söndag 24 maj 2020

Sommarpsalmen förkunnar sommartiden....

Jag och mitt alt  i allo! Karin på körresa i Wien 
Kristihimmelsfärdshelgen har under många år alltid varit förknippad med körresor för mig. När jag tänker tillbaka har dessa kördagar varit fyllda av mysigt umgänge med körkollegor, sevärdheter och upplevelser på nya platser men framförallt konserter ofta i fantastiska kyrkor med akustik vi inte är bortskämda med här i vår egen Enskede kyrka. Vartannat år har vi farit utomlands och vartannat har vi rest i Sverige.
Förra året gick resan till Assisi, den helige Fransiscus stad, i norra Italien. I år blev det ingen resa överhuvudtaget av förklarliga skäl...
Många, många minnen dyker upp i mitt huvud men några sticker ut lite särskilt. Som när vi under vår Romresa besökte katakomberna och där under jorden sjöng  sommarpsalmen i ett trångt litet utrymme  och med dödskallar i gångarna... att stå där och sjunga om ljuset och sommaren i mörkret där så många kristna och judar begravts under antiken var en mycket märklig upplevelse...en tidsresa mellan då och nu...mellan de som gått före och vi,  just nu där sjungande för dem...
Med min skönsjungande son Fredric på St Petersplatsen på körresan i Rom
Eller på ett sjukhus i Estland, som nyligen fått sin självständighet. Vi hade överlämnat sjukvårdsmateriel, som några sjuksköterskor i vår kör tagit med sig; matriel där datumen gått ut men som fortfarande var fullt användbara, och som nu tacksamt togs emot av överläkaren...då bestämde vi att vi sjunger för de sjuka...man öppnade upp sjukrummen, mycket enkla rum (minns hinkar som stod bredvid enkla järnsängar med filt)...de patienter som orkade gick ut i den långa korridoren och satte sig runt väggarna... och så sjöng vi sommarpsalmen...jag minns att jag grät och inte bara jag...vi hade svårt att titta på varandra, men så inlevelsefullt har jag nog  aldrig sjungit denna psalm vare sig förr eller senare. De sjukas ansikten...solstrålarna som spelade i de stora lite otvättade fönstren, känslan av fullständig närvaro.
EKK med dåvarande körledaren Susanne i Estland
En annan musikalisk upplevelse är när vi gjorde vår Tysklandsresa i Bachs fotspår med vår nuvarande körledare David Åberg. Vi besökte givetvis Thomaskyrkan i Leipzig där Bach är begravd och vi ställde oss runt den och sjöng Komm  susser Tot... ett vackert finstämt stycke av denne fantastiske organist och tomsättare...den femte evangelisten kallad.
Ett litet litet axplock bland fantastiska musikupplevelser men också roliga festminnen där  hela kören trängde sig in på någons rum och sjöng och drack diverse alkoholhaltiga drycker långt in på småtimmarna!

Härvarefest!!
Numera går det betydligt mer städat till. Ingen vill längre bo på enklare vandrarhem med flera i samma rum. Nu ska det var bekvämt och många föredrar egna rum!  Något håll igång på nätterna blir det inte heller...Nej kören har stadgat sig, och även om drinkar förekommer så sker det i mer eller mindre!! ordnat skick!
Många vackra körstycken har ingått i vår reserepertoar men alltid avslutar vi med Waldemar Åhlens och Carl David af Wirsens Sommarpsalm...

"En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de rika örtesängar
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden"
En vacker kväll på en brygga i byn Otepää Estland....min altvän Lotta och jag sjunger "Över skogen över sjön"
ett underbart minne och upplevelse!

lördag 16 maj 2020

Trädgårdsdrömmar....

Framför blommande Morris...
Häromdagen skulle min mamma fyllt 104 år om hon levat. Jag och en god vän gick förbi graven, som tyvärr såg lite ovårdad ut, och jag klappade på stenen och sa, jag saknar dig mamma...samtidigt är jag glad över att hon inte lever nu i dessa tider med social distans. Min mamma som älskade kontakt, samtal, beröring, skulle inte ha orkat med den isolering som nu gäller på äldreboende; det är knappt jag själv gör det...och ändå är jag en människa som försöker se det positiva i tillvaron så mycket som möjligt.
Och det finns en hel del positivt faktiskt! Mitt äldsta barnbarn, som begåvats med gröna fingrar och bor nära oss, har börjat så i pallkragar på vår tomt! Här ska vi ha morötter, kål, sallad av olika slag, säger han, och han är så entusiastisk så jag bestämmer på stående fot att vi måste ha ett litet växthus också! Och sagt och gjort nu ska här komma ett litet växthus om några veckor och där inne ska det bli tomater, squash...jag blir lika entusiastisk som han och säger att vi måste få plats med några små stolar och ett litet bord också så vi kan sitta där och njuta!! Själv tar jag mig an den förskräckliga kirskålen, rensar i rabatterna och planerar så sommarblommor och lin. Lin är förresten mycket bra att plantera för att hålla kirskålen i schack! Täcker ordentligt och dessutom är det så vidunderligt vackert när dess blå lysande blommor slår ut. Min kära svärdotter har inspirerat mig. Utanför hennes dörr är hela rabatten sådd med lin. Annars blir det blomster i krukor som vanligt. Lätta att hantera och flytta på.  Jag älskar att gå i trädgårdar, i parker...men är dessvärre så okunnig i trädgårdens konst. Men nu med två entusiaster i närheten, svärdottern och barnbarnet, vore det väl själva sjutton om jag inte skulle få till något på min egen täppa.
Nu längtar jag, säkert som ni också, efter värme så att man kan umgås ute i trädgården, grilla lite och dricka rose...ja, vederbörligt avstånd förstås... och kanske med lite självodlade rädisor doppade i salt och smör!!
förgät mig ej....

måndag 4 maj 2020

Tankar mellan hägg och syren...

Tittar i min almanacka. Inställt, inställt...står det på var och varannan sida. Alla seniorkurser, alla körrep, alla skjutsningar av barnbarn till dans o kör,  60 års kalas och planerade vänmiddagar, resor till Frankrike och kompisresa till Mallorca etc...det är som på flygplatsens stora Departuretavla, cancelled, cancelled...
Nu fylls boken med notiser om promenader, utflykter, väderutsikter, aw-möten på webben och en och annan barnbarnstitt på  avstånd. Livet är på något sätt inställt eller satt på sparlåga, ja detta har jag ju skrivit om förut.
I söndags var det en intressant artikel i DN av Per Svensson där han talar om monotonin och den befriande kraften i upprepningarnas återkommande mönster. Nu när så mycket raderats ut av alla aktiviteter som livet vanligtvis är fullt av fylls vi av leda och tristess...karantänen får oss att känna oss illa till mods, instängda...men är det bara av ondo? en expert Peter Währborg, bl. tidigare chef för stressmedecin i Göteborg säger att monotonin kan i sin positiva mening skapa trygghet och social stabilitet och en slags mening i tillvaron. Artikelförfattaren kan känna en tillfredsställelse i att slippa denna ständiga omväxling i det normala livsmönstret och monotonin i "karantänen" skapar luckor i tiden som gör att det nära och påtagliga i livet upplevs och ses på ett annat sätt. Tänk bara nu på Våren! Hur många gånger i livet har man inte hört folk säga att "jag hinner aldrig med Våren; hinner aldrig njuta av fågelsången eller se den där första sippan..." Nu har du en chans till det...i alla fall många av oss som mer eller mindre frivilligt måste hålla oss undan. För att inte bli deprimerad eller tänka destruktivt måste vi fylla vår självisolering med mening. Vi deltar i en motståndskamp mot ett farligt virus, och vi 70 plussare deltar genom att hålla oss hemma och följa alla restriktioner. Tja, det är också ett sätt att se på saken...men viktigt är att fylla sina dagar med all den inspiration och vårglädje man kan få speciellt nu  denna tid mellan hägg och syren!

lördag 2 maj 2020

Merdre kan också vara underbart!!

Nu blir jag så där hjärtnupen igen...inga kramar o gos på länge än... lite ljusning men fortsättningsvis samma restriktioner. Jävla corona. fan för corona. skitcorona...hur många svärord kan jag egentligen? Hör min mammas röst, "men Margareta, inte svära.." Hon sa alltid Margareta när hon var arg på mig, annars Maggi sällan Maggan...Kan jag några svärord på franska tänker jag? Merdre corona virus (hör ni den franska accenten!!) men merdre låter ju inte så värst...så är det ju med svärord på andra språk, de har ingen laddning, merdre, merdre...säger mig ju ingenting! Men fy fan och djävlar!!  Nu har jag kräkts färdigt. Sitter här i soffan och Erik Schuldt är på radion. Denne man med sina musikaliska och tänkvärda reflektioner och med en röst som lugnar och smeker. Solen tittar fram och häggen är i färd med att slå ut.
 Låt mig berätta om en fin valborgskväll! Kallt visserligen men solstråk då och då
och på eftermiddagen samlade grannens dotter sina studentkompisar i trädgården bredvid oss.
Gud så unga de ser ut, sa Christer...ja, de var så fina och unga i sina vita mössor och jag blev hjärtnupen igen när jag tänker på att de i år inte får fira sin examen med utspring, baler etc.  Grannens dotter hade dukat med papperstallrikar och flaggor i deras pergola. En eld hade de också tänt i en tunna. Vi tände också en eld i vårt stora järnfat och på bordet stod två sommardrinkar.
Ska vi inte ha studentmössorna på. sa Christer och för en gångs skull visste jag var de låg. Christers mössa är så liten...konstigt!! Här satt vi nu vid vår lilla varlborgseld och försökte lyssna på Berwaldhallens valborgskonsert mellan ljudvågorna från ungdomarnas "Proud Mary"! Då...öppnas grinden och in kommer min körledare David med fru, dotter och ett gäng andra sångare.
"Vintern rasat.." ljöd plötsligt i vår trädgård...Det var magiskt!! Sedan följde "Uti vår hage" och "Glad såsom fågeln" och studenterna dök upp och  lyssnade förundrat till  körens "Sjung om Studentens lyckliga dar". Studenter, körsång och brasa...på denna lilla plats, i vår trädgård fanns hela Valborg! Jag blev förstås hjärtnupen... Merdre vad underbart!!

måndag 27 april 2020

Behöver Muminmamman....

I dag är ingen riktigt bra dag...Ja, vad har jag att klaga på tänker ni kanske. Bor i villa med trädgård där jag kan sitta när solen faller på, en snäll man (även om han har sina sidor!!) vänner som ringer och barn som bryr sig och så söta barnbarn. Men bara på avstånd... mina armar värker av längtan att få krama om dem, att få snusa på lille Elliot som tittar så förundrat på mig när vi facar på mobilen, att få krama mina småtöser och hota med "nu äter jag upp dig"!! Kanske skulle jag skriva den där boken som jag drar runt i mitt huvud. Stänga in mig i en fantasivärld där ingen Corona finns och där jag kan röra mig fritt i landskapet med armarna om mina kära. Men inte ens det kan jag samla mig kring. Försökte i dag skicka in en fil till Klassisk morgon P2 med min insjungning av "Vintern ra..". Tanken är att man ska bilda en digital kör som ska sjunga in våren. Jag försökte verkligen men eftersom filen blev för stor för att skicka via Facebook var jag tvungen att göra på ett annat sätt och där falerade det hela givetvis, trots att min käre son Fredric bistod. Inspelningen kunde inte laddas upp av någon anledning...och kanske var det lika tur det. Den låter faktiskt inget vidare...var är min röst egentligen... Har den helt rostat igen?
Jag förstår nu verkligen vad det här med socialt liv betyder och närhet. Detta avståndstagande,  undvikande att beröra känns skrämmande...än bär vi ju inga masker men det kommer säkert. Och så ovissheten, smittar jag..smittar du...är det säkert att man blir immun om man har haft sjukan eller...?
Visst blir ni trött på mitt gnällande... Nu ska jag i alla fall komma med ett trevligt förslag till utflykt som jag fått från en god vän.
Taxinge-Näsby slott några mil utanför Södertälje. Vackert beläget på en udde i Gripsholmviken och med ett berömt kakbord som vi dock inte avnjöt.

Här promenerade vi i fransk och italienskinspirerade  trädgårdar och tog del av slottets intressanta historia via speciellt utsatta informationstavlor. Egendomen nämns redan i slutet av 1200-talet och var både kloster och senare kronogods till Gustav Vasa. Många honoratiores har sedan bott här men numera ägs det hela av Nykvarns kommun som arrenderar ut för konferenser o andra begivenheter. Här finns både romantisk krypta, ett ishus och ett lusthus från 1700-talet som man nu rustat upp till ett  s.k.  erimitage (bostad för eremit!) med utanpå liggande näver och vackert formade björkstammar.
 C M Bellman besökt slottet flera gånger och så även  August Strindberg som här i slottsfrun Ebba Augusta Posse lär ha fått inspiration till fröken Julie  och även Ingmar Bergman använde sig av den vackra parken i filmen "Viskningar och rop".
Solen värmde skönt när man satt i lä och utsikten över vattnet genom spirande grönska gjorde gott för själen.
Läser just nu en bok som jag varmt vill rekommendera " När själen går i exil" av Mikael Kurkkiala.  Om hur det är att vara människa,  vad som fattas oss i ett samhälle som blir mer och mer materiellt med ett överflöd av prylar och ett enormt utbud av underhållning och andra distraktioner. Var finns språket för våra existentiella behov, var finns samtalen och vad stillar vår längtan efter att bli helare?

tisdag 14 april 2020

Att leva i limbotider....

Påsken är slut och med den alla gulliga små kycklingar och Glad Påskhälsningar på fb och Instagram. Men det har inte varit någon Glad Påsk. Nej en underlig sådan, overklig...ingen familjemiddag, inga små påskkärringar som knackar på, inga barn eller barnbarnskramar... det är det svåraste av allt för mig, att inte få krama eller vara med mina fortfarande små barnbarn. Visserligen kom de hit till trädgården en dag. Vi satt med avstånd från varandra och när Elin blev ledsen för något som hände kunde jag inte ta upp henne i min famn och trösta henne. Eller krama Elsa Dolly och tacka för den fina lilla fågelholken hon gjort till oss eller gå och handla med Esther och köpa den där boken hon önskar sig...
Vad gör jag nu på dagarna? Ja, Christer ser som sin uppgift att hämta tidningen och jag kokar te och kaffe. Sedan sitter vi för det mesta inne, för på morgonen är det fortfarande kallt även om solen skiner, och läser nyheterna. Mer och mer hoppar jag över coronaskriverierna eller skummar igenom artiklarna liksom vi alltsomoftast hoppar över presskonferenserna....orkar liksom inte ta in allt, tycker naturligtvis att det är förfärligt med alla sjuka och de som dör och alla de som inte har möjlighet till sjukvård etc etc men det hjälper ju ingen att jag deppar ihop utan jag försöker ta till mig det som verkar relevant och inte rusa iväg eller måla ----på väggen! Vi kan ju fortfarande gå ut i Sverige vilken jag gör både med make och 70 plusvänner, allt med behörigt avstånd förstås; grundskolan är som väl är fortfarande öppen och jag hoppas att de även snart öppnar upp för avslutningsklasserna på gymnasiet. Restauranger satsar nu mycket på avhämtningsmenyer och i och med att uteplatserna nu öppnar kanske många ändå kan hanka sig fram. Om man jämför med de flesta länder får vi ju röra oss fritt bara vi håller avstånd, tvättar händerna ofta och skyddar våra riskgrupper. Allt detta bygger på en tillit i Sverige för våra myndigheter och lydnaden procentuellt sätt är mycket hög. Det höjs visserligen många kritiska röster och när det gäller riskgruppen äldre så är det nog en del som kan ifrågasättas när det kommer till skyddsmöjligheter för personal både inom hemtjänsten och äldreboenden.
Men min känsla är dock att man verkligen försöker och att de beslut som fattas grundar sig på vetenskap och förnuft. Framtiden får utvisa...
Fick en liten promenad i dag med dottern Agnes och Elliot och så plockade jag vårens första vitsippor som traditionsenligt ska sättas i ett snapsglas! och så pratade jag i telefon med några vänner. Vem är jag att klaga med familj och vänner som omger mig om än på avstånd! HBO och Netflix har jag också skaffat och med dessa och Svt play är jag väl laddad när jag inte orkar läsa...Dock är det svårt att kompensera min kör med allt vad det innebär av att få sjunga och musicera tillsammans med mina körkollegor. Det känns tomt...som jag tappat rösten nästan...

onsdag 1 april 2020

...och körsbärsblommorna ska blomma igen...

Knyckte rubriken från en artikel av Carsten Jensen i dagens DN. Jag har dock bytt ut det första ordet Om..till Och... Båda orden andas optimism inför framtiden hur konstigt det än kan låta. Artikeln handlar om hur vi i dessa hemska coronatider återupptäcker vikten av sammanhållning och gemenskap, och om hur detta på sikt kan skapa en vilja till ett förändrat förhållningssätt inte minst när det gäller vad vi prioriterar, hur vi lever våra liv och hur vi tar hand om varandra och vår natur.
Körsbärsblommorna börjar nu blomma i Kungsträdgården. Här samlas många för att ta kort under de rosaröda blomklasarna, fikar på trapporna runt bassängen och tittar på alla människor. I år blir det inte så...visst kommer det vara människor som går dit, med förhoppningsvis ordentligt avstånd från varandra och själv kanske jag kan smyga mig dit tidigt på morgonen. Har några fina kort från tidigare år när vi njöt av prakten tillsammans med barnbarnen. Här lilla Esther!
Men det kommer fler vårar, det är viktigt att tänka på!
Igår åkte jag och min väninna "i karantänen" till Skansen! Ja, vi åkte bil och sedan båt över till Djurgården. Vi var 4 personer på båten. 4 stycken... På Skansen köpte vi årskort för att stötta och sedan gick vi omkring där i flera timmar. Så gott som folktomt...kan inte förstå detta riktigt. Här är ett utmärkt ställe att vara ute i friska luften, inga problem att hålla avstånd och dessutom så mycket fint att titta på. Alla gamla hus, rabatter där olika blommor börjar titta fram, grisar och kor och får som tålmodigt väntade på att bli klippta! (björnarna sover fortfarande)
Uppe vid bodarna nära Seglora kyrka hade man ställt upp flera grillar där man kunde grilla medhavd korv eller köpekorv från  en bod bredvid, bänkar runt om att sitta på...bara en familj...Vi drack choklad med grädde och njöt i solen.
Gott!
Sockerbagaren hade öppet!
Åk hit kära vänner... Skansen blöder och här kan du förena strikta coronaregler och samtidigt göra en viktig hjälpinsats.
Jag tänker inte lura någon idag... men kanske ändå ska jag skoja lite med Christer..."April, April, din dumma sill..."
Tänker på er alla när och fjärran! Ta hand om er<3
"O solsken i blick..." längtar efter att KRAMA