lördag 29 april 2017

All by myself...


Sista gången till mammografi...politikerna har bestämt att gränsen för undersökning går vid 74 år och där är jag alldeles strax! Att ha tillgång till detta är ju helt fantastiskt och jag förstår att någonstans måste det ju sluta. Bröstmottagningen har flyttat från SöS sedan några månader men jag gick förstås fel av gammal vana så det blev att ta en promenad ner till Södra Station där mottagningen nu ligger.
Ingen receptionist som hälsar välkommen utan här får man slå in sitt födelsenummer i en apparat på väggen och där vederbörligen registrerad får man ett salsnummer dit man ska gå. Än så länge behövs en sköterska i alla fall för att sköta röntgenapparten, men det kanske också är en tidsfråga!!
 Snabbt och smidigt i alla fall och tidigare än jag trott befann jag mig plötsligt i solvärmen alldeles nära Medborgarplatsen. En härlig känsla av frihet grep mig. Många runt omkring på väg till jobb på cyklar och i bilar, men jag,  lugnt strosande på väg mot söder där jag senare skulle frukostäta med god vän. Klockan i katolska kyrkan började ringa och jag smet in till den tidiga mässan. Ljus och blommor och en hel del människor i bänkarna. Kände igen många av ritualerna, dock ingen orgelmusik eller psalmsång. Hit går kanske många innan sitt arbete för att få sig lite andlig spis till del, en stilla stund innan dagens stress.
Fortsatte flanerandet (vilket härligt ord) på Folkungagatan, givetvis på den soliga sidan!, tittade i fönster, tog en kaffe på ett litet café och satt utanför en stund och läste i en pocket av Agatha Christie som jag hittat i bokhyllan vid kaffebordet. Den fick jag ta med när jag strosade vidare upp mot fjällgatan. Tog mamsell Josabeth Sjöbergs trappor upp mot Stigbergsgatan. Mamsell Sjöberg (1812-1882) är känd för sina unika bilder från Södermalm. Hon försörjde sig som musiklärarinna och bodde inneboende på tolv olika adresser och har noggrant tecknat både interiören i sina rum men också utsikten från fönstren. Originalen kan beskådas på Stadsmuseet.
Jag går förbi de gamla trähusen, förbi Den norske kirken och minns mina resor upp till Tromsö...
Så kommer jag till Sista Styverns trappa och går in i den lilla parken bredvid. Här står en bänk och väntar på mig. Precis i solljuset och bakom den ett knoppande träd. En vidunderlig utsikt framför mig
över farleden in till Stockholm.


En underbar morgon...här är så tyst...Sitter en bra stund och bara är...
Nu väntar en god frukost på Bakverket tillsammans med min vän och blogginspiratör Eva!
Hon har just kommit ut med sin andra bok om De fyras gäng "Se upp med vad du önskar" heter den. Härliga böcker om kvinnor som börjar ta för sig av livets goda! Vår nya mappiedrottning var det någon som skrev!

onsdag 26 april 2017

Acho, prosit...


Mig veterligen har jag aldrig varit allergisk...men den sista veckan har ögonen kliat, näsan runnit och en besvärande hinna har lagt sig över mina stämband. Enligt min vän doktorn kan allergi drabba en när som helst så det är bara att köpa nässprej och ögondroppar. Nu har ju i alla fall lövsprickningen hållits tillbaka lite av den långvariga kylan och medicinen gör också sitt till. Det blev en smärre chock att komma hem från värmen och våren i Frankrike, samtidigt får jag ta del igen av den smygande blomningen i parken och det lovande kvittret från fåglarna som hörs tidigt genom balkongdörren. Förlängd vår är inte fel!
 Just nu grå himmel och regn i luften...
Kirskålen sticker upp sitt envetna tryne i rabatten bland de mäktiga kejsarkronorna och vitsipporna står i knopp....än så länge har jag inte satt ut några penséer i krukorna...både de och råddjuren får vänta!

Jag har njutit av körsbärsblommorna i Kungsträdgården med både make och barnbarn och i dag ska jag äta lunch med några väninnor, och i kväll bokprat i bokcirkeln!
På  nattduksbordet Amos Oz senaste bok "Judas",  en kommande körresa till Barcelona väntar...ett gott liv har jag. Är också så tacksam för det. Framför mig ligger två begravningar. Goda vänner som inte lever längre. Stämmer till eftertanke som alltid. Vad gör det om man blir skrynkligare, stelare i kroppen, hör sämre...här är ditt liv, ta vara på det!


onsdag 12 april 2017

Syrendoft och söta jordgubbar; om det mytomspunna Jerusalem


Nu blommar syrenerna i många trädgårdar och även efter småvägar där vi stannar till, och jag plockar en stor doftande bukett! Syrenbuskarna påminner mig om Sverige...de ljusa nätterna i början av juni och skolavslutningens många buketter till lärarna. Det är ett antal veckor kvar innan de slår ut i min trädgård i Enskede, men här har vi planterat några buskar även om det kommer ta några år innan jag kan få till en bukett.

På marknaden är nästan alla jordgubbarna slut! Många kommer från Carpentras en by inte så långt härifrån och de är både söta och goda, men som de svenska blir det aldrig förstås! De svenska är också mer runda medan de franska har en avlång form! Betyder säkert något!!
Värmen har slagit till och med den exploderar våren! Vallmon börjar färga dikesrenar och ängar röda och fågelkvittret är mer intensivt! Nu börjar bobyggandet...


I går fick vi trevligt besök av en gammal kollega till mig som nyligen gått i pension och som nu valt att bo här några månader i en liten by uppe i bergen. Vi skojade och pratade minnen och om livet och hur det är att bli äldre och han berättade att han varit på en eftermiddagsbio och när filmen var slut undrade han varför så många satt kvar under eftertexterna! Men så förstod han! De flesta var överåriga som han själv och hade problem med att ta sig upp ur stolarna! Så är det!! Stelheten slår till om man sitter för länge!

Just nu befinner jag mig mycket i Jerusalem tillsamman med författarinnan Anita Goldman. Hon har skrivet en blandning av självbiografi och essä om denna mytomspunna stad; om det hebreiska språket, om poeter och författare, om kvinnorna... Det är en spännande och intressant bok och det som förhöjer värdet är också det att jag har varit på flera platser som hon beskriver. Två gånger har jag varit i Jerusalem. Första gången bodde jag på svenska teologiska institutet, en mycket spännande vecka med resor och  möten med judar och palestinier där vi försökte få en inblick i den svåra politiska problematiken. Andra gången var jag i byn Ein Kerem "Vingårdskällan" i Jerusalems vackraste dalgång där Maria en gång mötte sin frände Elisabeth. Det var en skrivarkurs med just Anita och en hel vecka fick jag njuta av den vackra byn och klostret där vi bodde med dess underbara trädgård och bara ägna mig åt skrivandets glädje och vedermöda.
Den här veckan, stilla veckan som den kallas, handlar ju också om Jerusalem, om död men främst om liv och återuppståndelse! Så är det ju, ur den frusna till synes livlösa marken bryter livet fram om och om igen!

lördag 8 april 2017

Sorg och vrede, ibland saknas orden


Jag kan inte sova...ligger och tänker på det fruktansvärda som hände i går i min stad, i mitt land.
Varför skulle vi vara förskonade från den ondska som breder ut sig i världen? Lilla Sverige, som kan tyckas ligga så långt bortom allfartsvägarna...men så är det ju inte. Paris, Nice, Berlin, London...det förstod vi ju att det skulle även drabba oss även om vi inte visste när. Kanske är det en ensam galning, kanske är det en terrororganisation som ligger bakom, spelar det någon roll egentligen? Det lidande som orsakas, den sorg och rädsla det väcker förminskas ju inte även om vi får svaret.
 Jag sätter på tevatten och tittar ut över vinåkern. Ännu har solen inte stigit upp men den rosafärgade horisonten bådar om en vacker dag. En dag för onda och goda. Vad händer just nu i Syrien? I staden Homes där människor dör inte bara av kulor och bomber utan av nervgaser? I Kongo, i Pakistan där självmordsbombare verkar vara vardagsmat... Så mycket lidande i världen...
Jag tänder några ljus och brer en rostad brödbit med den goda marmeladen från marknaden. Här i byn går livet sin gilla gång, kan det tyckas, men hos hårfrissan hör jag om oron inför det franska valet, om fattigdomen bland pensionärerna, om de många invandrarna.... vi har t.o.m fått en imam här, säger någon i viskande ton. Hur hantera alla dessa rädslor inför det vi inte förstår eller har kunskap om?
Frågor, frågor och nästan inga svar, och får man ett svar så finns det alltid en annan sida av saken.
Tänker på det nu när jag läst Theodor Kallifatides lilla fina bok "Ännu ett liv". Han skriver så klokt bl.a om yttrandefriheten. Om hur många som anser sig ha rätt att uttrycka sig hur som helst i stort sätt obegränsat, allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Visst den måste vi värna, men det finns en baksida och en fråga man bör ställa sig, Vad är syftet med vad jag säger? vad vill jag uppnå? Är det rätt att håna eller ironisera över en annan människas åsikt, det kan gälla religion, politisk uppfattning eller något annat jag stör mig på. För Kallifatides mormor kunde orden skada lika mycket som en reell handling.  "Orden har inga ben, men de kan krossa ben". Den norm som borde vara den viktigaste för såväl stater som individer är människors lika värde, säger Kallifatides. Allt som inte är förbjudet, är inte tillåtet. Något att reflektera över.


Jag har hört av mig till alla nära och kära. Lyckligtvis har ingen kommit till skada, men oron finns där och rädslan. Även genom FB har jag sett att många av mina vänner där har kommit hem helbrägda (vilket fint ord...). Vi följde så gott vi kunde nyheterna på webben och där förstod vi hur alla försökt ta hand om varandra, hjälpa till, trösta och några erbjöd sig t.o.m att låna ut cyklar till dem som hade långväga hem. Mitt i all sorg och kaos finns vi för varandra, så trösterikt och hoppfullt.
Nu har solen stigit upp men jag låter ljusen lysa en stund till för alla de som dött och skadats och deras anhöriga. Tänker på oss alla<3


onsdag 5 april 2017

Vi cyklar i Våren!


När vi kommer ner till vårt franska hus spöregnar det! Himlen är jämngrå och vägen upp till huset är dränkt i vatten. Det har regnat i flera dagar får vi reda på men det är bara bra, vatten behövs, i lagom mängder förstås! Men dagen därpå när jag vaknar ser jag genom fönstret att himlen har en svagt rosa ton, det blir sol! och när den börjar lysa varmt öppnar alla de gula små blommorna i gräset sina kronor och nu lyser solen inte bara på himlen utan också på marken!


Vi måste börja motionera, säger jag, och så far vi ner till närmaste storcentrum och inhandlar två rejäla cyklar! Inte sådana där tävlingsvarianter som de flesta verkar åka på. Ni vet med bockstyren, hundra växlar, en sits där bara ena skinkan får plats och smala anorektiska hjul! Två korgar ingår i vårt köp men inte pedalbroms, utan bromsen sitter fram...vilket jag alltid har tyckt är lite otäckt.
Vi startar långsamt mot byn! Känner mig verkligen ringrostig och försöker lägga in växlar lite då och nu...Det blir förstås fel, tungt uppför och för lätt nerför. Visst kan man tro att jag aldrig cyklat förr!??
Vägen är inte svår, många raksträckor men även backar och man måste vara vaksam för bilarna som svischar förbi, ofta ganska fort faktiskt. Efter en seg uppförsbacke stannar vi och när jag kliver av är benen som spagetti! Vilken urusel kondis jag har...Svetten lackar och hjärtat dunkar...Jag skyller på alla förkylningar som drabbat mig under våren, vem har kunnat motionera då!?
Nu ska det bli andra bullar, säger Christer, inga latbilsresor in till byn längre...
Hemvägen känns betydligt lättare och nu hör jag plötsligt alla fåglar som kvittrar runt om och ser de ljuvliga irisarna som börjar blomma vid dikesrenarna. På vägen hemmavid kommer doften av timjan emot mig.

De rosa små blommorna lyser mot de grå stenmurarna och vinstockarna har fått små gröna öron. Denna ljuvliga tid...Känner nästan att göra som Ronja Rövardotter! Ge upp ett rejält Vårskrik!

Christer tar i stället ett första Vårdopp!