söndag 4 december 2016

Härlig gospel, jazz och julmarknad!

Den vandrande granen....lilla Signe (nu 12 år!) vill ha!


Så fina minnen.....


Visste ni att det var min bonusdotter Ammi, som drev affären "Ammis Gamla Saker" i Konsumhuset och Pirjo, kläddesignern, som tog initiativet till Gamla Enskede Julmarknad i början av 90-talet? Och sedan dess har det fortsatt,  alltid den andra Advent! Från början var det förstås en marknad i ganska liten skala, men jag minns att för varje år tillkom nya stånd med nya saker! Själv deltog jag under 10 års tid med min Enskede Bokhandel och just julmarknaden var en av årets höjdpunkter, inte bara försäljningsmässigt! utan också för alla trevliga och glada människor som trängdes i butiken och i caféet som vi öppnat i rummet bredvid dagarna till ära. Här serverade vi kaffe och jättegoda bullar med marsipanfyllning,  som jag inköpt av Bull-Lena, som bakat dem tillsammans med sina elever i särkolan!  Godare bullar har jag aldrig ätit senare!! Vissa år var det verkligen Julstämning även vädermässigt med mycket snö,  andra var det paraplyer som gällde, men det hindrade inte folk från att komma!
Julpyntat hos "Mostrarna"
Då som nu är det många skolklasser som också passar på att sälja bullar och kakor till skolkassan, så egentligen behöver man inte baka själv! utan kan bära hem påsar med nybakade lussebullar och olika småkakor! Alltid kommer någon fram och hälsar och påminner om bokhandeln...den är verkligen saknad av många! En guldtid som för alltid lever i mitt hjärta!
I skymningen går vi till kyrkan förbi fönster med julstjärnor och ljus och i det vackert upplysta kyrkorummet njuter vi av musik framförd av gospelkören Overjoyd, vilken sångarglädje och vilka röster! Jag kan med fog säga att stundtals "vaggade" hela kyrkan med i tonerna!
Här sitter jag nu med två tända ljus, på CDn spelar Svenska Psalmjazztrion Julmusik och i kakelugnen brinner brasan. "Det är en ros utsprungen..." spelar trion....en glipa av frid i verkligheten.




söndag 27 november 2016

"Bli stilla en stund i begrundan..."


Jag minns en Advent när vi tillsammans med vår dåvarande körledare Anna-Lena sjöng den vackra sången av Arne Castell "Stilla Advent". Hela kyrkan var nedsläckt, vi såg knappt vår körledare men vi var alla så koncentrerade och stämningen var magisk. Text och melodi är så samstämmig och jag tror aldrig vi sjungit sången så innerligt som då...varken förr eller senare.
Det första ljuset brinner och om en stund väntar högmässan. Detta år är det ingen uppdelning mellan en "vanlig" högmässa och senare en barngudstjänst, utan alla är tillsammans, ung som gammal, vilket jag tycker det ska vara just första Advent.
Tänker på min älskade mamma och versen vi alltid läste... "Advent, mitt första ljus jag tänt, en klarögd liten låga..." Hon dog för 6 år sedan vid den här tiden och jag saknar henne alltid.
Jag har satt upp stjärnor, köpt hyacinter och pepparkakor; inte självbakade dock! men mycket goda hjärtan och så glögg förstås! Nu kommer en härlig tid bara man kan hålla sig lugn och inte dras med i julstressen.
Underbart att få vara med barnbarnen på julpromenad, titta på julskyltningen på NK, hälsa på tomten och dricka saft!

 Kan samtidigt inte låta bli att tänka på alla barn som inte får uppleva detta...varför ska världen vara så fruktansvärt hemsk och orättvis och samtidigt så underbart vacker och glädjerik...
"Låt kärlekens budskap nu bara, föra männskorna tryggt i hamn..."


fredag 25 november 2016

"There is a crack in everything..."


Sitter i aulan på Rytmus (musikgymnasiet i Nacka) och lyssnar på mitt barnbarn I, som sjunger tillsammans med sin spelgrupp. Det är BRA! Jag vet att jag är partisk, farmor som jag är, men han har en fantastisk röst och en utstrålning som lyser upp hela rummet! Vad månde bliva...tänker jag, men vad det än blir så kommer han alltid ha glädje av sin musik, precis som jag alltid har haft glädje av min.
Det skulle var lätt att vara utan november....allt i gråtoner; mörkt när man går upp och mörkt när man tar sig en kopp eftermiddagste. Vad hjälper? Böcker förstås...läser Niklas Ekdals bok "Hur jag dog" där han insiktsfullt och modigt beskriver sin mycket svåra depression efter en skallkollision, som händer under en fotbollsmatch.
Under drygt ett år går han djupare och djupare ner i ett bokstavligt mörker, som leder till att han försöker ta sitt liv. Parallellt med beskrivningen av sin sjukdom och återkomst till livet, berättar han om sin uppväxt, sitt yrkesliv och sina tankar kring det som handlar om att vara människa, vår sårbarhet, ensamhet och gemenskap. Det är modigt att skriva om självmord, ett svårt och tabubelagt ämne, men det är viktigt att vi talar om det, alltför många människor ser det ibland som sin enda utväg. Det finns hjälp att få, ingenting är hopplöst...det finns många vägar och många människor som kan hjälpa, även om det, som alltid, behövs mycket mer resurser och forskning inom denna del av sjukvården.
I bokhögen ligger också den sydafrikanske kriminalförfattaren Deon Mayer. Hörde om honom på Babel och för mig är han en helt ny författare, och jag som ändå läst så många deckare! Det är klart jag lånar på biblioteket och också köper några av hans böcker. Här får jag återse Kapstaden och med Taffelberget och Waterfront på näthinnan får jag ytterligare kunskap om vad som pågår både där och i Sydafrika i övrigt inom polis och politik, om spänningar mellan vita, färgade och svarta... spännande och som jag ser det initierat.


Jag tänder ljus, lyssnar på P2s morgonmusik och ser nu att det är frostvitt utanför fönstret. På söndag är det första Advent och jag ska sjunga tillsammans med Elsa Dolly och barnkören på högmässan...
Vad skrev Leonard Cohen, som nyligen avled,  "There is a crack in everything, that´s how the light gets in"...

fredag 18 november 2016

Garden Route på väg mot Kapstaden...


Bara för några veckor sedan doppade jag mina fötter i Indiska oceanen. De väldiga vågorna med sina starka strömmar förhindrade allt bad så vi fick promenera utmed stranden och både förskräckas och njuta av dånet från alla bränningar. Det är så storslaget havet...både lockar och stöter bort...
Minns en film jag såg en gång, som handlar om ett par som går ner till stranden och lägger sig. Hon somnar och när hon vaknar är mannen borta. Hon letar febrilt, går ut i vattnet, går utmed stranden,  ropar...men han är försvunnen och kommer aldrig tillbaka. En fascinerande film som väckte många tankar...
Naturen i Sydafrika är storslagen. Fantastiska berg med djupa raviner, stora slätter och delar av den berömda Garden Route mot Kapstaden går bitvis utmed Havet med små fina badorter. Vi stannar till vid en 8 km lång sandstrand.
Här ligger Wilderness berättar guiden och så får vi höra historien om George Bennet som redan i unga år hittade sin stora kärlek. Vid vuxen ålder återfann han henne i Kapstaden och hon lovade gifta sig med honom om han tog henne till Wilderness. Det fanns ingen väg dit (detta var ca 1880) utan från närliggande byn Geoge lät han röja en väg genom buskar och snår. Här vid havet byggde han sedan sitt hus och så levde paret lyckliga i alla sina dagar!! Numera är platsen ett omtyckt mål för kärlekspar och sandstranden inbjuder till romantiska promenader!
Runt omkring finns också  andra intressanta platser att besöka bl.a Cango Caves med enorma bergssalar och droppstensformationer och på en strutsfarm prövar vi både strutsfilé och plymhatt!
Mycket gott!
Skulle vara roligt att ha en! Strutsbaronerna blev otroligt rika i slutet av 1800-talet då alla eleganta damer ville ha plymhatt och de byggde sig fantastiska hus men gick i konkurs nästan över en natt då bilen gjorde entré...

Den ilskna strutsen med röd hals gillade jag!!
Kvällen och natten tillbringar vi uppe bland bergen på en gård med anor från 1700-talet. Ett fantastiskt landskap breder ut sig utanför våra fönster. Bergen, fälten med små vita hus och i glaset på terassen glimmar det goda vita vinet i den nedåtgående solen....






lördag 12 november 2016

I kåkstaden Soweto utanför Johannesburg möter vi en guide som själv bor där. Med inlevelse berättar hon om människorna som bor här. I stort sätt fortfarande bara svarta och hur dessa kåkstäder eller som man numera hellre vill säga township är helt självförsörjande med skolor, sjukhus, köpcentra, idrottsanläggningar etc Numera försöker man få bort plåtskjulen som fortfarande breder ut sig runt städerna genom att staten bygger rejäla små hus med el och vatten och delar ut dem gratis till de allra fattigaste. Det kan ta emot 5 år att få ett sådant hus, kön är förståeligt nog lång…


Apartheidsystemet växte fram under 1940-talet och kom att vara ända till 1994 då fria val infördes och Nelson Mandela valdes till president. Under Apartheidstiden tvingades de svarta lämna sina bostäder och  landområden och flytta ut utanför städerna som skulle bli helvita. De mest absurda åtskillnader utvecklades. Tänk bara om en svart barnflicka skulle köpa en glass till det vita barnet? Hon fick inte köpa den i en vit glasskiosk och det vita barnet fick inte äta från en svart... och i vilken park skulle de vara…
Jag fattar nu hur lite jag egentligen förstod av hur fruktansvärt det hela var även om jag som så många andra till slut på 70-talet började få upp ögonen. Detsamma gällde många länder, inte minst FN men efter massakern i Sharpeville 1969 då hundratals ungdomar, som demonstrerade mot de passlagar som införts,  dödades, började världsopinionen vakna och protester och olika sanktioner infördes.
 I Soweto stannar vi vid ett vackert minnesmärke över Hector Pieterson, en tolvårig pojke som den 16 juni 1976 sköts till döds under en demonstration med skolelever som protesterade mot att språket afrikaan skulle genomföras i skolan.  Detta blev upptakten till många demonstrationer och strejker över hela landet, och Hector har blivit symbolen för den kämpande ungdomen och den 16 juni firas varje år som ungdomens dag.

Här i Soweto finns också Mandelas hem, ävensom Desmund Tutos och vi förstår vilken enorm betydelse Mandela haft för de svartas frigörelse.
Han föddes 1918, tillhörande Temu-Xhosastammen (med klickljuden!) där hans far var hövding i sin by och rådgivare till Temukungen. Fadern hade 4 fruar och Nelson fick 12 syskon och han blev den förste som fick gå i skolan.
Först vid 16 års ålder kom han i kontakt med den västerländska kulturen och han fortsatte studera på olika skolor. Redan i unga år reagerade han på orättvisor och det berättas att han vägrade bli elevrådsrepresentant för att valet till detta inte varit demokratiskt. 1942 blev han medlem av ANC och tillsammans med en god vän Olive Tambo öppnade han en juristbyrå för att hjälpa svarta.
I början var det "icke-våld" som gällde men flera grupper bröt sig ut och till slut förstod även Mandela att detta "icke-våld" inte fungerade så en militant variant bildades. 1962 dömdes han tillsammans med andra till livstids  fängelse, åtalad för att ha startat strejker och uppviglat arbetare. Under rättegången i Pretoria (huvudstad) höll han ett 5 timmar långt tal där han förklarade sina motiv för att man valt våldet som vapen. Här i Soweto upprättades också 1955 The Freedom Charter mellan ANC och dess allierade, och de krav som utformades där om bl.a allas lika värde, kom sedan att ligga till grund för den Sydafrikanska konstitutionen.

Fängelset på Robben Island, en ö utanför Kapstaden, blev Mandelas hem i 18 år. Här blev han en förebild och mentor för sina medfångar, undervisade och gav hopp, trots att han själv under lång tid hade en svår depression då hans son omkom i en bilolycka. I början av 1980-talet blev han svårt sjuk i tuberkelos och överfördes till ett annant fängelse. Han fick möjlighet att bli fri om han avsade sig all fortsatt kamp, men han vägrade. Nu var han ett namn på världens läppar och regeringen såg sig tvingad att nå någon form av uppgörelse och man började föra hemliga samtal med honom. Så slutligen 1990  friges han och 1994 hålls det första fria valet för alla och Mandela blir  landets förste svarte president.
På väg att rösta i det första fria valet...

Under fem år var han president, sedan drog han sig tillbaka och angagerade sig i frågor rörande mänskliga rättigheter och kampen mot Hiv och arbetade även som medlare. Han fick fredspriset 1993 tillsammans med de Klerk dåvarande president som också blev vicepresident i Mandelas regering.
Han avled 2013. En imponerande människa...  en verklig kämpe och förebild  som under hela sitt liv kämpade mot fördomar och inskräkningar av människors lika värde pga hudfärg, religion eller sexuell läggning.
Jag kände att hans ande genomsyrade hela vår resa och trots alla problem och svårigheter som kvarstår med hög arbetslöshet, hög kriminalitet särskilt i städerna, drogproblem bland unga…enorma ekonomiska klyftor...så finns kraften och kämpaglöden där, som verkligen visar sig nu med bl.a alla protester mot den nuvarande ANC presidenten Zuma och den korruption som uppdagats och den okunnighet i Aidsfrågorna han ger uttryck för. Det är en lång, lång väg att gå till verklig befrielse, men jag tror på den.

torsdag 10 november 2016

Låt oss aldrig tappa modet, eller hoppet...

Vaknar upp efter en orolig natt med hosta och huvudvärk. Inte känns det bättre heller efter gårdagens besked om vem som nu ska bli en av världens mäktigaste män. Vem kunde ana att en charlatan, en främlingsfientlig, kvinnoföraktande, i mångt och mycket okunnig person skulle kunna dupera miljontals människor med sin enkla retorik, sina falska och rent ut sagt lögnaktiga påståenden, som kallar sin motståndare för kriminell och skriker hon ska i fängelse…Efteranalyserna är många, det handlar om pressens roll, om felaktiga prognoser, om etablisemangets oförmåga att fånga upp och se stora gruppers problem och oro…många, många känner sig icke sedda…Jag ser er, skriker Trump, och jag ska lösa era problem…Såg en bild i dag med skrikande, mest män, i röda kepsar, "make America great again"….men också många kvinnor har röstat på honom, som många i medelklassen… Enkla svar och otydliga lösningar på svåra, svåra problem….Det värsta är det inflytande  Trump kommer att få i världen, med sin koppling till de högerextremistiska krafter som växer i Europa, till Putin, alla ingångna avtal som kan rivas upp i fråga om klimat, handel, och de miljontals amerikaner som nu kan förlora den hjälp till sjukvård som skapats av Obamacare…om en återgång till att förbjuda abort...
Ja kära vänner, det är lätt att känna sig pessimistisk och måla f-n på väggen  men jag tänker dock på Hillery Clintons fina tal om att ge honom en chans, förhoppningsvis kan han ta sig samman, skaffa vettiga rådgivare…. och vi runt om får aldrig tappa modet eller hoppet eller ge upp kampen för det som vi tycker är rätt och riktigt.
 Egentligen hade jag velat fortsätta berätta om vår resa i sydafrika, men det får bli en annan dag. Då vill jag berätta om en man som verkligen har skapat skillnad på ett positivt sätt för miljontals människor. Nelson Mandela.

måndag 7 november 2016

Wenn jemand eine reise tut….1


Ja, då ska man kunna berätta något! säger det tyska uttrycket. Och visst har jag upplevt mycket dessa två veckor som vår resa i Sydafrika varade. Ett intressant land, vackert, spännande och med stora utmaningar inte minst inom det mänskliga området…
Det är vinter utanför fönstret. I sista minuten fick vi in trädgårdsmöblerna och grillen…tack vare kära dottern, för vi har varit och är fortfarande sjuka, förkylda, mosiga och därmed i avsaknad av energi.
Måste vara luftkonditioneringen, och alla hostande medresenärer…nåväl, nu måste jag ta mig samman och skriva lite.
Jag vill berätta för er om några starka upplevelser från vår resa.  Höjdpunkter kan man säga!
Den första bjöds redan i början av vår resa. Safarin i närheten av Kreugerparken, Manyeleti vildmarksreservat. I stora tält, enkla men ändå bekväma,  bodde vi mitt ute i bushen, och varje morgon och kväll hämtades vi av öppna stora jeepar körda av vår egen vildmarksguide, som i drygt tre timmar förde oss ut i vildmarken i vår jakt på att se så många djur som möjligt, gärna "High Five" d.v.s lejon, elefant, noshörning, leopard och buffel. Inget djur är garanterat. De har sina egna vägar och revirområden i detta enormt stora reservat där det just i vår del inte finns asfalterade vägar att åka på, utan rena rama naturen, med sin enorma slätter och avskalade skogar, där bilen far guppande och slirande fram mellan buskagen. De olika jeeparna har radiokontakt med varandra, så dyker ett intressant djur upp någonstans, vänder vår guide jeepen snabbt och i rasande fart drar iväg genom snåren!
Plötsligt stannar han till och där står en jättestor elefant och äter godmodigt av trädgrenar vid vägkanten.
Det känns fantastiskt att få komma så nära…han verkar inte bry sig och efter en stund lommar han iväg.
Det finns gått om impala (ett slags hjort) som betar, men springer snabbt iväg, en buffelhjord går över vägen och en kväll står mitt älsklingsdjur giraffen ute på en slätt. Vi kommer riktigt nära och den vänder sitt lilla huvud mot oss! Så vacker…
Att träffa på en leopard är ovanligt…de är mycket skygga djur, men under en kvällssafari ser vi en ligga och dåsa under några grenar. Vi stannar på respektfullt avstånd givetvis. Det finns tre zoner man måste beakta lär vi oss. Den gröna zonen, den gula och den röda. Om man inte lär sig det kan det gå illa… Varje gång vi är ute ser vi djur, mer eller mindre på avstånd, hyenor, noshörningar,  zebror, olika hjortdjur... men det magiska ögonblicket är med djurens konung, lejonet.

Det är i slutet av safarikvällen…det är bara lejonet kvar på vår High Five lista och vi börjar inse att det  kanske inte bli något möte med denna konung! Då rasslar det plötsligt i vår guides telefon och vi förstår att något är på gång! Snabbt som ögat vänder vår guide bilen och i rasande fart far han över "stock och sten". Vi kommer till slut ut på en stor öppen slätt och där på några kullar ser vi några djur ligga i det nedåtgående solljuset. Flera andra jeepar har också dykt upp och när vi kommer närmare ser vi två honor som ligger bredvid varandra och lite längre bort två hanar. En ligger raklång och verkar sova medan den andre halvligger och iakttar dessa till synes jättedjur (jeeparna). Jag blir som alltid exalterad och reser mig upp. Sitt ner, ropar guiden. Inga armar utanför jeepen! Christer är faktiskt lite skakad och allt  känns magiskt…Alla är tysta och vi kryper närmare med jeepen. Lejonet gör en ansats till att resa sig och vänder sitt huvud mot oss. Ska han komma emot oss? Att få vara här, just då och nu, mitt i bushen är en stark upplevelse och vi har svårt att lämna platsen. Jag tror vi alla känner av det mäktiga i denna stund och inte nog med detta, dagen därpå får vi återigen se lejon, nu två honor i jakttagen och där en av dem plötsligt klättrar upp i ett träd för att få bättre spaningsutsikt. Väldigt häftigt och pampigt!!
Dock, under våra tre dagar här skjuts 4 noshörningar…tjuvjakt pågår ofta även om man försöker patrullera så mycket som  möjligt. Det är fruktansvärt och nästan omöjligt att komma åt eftersom även personal i reservaten ibland är inblandade. Det är stora pengar det gäller…och frestande för många fattiga…man har höjt straffen, men så länge som människor , framförallt i Asien, tror att hornen ger virilitet och är beredd att betala mycket pengar för det, så är det en i närmast hopplös situation.
För djävligt helt enkelt på ren svenska, inget straff är för högt nog...