roque och här möter oss en makalös utsikt.
Det blåser lite men vi sitter en stund på bänken man så förtänksamt placerat här och njuter. Hit pilgrimsvandrar man, åtminstone förr,  första söndagen i augusti med en staty av le Sauveur (Jesus) för att tacka för byns beskydd. Husen och gränderna är välskötta men just nu är de flesta luckor stängda.
Som så många byar här i Provence är det turisterna som tagit över och de bofasta är ca 600 berättar servitrisen på den lilla bistron. Det blåser för mycket för att sitta ute och äta men framför oss har vi en fantastisk fontän som lär spruta vatten vid speciella tillfällen.
På toaletten finner jag dessa visdomsord att ta med hem och begrunda!

söndag 8 april 2018

"Du är vad du äter..."

Jag och Christer äter mycket mindre nu för tiden! Det är väl så att man fordrar mindre när man blir äldre, inte jobbar och inte är så fysiskt aktiv längre...När vi äter ute delar vi ofta både på förrätt och varmrätt när det är meny,  och är det bara "dagens" tar vi för det mesta en liten förrätt också. Det känns bättre än att sitta bara med en tallrik! Det har hitills aldrig varit några problem och för det mesta tar de in en extra tallrik också. Vad äter ni egentligen när ni är ensamma? frågar barnen som undrar var valkarna kommer ifrån!!
Ja inte blir det någon särskilt kulinarisk matlagning! Christer som i och för sig gärna står vid grytorna om vi är flera finner det inte särskilt meningsfullt att laga komplicerat till oss två, utan då blir det enklare varianter, men för den skull inte mindre goda!
Förrätt blir efter säsong och nu är det sparris som gäller! Otroligt gott med smält smör och salt, och sedan har vi ju kronärtskockan, som svämmar över på marknaden, och den ätes också med smält smör och salt!
Ibland gör vi paprika med getost och honung, hur enkelt som helst; bara lägg getost på en paprikahalva, strila på lite olivolja och sedan in i ugnen 200 gr i 20 minuter, sedan strimla över lite honung och ev lite timjan!
Paté med cornichon och lite rostat bröd är inte fel och då gillar jag särskilt skogspatén med svamp "paté forestiere" och sedan har vi ju melon och prosciutto...
Men äter ni ingen varmrätt? undrar ni! Jo varje tisdag köper vi kyckling på marknaden och så gör jag pannbiff, och nu när vi fått fiskaffären tillbaka blir det grekisk fisk eller lax i ugn! Potatis blir ofta egenhändigt gjord pommes eftersom vi inhandlat en fritös! Man kan säga att vissa av dessa rätter förekommer varje gång vi kommer hit!
Dessa vällagade och goda rätter avnjöt vi på en bistro i den vackra byn
Moissac Bellevue!
Förrätten grillade små sardiner på karamelliserad lök på pate feuilletée (ett luftigt bakverk)
och sedan Aioli fisk med vitlöksmajonnäs,  dock en lättare variant med grönsaker som verkligen var al dente!

Därför äter vi ofta lunch ute för att få variation och också få tillfälle att njuta av äta fransk "husmanskost". Efterrätt kan bli en chokladbit eller något av alla de olika efterrättsvarianter som finns i butiken. Just nu är det jordgubbar från Carpentras som gäller! Som svenska är de inte men likafullt helt ätbara!
 Min grekiska fisk brukar vara uppskattad så här får du receptet!
Salta och lägg ett fryst fiskblock (vit fisk) i ett fat
Pressa på vitlök och citron (en halv, man får prova så att det inte blir för mycket citronsmak)
låt ligga drygt en halvtimme ungefär inte så noga
värm upp olivolja i en kastrull
lägg i fiskblocket försiktigt, häll i lite vatten i fatet och häll i kastrullen
klipp ner massa persilja
vänd fiskblocket då och då och låt sjuda tills fisken är klar
Servera med pressad potatis!
Det här receptet är från Anna Bergenström som hade en mycket uppskattad kväll i min bokhandel då det begav sig!


torsdag 5 april 2018

Tankar under olivträdet....

Vi stannar till i den lilla byn Sillans la Cascade och äter en vällagad och god dagens rätt. Vi firar att äntligen kommer solen och med den lite värme! Våren har verkligen varit svårflirtad här nere i Provence t.o.m i Nice som annars brukar ha fint vårväder har det varit kallt och regnigt. Jag ser på min blogg för förra året då jag var här samma tid, att då var det full blomprakt, irisarna lyste blåa från vägkanterna och små gröna blad syntes på vinplantorna. Nu blommar i och för sig rosmarinen men annars är allt i knoppig väntan på den verkliga värmen. När vi kommer hem passar vi givetvis på att profitera,  klär snabbt av oss i bara mässingen och åtminstone jag lägger mig i solstolen! Då kommer en kylande vind som på beställning... det gäller att ligga i lä! Vi har inhandlat nya utemöbler i regntåligt virke i lite lyxigare utförande denna gång nu med kudde för ryggen också och inte bara för ändan! Det är roligt att fixa till lite, små ändringar piggar upp.
V har köpt i naturfärg och med ljusare kuddar!
Mitt favoritcafé i byn har öppnat och här åt vi i går en jättegod lasagne till lunch. Det blir ofta luncher ute när det bara är vi två. Jag föredrar det framför att gå ut och äta på kvällarna. Då är det mysigare att sitta hemma på terassen, ta sin lilla aperitif och äta något enkelt! Det är så roligt att komma till "vår" restaurang! De hälsar alltid så hjärtligt på oss till skillnad från vissa andra som trots att man setts i snart 25 år knappt säger goddag. Det är märkligt tycker jag, men jag minns vår vän Anita från Danmark (tyvärr död) som både var gift med en bybo och jobbade här bl.a som mäklare, hur svårt det var för henne att bli accepterad. Det tog många år och då bodde hon ändå här hela tiden!
Så har jag planterat blommor i balkonglådan på vår lilla franska balkong! Förhoppningsvis lever de när vi kommer tillbaka i juni...
Boktraven är hög men nu läser jag om "Finna sig" av Agnes Lidbeck. Vi ska tala om den i bokcirkeln nästa gång och jag känner att jag måste friska upp minnet. Den är intressant men för mig tog det ett tag att komma in i hennes språk och sätt att uttrycka sig, så en omläsning är inte fel. Annars läser jag inte ofta om böcker. Undantag är bl.a Agatha Christie och Selma Lagerlöf!!

fredag 30 mars 2018

Påsk....

I går kom ingen påskkärring... småtöserna bor för långt borta och hon som bor närmast hade dans och kom i gång sent, och några andra hittade inte heller hit!  Christer hade dock laddat upp med kexchoklad och jag hade lite "skummisar" i en skål. Nåväl jag har sett mina hjärtan på Instagram och de är så söööta!! Godiset kommer i alla fall inte hamna fel...Christer har ständigt en skål på nattduksbordet!!
Påskkärringar 2016!
Själv sjöng jag och kören på en skärtorsdagsmässa i kyrkan. Det var mycket speciellt och stämningsfullt. Inte mycket publik men vår nya präst Åsa sjöng vackert och talade om hur lätt det är att inte se och gå förbi varandra...att "sova" (som lärjungarna gjorde...) när vi skulle behöva verkligt lyssna och stödja varandra i det svåra som kan drabba oss.  Vi avslutade med Mozarts "Ave verum corpus" och det kändes som min mamma höll mig i handen...hon älskade den och det gör jag med. Efter mässan togs allt bort från altaret, ljusen och belysningen släcktes ner och vi gick ut under tystnad. Långfredagens början...
När jag var liten var det en lång trist dag. Ingen musik på radion, stängt överallt: när TVn kom i slutet av 50-talet kunde man visa någon religiös film...och så skulle man äta fisk. Den traditionen har jag hållit på! Så idag ska här serveras torskrygg med smält smör och pepparrot för våra middagsgäster, yngste sonen med sambo och dotter!
Torsk à la Morberg

söndag 18 mars 2018

Tänk att jag har en son som är 50....

Så har då min äldsta son fyllt 50 år! I går stor fest med familj och vänner, god mat och dryck och sång och dans....allt som skall till för att ha en lyckad fest. Minns förstås min egen 50 års fest. Då i Margaretaparken i ett tält som vi fått låna av Enskedespelet som då hade teaterföreställningar där.
Att fylla 50 är något alldeles speciellt. Tänker på den berömda ålderstrappan där 50 är allra längst upp och sedan börjar det gå nedåt så sakteliga.... Numera säger man att 50 är det nya 40 etc. Sant är att vi generellt lever längre och mycket av de ålderskrämpor som vi drabbas av finns botemedel för och inte minst har fyrtiotalisterna med sitt aktiva liv högt upp i åldrarna präglat synen på åldrandet. Att bli 100 år är inte heller längre så ovanligt.
 Det jag minns att jag tänkte är att plötsligt skymtade horisonten...en känsla av att livet trots allt är ändligt och även om det förhoppningsvis fanns många år kvar att leva så kom tankarna om att stanna upp lite, reflektera över vart jag var på väg...
"Le temps qui passe" Nathalie Decoster
Det var också då som jag några år senare lämnade mitt lärarjobb och startade min bokhandel.
Jag hade förmånen att precis i rätt tid få pröva på något nytt och det visade sig bli 10 underbara år som fortfarande förgyller min tillvaro och alltid kommer göra det!
Nu sadlar min son också om, helt rätt, och möter nya utmaningar i ett nytt jobb! Jag är mäkta stolt över honom och tänker att viktigt i livet är att våga följa sin känsla, våga bryta ny mark och tro på att  man kan förändra!
Min underbara son och jag!


torsdag 8 mars 2018

Också ett kvinnoliv...

mormor Elin 1920
Idag på kvinnodagen vill vi tala om förebilder! Kvinnor, som vi beundrar, kvinnor som bidragit på olika sätt inom kultur och samhälle, kvinnor som betytt något för oss själva i vårt eget kvinnoblivande. Men jag vill berätta om en kvinna som är tvärtemot en förebild. Som jag aldrig tyckt om men heller inte riktigt lärt känna. Det är min mormor Elin. Hon föddes 1894 i en familj med 7 bröder och 1 syster. Pappan var strängt religiös, engagerad i missionsförbundet och varje söndag tog han barnen till missionshuset för att bibringa dem Herrans tukt och förmaning. Han var mycket sträng och straffade sina barn med stryk. Min mormor var från början en viljestark flicka så det blev säkert många slag. Hon var äldst i syskonskaran och det innebar att vad hon än skulle göra var hon tvungen att släpa med något syskon. Hon började ganska snart få besvär med ögonen och det gjorde att hon i skolan satt djupt nerböjd över sina uppgifter. Detta skulle man dock ändra på. Man skulle sitta rakt och fint och därför band fröken fast hennes flätor i stolsryggen. Till slut berättade mormor att hon inte såg och då blev det så småningom glasögon. I hela sitt liv led hon av dålig syn och precis som min mamma blev hon till slut blind. I tonåren ville Elin ut och roa sig, dansa och träffa vänner, men detta var högsta synd och fortsatte man skulle man hamna i helvetet. När hon kom hem stod hennes pappa där med rottingen och slog så hon blev randig. Till slut grep en av bröderna in och hotade i sin tur pappan,  att nu har du slagit för sista gången gubbdjävel. Sedan blev hon med barn... o under åren fick hon tre barn, två pojkar och min mamma. Alla med olika pappor, som också försvann... De två äldsta, därmed också min mamma,  lämnades bort först till släkt men sedan till barnhem och det var bara den yngste som fick stanna hos henne, men enligt honom var det ett nog så hårt straff.. Hon brydde sig aldrig om dem, och under de 10 år som mamma var på barnhem kunde man räkna mammans besök på handens fem fingrar.
Men mamma gav aldrig upp att söka hennes kärlek. Hon besökte henne på ålderns höst, tvättade och lagade hennes kläder och när hon dog vid 90 års ålder ärvde mamma hennes gamla kofta som hon ofta bar. Strunta i henne, sa jag ofta. Hur illa har hon inte behandlat dig och oss har hon skitit i...men mamma tappade aldrig hoppet...
Ja, när jag nu tänker på Elin tänker jag att hon på många sätt hamnade i fel tid. Jag minns henne från fester och tillställningar där hon fångade publiken med sin humor och musikalitet, färgstark och orädd; mycket uppskattad som sällskapsmänniska. En människa med en potential som aldrig fick
utvecklas och blomma och där hennes livskraft vändes mot dem som skulle ha kunnat ge henne bekräftelse och kärlek. Nu förvandlades den till egoism, känslolöshet och bitterhet.
En gång försökte jag tala med henne om hennes liv, men hon svarade bara, att det var så det var på den tiden...
När Agnes yngsta dotter föddes bestämdes att hon skulle heta Elin. Vafalls?!, sa jag med mormor Elin i minne. Men det kan väl vara bra att ge namnet en positiv laddning, sa Agnes och när jag nu tittar på fina Elin Lykke så känner jag att hon har rätt. Även för min mormor Elin blir det en sorts upprättelse och jag tänker att jag tänder ett ljus även för henne i dag på kvinnodagen.