onsdag 29 januari 2014

"Jag vänder min färd mot norr…"


Sedan drygt en månad har vårt hem varit fullt av leksaker, kläder, blöjor, nappflaskor men framförallt två ljuvliga flickebarn Elsa Dolly och Elin Lykke! Nu närmar sig avresan tillbaka till Tromsö och till pappa Benny som redan varit där i några veckor och som väntar och längtar. Längtar gör barnen på "Barnehagen" också och de och Elsa Dollys rum vill ha tillbaka sin lekkamrat! Ja, det är ju skönt också för alla parter att komma tillbaka till vardagen men saknaden blir stor och längtan efter goa kramar och leenden.
Familjen kommer stanna ytterligare två år i Tromsö då kontraktet med fotbollsklubben och Benny blev klart vid jultiden, så nu blir det skype och flyg med jämna mellanrum.  Det som underlättar är att SAS börjat flyga direkt till Tromsö vissa dagar utan mellanlandning i Oslo vilket förkortar restiden. Det är klart att jag helst skulle vilja att familjen bodde här hemmavid, men det känns ändå skönt att de stannar kvar på en plats där de nu etablerat sig både med vänner och trivsamt boende och slipper bryta upp och börja om på någon annan plats vilket var på tal under en period. I övermorgon går färden mot norr och jag följer med som katt och väskbärare….i ytterligare en vecka får jag höra Elsa Dollys "Ska vi leka mormor?" och Elin Lykkes gurglande skratt!


måndag 27 januari 2014

Celebra gäster på besök!


I vårt vinteräppelträd vid grinden har en flock celebra gäster slagit sig ner! Vackra är de också och välljudande och flyger inte genast i väg då man går förbi! Vi ställer oss nedanför och tittar upp och där på grenarna sitter de och mumsar på de frusna äpplena som sitter kvar. Det är inte ofta man ser Sidensvansar här omkring så jag skyndar genast in efter kameran för att dokumentera! Jag minns en gång när jag en vinter var uppe på meditationsgården i Rättvik och tog en promenad ner mot Siljan då jag plötsligt hörde ett enormt fågelkvitter. I några stora trän nere vid vattnet satt hundratals sidensvansar och bara "sjöng" och mot de kala grenarna lyste deras granna färger! Det var första gången jag såg dessa fåglar och så kommer de nu till min trädgård!


söndag 26 januari 2014

Philomena, en film som griper tag djupt i hjärtat...


Jag är helt tagen av den film jag nyss sett, "Philomena" baserad på en sann livsberättelse.  Min bloggvän Eva har skrivit om den, flera vänner har talat om den och nu äntligen kom Christer och jag i väg för att se den. I går på "Skavlan" intervjuades den verkliga Philomena och man tror nästan inte det är sant det hon berättar.  Så totalt ovetande om livet blir hon gravid, en fruktansvärd skambelagd händelse i det strängt katolska Irland som gör att familjen förskjuter henne och hon placeras i ett kloster där hon föder sitt barn som sedan efter flera år adopteras bort. Filmen ger återblickar samtidigt som den berättar om Philomenas sökande efter sin son med hjälp av en journalist.  Judi Dench som spelar huvudrollen gör en fantastisk rollprestation och hennes åldrade ansikte är så vackert och uttrycksfullt. Lika vackert som den verkliga Philomenas ansikte, och det som är förunderligt är att trots kyrkans och nunnornas svek så har Philomena bevarat sin tro. Jag undrar om jag själv skulle ha kunnat göra det. Sådana fruktansvärda övergrepp i Gud namn är svåra att förlåta. Kanske är det så som en präst sa till mig en gång när vi diskuterade om förlåtelse... vissa saker kan kanske bara Gud förlåta...

fredag 24 januari 2014

Ny vinjettbild!

Hoppas ni tycker om min nya vinjettbild! Agnes har hjälpt mig och jag fascineras hela tiden av hur mycket man kan göra med datorn. Bilderna ska ju som min text uttrycka något om mig själv och det var inte lätt att leta fram de som jag till sist valde eftersom jag har tusentals bilder lagrade! Viktigt var att få med mina stora intressen, musik, böcker och resor! Däremot har jag med flit uteslutit det som står mig allra närmast om hjärtat mina barn och barnbarn. Detta för att inte utelämna någon, de är ju så många!

torsdag 23 januari 2014

En ny liten prinsessa!


När jag var liten städade min mamma hos en tant och jag fick ofta följa med. Jag minns att hennes kök var jättestort, i motsats till vårt som bara var en liten kokvrå, och jag brukade öppna alla skåp och leka med kastruller och skålar. Inne i det stora vardagsrummet fanns små bord med fina prydnadssaker och på ett av dem stod en liten porslinssko! En dag när mamma och tanten var där inne fick de se hur jag, en liten treåring, försiktigt tog den lilla skon i handen. Mamma skulle just ingripa när tanten höll henne tillbaka. Tysta stod de där och såg hur jag mycket försiktigt ställde ned skon på golvet och sedan försökte sätta min fot i den. Tanten blev alldeles till sig och ville absolut att jag skulle få skon och nu har den följt mig alltsedan dess och intar en hedersplats! Så i går, när Elsa Dolly kom in till mig i sovrummet ställde hon sig vid bokhyllan och tittade på sakerna som stå där.  Plötsligt var skon i hennes hand och som tanten höll jag mig och såg hur hon ställde ned den och försökte prova! Så nu förstår ni vem som är nästa prinsessa!

tisdag 21 januari 2014

"Tror du på Gud?…"



Denna fråga ställdes till mig häromkvällen på tunnelbanan då jag och en god väninna var på hemväg från en underbar konsert i Berwaldhallen. Det var en ung man, en aning "rund om foten" som ställde denna plötsliga fråga och jag blev förstås överrumplad. Jag kunde givetvis ha svarat något i stil med "det har du inte med att göra.." men hans ansikte var så öppet och blicken intresserad så jag svarade lite vagt, "ja, det gör jag…" sedan utspann sig ett anspråkslöst samtal mellan två stationer där han berättade att han älskade att tala med människor och att han fick gott om utlopp för det då han arbetade i en affär.
Frågan stannade kvar hos mig och jag funderar fortfarande på mitt svar. Att tro på Gud vad betyder det egentligen? Jag är inte uppväxt i ett speciellt religiöst hem, mamma grundlade dock en form av barnatro hos mig, vi läste aftonbön och jag gick i Frälsningsarméns söndagsskola på söder i Stockholm. Det lilla jag minns därifrån var vackra flanellbilder och att man fick någon form av bokmärken att klistra in i en bok. Sedan när jag flyttat upp till Ljungaverk i Medelpad gick jag med i Babtisternas Goda Kamrater, GK kallad, och där blev jag frälst på ett läger utan att egentligen förstå innebörden. Men vi hade roligt och för mig var det huvudsaken.
Så "enkelt"  har det varit sedan dess. Jag älskar kyrkorummet, sitter gärna där, tänder ljus och låter mig fyllas av alla bilder på helgon och ikoner. Den sakrala musiken ger mig också mycken näring både i det jag själv får medverka i men också bara lyssna till…. Ja, jag tror på något "bortom bergen, bortom heta hjärtat mitt" som Dan Anderssons skriver. Retreaterna på meditationsgården på Berget i Rättvik har lärt mig att man måste lyssna inåt… som en trädgård bör tron skötas  för att kunna växa och utvecklas. På nattduksbordet ligger just nu en liten bok av Tomas Sjödin. Pastor i Göteborg och författare till många läsvärda böcker. Boken innehåller 85 krönikor som han skrivit i Göteborgstidningen och här möter jag en människa som utan frälsningsambitioner eller moraliska pekpinnar på ett finstämt sätt delar med sig både av sin starka tro och tillit men också tvivel, på tillvarons alla aspekter.


lördag 18 januari 2014

"Vi är så glada ida…."


Med en bricka med kaffe, ljus, en ros och ett glas juice går jag uppför trapporna och sjunger!
Min livskamrat fyller år, sista året med början på 6…han, som jag,  har med åren blivit lite "skamfilad"(just nu har han drabbats av ryggskott..) men fortfarande är han snygg, snäll, spännande…helt enkelt super!  Inte alltid lätt att leva med, men vem är det? Humör har han gott om och hans stora passion (förutom mig hoppas jag…) är att lösa korsord, vilket han gör både sittande och stående. Ett roligt minne just med denna last har jag när vi var i Saint Tropez nere i hamnen med sina enorma lyxbåtar och han står lutad mot en pollare och muttrar, "träd i Kalmar…" Vår tysk-franske vän från Bretagne (där regnar det och stormar dag efter dag) ringer för att gratulera och i kväll kommer några vänner på Baeuf Bourguignon. En köttgryta passar bra en dag som denna med snöflingor dalande utanför fönstret! Jag är av den åsikten att alla födelsedagar ska firas! Det finns de som säger, "nu slutar jag fira"…men det förstår jag inte! Jag är lycklig för varje år jag får höra "Ja, må hon leva…"!


fredag 17 januari 2014

"Et tu Brute…"

…lär ha varit Julius Cecars sista ord när han såg sin vän Brutus i sammansvärjningen mot honom. "även du Margareta…" tycks mina kära böcker säga runt om i mina bokhyllor när de ser mig nu med min nya lilla Ipad som jag främst tänker använda som läsplatta. Ja, och här kommer mitt försvarstal!
Det är böcker överallt i mitt hem, de flesta representerar olika tidsåldrar i mitt liv, från varje årtionde finns böcker som då var viktiga för mig och naturligtvis även en del andra s.k. underhållningsböcker som jag ändå har svårt att göra mig av med. Bl.a deckare (med undantag för Christie, Lang, Robinson, Connelly…ja, ni märker!!) i gulnande pocket som jag försöker kassera eller ge bort då och då. Jag är numera mycket restriktiv vid bokköp, försöker låna på biblioteket även om man ofta  får vänta väldigt länge på aktuella böcker.  Min väninnas devis "en bok in, en bok ut" har jag ännu inte klarat av. Saken är den att nu börjar även hyllorna i vårt franska hus bli överfulla. Varje gång vi åker ner bär jag med mig flera kilo  böcker och de stannar ju kvar där när vi åker hem. Så nu tänkte jag, med stöd av äldste sonens tillrop, kanske en läsplatta är en möjlighet…så när DN bjöd på flera gratis eböcker bl.a den omtalade romanen "Canada" av Richard Ford beslöt jag mig för att slå till. Och nu sitter jag här med den nya "inkräktaren" och känner mig lite, vad ska jag säga, frustrerad…. Lugn min vänner, säger jag till bokhyllorna, ingen kan ersätta er, era pärmar, doften och prasslet av boksidor,  OCH hur kan man låna ut till någon vän som man vill ska dela ens läsupplevelse? Nåja, inget behöver väl utesluta det andra. Jag kommer fortfarande köpa böcker som jag verkligen vill äga och i Ipaden har jag ju tillgång till allt annat också, en fin kamera t.ex! Och så behändig sedan... den får plats i min handväska….


Så efter detta lilla försvarstal kastar jag mig in i den digitala läsvärlden och återkommer med hur det utföll vid senare tillfälle!


tisdag 14 januari 2014

Mörker och ljus

Det har fortfarande inte riktigt ljusnat utan parken vilar i stilla gryningsljus. Jag har tänt några ljus och sitter här vid bordet med en kopp te. Det är alldeles tyst i huset och jag njuter av denna lilla stund under "korkeken" innan allt vaknar omkring mig. Tänker på fotoutställningen med namnet "Hans Gedda och mörkrets mästare" som jag och min fina 15-åring Hjalmar var på häromdagen. Hans Gedda heter fotografen och bilderna visas på Konstakademien fram till 30 mars 2014. Här visas porträtt av författare, konstnärer, artister och politiker men även om Gedda ofta arbetar kommersiellt  har han också egna konstprojekt inom olika genrer som cirkus eller stilleben. Hjalmar kände inte igen så många personer, utom Nelson Mandela, Abba och kungen! men han tyckte likafullt att det var intressant att se de olika porträtten. En liten videoinspelning visade också en intervju med Gedda där han berättar om hur han närmar sig sina objekt, först på avstånd och sedan närmare och närmare, allt för att skapa trygghet och tillit. Jag frågade Hjalmar varför man ofta upplever svartvita bilder starkare, och då svarade han, att han tyckte att färgen ofta gör bilden "vackrare" nästan lite ytligare, medan den svartvita blir som verkligare, innehållsrikare…Ligger mycket i det tycker jag. I ett angränsande rum visas 30 oljemålningar av konstnärer från tidigt 1600-tal också med stora kontraster mellan ljus och mörker. Rummet är svagt upplyst och tavlornas olika motiv lyser emot oss. Här är ljus och mörker inte sett och arrangerat genom ett kameraöga utan skapat med färger av en målares hand. Hjalmar fastnar för en tavla med en man som håller ett ljus. Det lyser bara upp hans ansikte och en liten del av kroppen, resten är försänkt i mörker, men så det lyser….

"Judith med Holofernes huvud" Antiveduto Gramatica
Nelson Mandela
"Veronicas svetteduk" Francisco de Zurbaran
Tromas Tranströmer
Självporträtt Hans Gedda

måndag 13 januari 2014

Alla goda ting är tre!


Jag är helt slut! Men skönt slut och minst 5 kilo lättare i sinnet!! I morse sa min älskade dotter, nu mamma ska vi rensa och fixa i ert sovrum, du har blivit en riktig "bag-lady" med dina boktravar och kassar med papper. Sagt och gjort började hon organisera i bokhyllorna och så hittade hon plötsligt bakom några böcker mitt halsband som jag letat efter så länge. Ett underbart silverhalsband som jag ärvt av mamma. Oh vad jag blev glad! Jag har hela tiden haft på känn att det funnits någonstans men inte var! Med halsbandet på sorterade vi vidare, kastade och lättare och lättare kändes sinnet! Då knackade det på dörren och utanför stod en man med ett paket till mig. Min bloggbok för 2013 hade kommit. Två böcker blev det och denna gång med dubbelt så stora bilder som förra året. När jag nu tittar i böckerna känner jag mig stolt! Så mycket jag skrivit och så mycket jag upplevt och vad roligt att också läsa de kommentarer jag fått! Så skriv kära bloggvänner även direkta kommentarer, de bevaras i min bloggbok!
Så sa vi Hej då till Julen i dag! Elsa Dolly tog fram hammaren och knackade sönder pepparkakshuset och i går dansade vi ut julgranen som nu står bredvid snögubben! Det känns också bra! Allt har sin tid som Alfons pappa säger!


lördag 11 januari 2014

Limpfrukost och snölykta!


Limpa! Nu är jag inne på mackor igen!! Agnes kommer hem med en limpa som är så god att vi snabbt äter upp halva! Barndomsminnet är varm choklad med limpmacka som doppas och smöret som smälter och flyter upp. Mackan suger åt sig chokladen och vips in i munnen…oh vilken njutning! Vi sitter här och bara myser…lördagsmorgon och Elsa Dolly bygger snölykta med pappa Benny och några vänner och om några timmar kommer den att lysa vackert! Snögubben får också en kram! Nu känner han sig äntligen som hemma!

fredag 10 januari 2014

Gränslös vänskap!


Vinden viner genom balkongdörren och nu vilar ett tunt vitt täcke på marken. Täcker mina vackra julrosor som varit de enda ljusbärarna i min dystra trädgård. Jag längtar faktiskt efter vit snö, lite lagom kyla och frisk, klar luft. Jag vet att många är fullständigt nöjda med denna snöfattiga vinter, men jag gillar våra årstider och lika fullt som jag älskar vår och sommar vill jag ha höst och riktig vinter! Åtminstone några månader! Om en liten stund ska jag avnjuta afternoon tea på Cardierbaren på Grand Hotel med min äldsta väninna. En 70-års present från mig! Vi har känt varandra sedan vi var 11 år då jag, nyinflyttad från Medelpad, stod lite ensam på skolgården och hon kom fram och började prata med mig.
Sedan hängde vi ihop. Oändliga samtal under tonåren om livet och kärleken och musiken var också ett gemensamt tema. Hon dansade och jag spelade! Sedan hände "livet" på olika sätt och under många år hade vi ingen kontakt förutom julkort, och sedan plötsligt en dag stod hon i min bokhandel! Ett kärt återseende och numera är vi de goaste vänner igen! Mamma tyckte alltid att det var ordning och reda med henne i motsats till mig som var något av en strulmaja och så kanske det är fortfarande….Tänker på att vi nu båda är tanter!! med barnbarn, som vi gärna talar om, och så plötsligt ser jag oss som de unga flickor vi var, hon med sina fräknar, som hon fortfarande har och jag med min hårrufs, som också är kvar!  Vår vänskap innehåller alla åldrar, är gränslös!


torsdag 9 januari 2014

"Vår smärtsamma förening, ett sant privilegium…"


Sitter här i fåtöljen djupt gripen av dokumentären "Liv och Ingmar" där Liv Ullman berättar om sin tid med Ingmar Bergman. Hennes numera åldrade men likafullt vackra ansikte är så levande och inklippt är scener ur några av de filmer som spelades in på Fårö där hon bodde under några år. Det var ett passionerat förhållande mellan två i grunden ensamma människor med så olikartade behov, och som under några år var, som Ingmar beskrev, smärtsamt förenade, men som efter brytningen utvecklade en stark och djup vänskap. Liv läser en del ur alla de brev hon fått och jag tänker finns det brev numera? Kärleksbrev menar jag , med hjärtan och läppstiftskyssar på kuvertet? Under sin tid hade de också en dagbok uppsatt på väggen, också den med hjärtan och kryss och cirklar och en liten notering "Liv reste idag" och två små hjärtan bredvid, en glad, en ledsen. Minns boken hon skrev efter sitt uppbrott "Förändringen" och där jag speciellt kommer ihåg hennes beskrivning av hur hon slets mellan de två hon älskade, mannen och den lilla dottern, där mannen ville ha henne för sig själv medan den lilla låg och skrek i ett rum längre bort. Jag kunde riktigt känna i kroppen hennes vånda. Det är en fin dokumentär, lågmäld, med vackra havsbilder som berättar om en kärlek som gav upphov till mycken kreativitet men också sorg och smärta. Du kan se den på svt play. I kväll ger de filmen "Persona" från 1966 på TV 2, tyvärr lite sent, men jag ska i alla fall titta. Det var den filmen som blev inledningen till kärleken och det livslånga samarbetet mellan Liv och Ingmar.

onsdag 8 januari 2014

"Climb every mountain…"



I går kväll såg jag en teaterversion av "Sound of Music" på TV! Minns när jag såg filmen som hade premiär 1965 och som blev en veritabel succé! (himmel nästan för 50 år sedan…)Vissa såg filmen om och om igen och jag köpte givetvis så småningom dvdn och något av de häftigaste i mitt tycke är öppningsscenen när Maria går upp på berget och hela alpvärlden breder ut sig i all sin skönhet framför henne och hon brister ut i titelsången. Maffigt!! En annan häftig upplevelse var när filmen kom i en s.k. "sing-along-version" och jag och en körkompis satt tillsammans i en fullsatt biosalong iförda hyrda nunnedok tillsammans med Marior, andra nunnor,  von Trappar och kaptener och sjöng med i varje sång för full hals! Vilken otrolig stämning! När filmen var slut fick den bäst utklädda Maria och kaptenen fira bröllop framme vid filmduken till hurrarop från en entusiastisk publik och fick något pris, minns ej vad. Men upplevelsen var nog pris i sig! Filmens otroligt vackra naturscenerier kan ju inte teatern återge och jag tyckte nog att filmens kapten var mer karismatisk än teateruppsättningens men musiken kan ingen ändra på och håret reste sig på mina armar när  abedissan helt underbart sjöng "Climb every mountain, till you find your dream…"


måndag 6 januari 2014

Mormors gungstol!


Alldeles i början av Christers och min kärlekshistoria kom han med ett litet paket som innehöll en pytteliten gungstol! I den här vill jag sitta med dig när jag blir gammal, sa han, och det var nog den finaste kärleksförklaring jag fått! Den står nu i ett litet fack i sådan där typograflåda tillsammans med andra småsaker som berättar om olika episoder i vårt liv! I vårt vardagsrum står emellertid en stor variant av gungstolen och den fick jag med från mammas dödsbo. Vad ska vi med den till undrade Christer och verkade ha glömt sin kärleksfulla önskan trettiotre år tidigare, har vi inte tillräckligt med stolar, men jag framhärdade och nu har det visat sig att den är helt underbar! Här sitter jag och gungar min lilla Elin Lykke när hon är övertrött och har svårt att komma till ro, och vips somnar hon sött eller också sitter jag själv bara och låter tankarna gunga fram och tillbaka så där lite meditativt, gärna med en liten kudde bakom ryggen. Barnbarnen gillar också att sitta där och gunga  men då blir det mer rida hästvarianten! Stickar i stolen gör jag dock inte! Nån jäkla måtta får det vara!!


lördag 4 januari 2014

"Att sticka hål på bubblan…."

Bilden är något beskuren

I elfte timmen kommer jag iväg till Liljevalchs för att titta på utställningen med Lena Cronqvists målningar och skupturer mellan åren 1994 till dags dato. (sista dagen i morgon söndag). År 1994 hade Lena en stor utställning just på Liljevachs och där jag hade förmånen att få hälsa och prata lite med hennes man Göran Tunström. En mycket varm och öppen person som gick bort alldeles för tidigt. Sorgen och bearbetningen av denna förlust finns med på utställningen. En svit med fyra tavlor som beskriver det sorgearbete som Lena genomgår och som också blir till något allmängiltigt. Jag stannar länge framför dessa tavlor.
Annars är det mycket Lena Cronquist som Christer lite skämtsamt säger! Många självporträtt och så de två flickorna som leker och dissekerar pappa och mammadockor. De badas och matas och stoppas ner i glaskolvar hårdhänt med sina grinande munnar och röda clownnäsor. Flickorna är själva marionetter i Lenas hand, dockor som kan detronisera pappa kung och mamma drottning. Det är starka bilder, ofta otäcka, med klara skarpa färger. Det är sällan men ser någon harmonisk bild, låt säga riktigt ljus, men jag finner några. Utställningen är uppbyggd i teman och ett rum upptas av änglatavlor. Här har Lena inspirerats av renässansmästaren Giotto och ibland undrar man om änglarna är ett skydd eller ett hot.
Jag tycker mycket om skulpturerna i lera och i brons. Flickor som gungar, hänger knäveck eller räcker ut tungan! En del av dem befinner sig i glaskupor eller stora bubblor…så gör också den springande flickan i den stora tavlan "Springande flicka i bubbla". Jag skulle vilja sticka hål på bubblan så att flickan får springa i väg….befriad…


onsdag 1 januari 2014

Vill sitta hos Ferdinand oftare….


"Vad har ni för planer för 2014?" frågar min bordsgranne när Sveriges alla domkyrkor ringt in det nya året på radion. Vi är tre par som tillsammans ätit god lax och som supé en halv ugnsbakad hummer och druckit champagne och tittat på fyrverkerier! Alla verkar vara inne på arbete…det är att vidareutveckla en skrivfirma,  sälja in ett italienskt vin på systemet, vara mentor till unga företagare och lite annat arbetsrelaterade projekt. När frågan kommer till mig är huvudet helt tomt…jag minns hur min äldste son för några veckor sedan frågade nästan samma sak, " Vad har du för projekt nu mamma? sedan du prövat på blogg och senioruniversitet?…" jag blev lika tom i huvudet då fast jag inte var magdäst och rusig av champagne, "att hålla mig frisk…" svarade jag efter en stund och då kramade min son om mig och sa "helt rätt mamma!". Sanningen är att jag har inget projekt…jag vill bara vara faktiskt. Nu när jag sitter här i en stund av ro och tystnad tänker jag på vad som är viktigt för mig. Det är ingen skillnad från förra året, det gäller fortfarande.
Fem saker har jag valt….

1. Att försöka hålla mig frisk. Så speciellt aktuellt just nu med svårt sjuka vänner…

2. Att fortsätta göra trevliga saker med min "companjero de la vida" (första gången jag hörde det uttrycket var när Victor Jara var död och hans hustru berättade om honom…det lät så vackert), således bygga vidare på vårt gemensamma livsprojekt.

3. Vara med mina underbara barn och barnbarn, som betyder allt och utan vilka livet skulle sakna verklig mening…Här vill jag också inbegripa mina vänner, som ju äldre jag blir får en allt större betydelse och som ger mig ris när jag behöver det, men oftare ros!

4. Att jag ska bevara mitt hjärta och sinne varmt och levande trots att jag har förborgligast en del och blivit försoffad…

5. Att jag ska kunna sitta oftare under tjuren Ferdinands underbara korkek och dofta på blommorna gärna med Nalle Puh bredvid med honungsburken och en kopp te.