söndag 27 april 2014

Uppbrott i luften...


Sista morgonen…mistralen har mojnat och solen börjar sprida sin guldglans över vinåkern. Jag har stått ute på terassen en stund och andats in den friska lite kyliga luften. Det är så tyst här runt huset. Ännu inga traktorer ute på vinfälten där vinrankorna fått riktigt stora blad. Vår fina ros har börjat slå ut. Många knoppar väntar men tyvärr hinner vi inte se dem. Kanske  finns några kvar när vi kommer nästa gång…
Väskorna är packade, jag frostar av kylskåpet och om en stund ska fönster och dörrluckor stängas. Det känns alltid lite vemodigt att lämna vårt paradis, men samtidigt längtar jag hem till min familj, mina vänner och att få börja göra vårfint i min lilla trädgård i Enskede! Men först väntar några dagar i Nice, denna pärla vid havet! Ja, jag vet. jag har det så bra och jag känner ödmjuk tacksamhet för det.
Vet inte om det blir någon mer blogg på några dagar så om inte…"nästa gång från min svenska veranda". Au revoir!

Vad vore livet utan ost?


Inte en dag här utan en ostbit! "Hur ska man kunna regera ett land som har 500 sorters ostar" lär Charles de Gaulle ha sagt! Ja, det finns hur mycket som helst och det är inte alltid lätt att välja. Ostarna görs av ko-får eller getmjölk och lagras sedan på olika sätt. Ni känner säkert till historien om hur en av de mest kända mögelostarna Rouqefort kom till? Inte?! En förälskad fåraherde som skulle möta sin käresta, glömde sitt bröd med fårost i en grotta i byn Rougefort. När han kom tillbaka flera dagar senare fann han sitt bröd och fårost med ett blåaktigt mögel, han smakade och upptäckte att det var gott! Voila, detta var början på den världsberömda osten. Osten lagras fortfarande i Combaloagrottorna som de heter och de blåaktiga möglet finns i bergssprickorna och heter Penicillium roqueforte! Vi kan ju numera köpa de flesta franska ostar i Sverige och nu vill jag berätta en rolig sann historia. Goda vänner till oss hade varit i Frankrike och köpt med sig vin från en vingård. De ville bjuda några vänner på en fransk afton men kom på att det fordrades ost också, så i lanthandeln i byn (detta var uppe i Jämtland) köpte de en stor Brietårta. På kvällen åt och drack vännerna och en av dem sa "Vilken underbar Brieost! Det är verkligen skillnad på den man köper i Frankrike och här i lanthandeln…" Ridå!

Roguefort
Chèvre, getost

lördag 26 april 2014

Kultur, kultur…och lite shopping!



Cezannes ateljehus

Le paysage de Cezanne, kallas området kring staden Aix. Dominerat av det mäktiga berget St Victoire, som Cezanne var helt fascinerad av och målade över 60 gånger. Paul Cezanne, som var född i Aix 1839 tillbringade de sista 5 åren av i sitt liv (dog 1906) i denna gamla vackra stad, som grundades redan 123 f. kr av en romersk konsul. En mysig stad att promenera i med sina labyrinter av gator och varje liten öppen plats har en fontän! Eftersom det är en universitetsstad vimlar det av unga människor på caféer och restauranger, och här finns många butiker med billig "snabbmat" för hungriga studenter! Vi älskar att vandra omkring här Christer och jag och denna gång besökte vi också Cezannes atelje som ligger utanför den gamla stadsdelen. Det var nu inte så mycket att se!, inga tavlor utan bara rummet där han arbetade. Men där stod hans staffli och hängde hans gamla kläder och hattar och det var en fin stämning, som alla saker han omgav sig med förmedlade. Huset låg vackert på kullen omgiven av rik grönska och jag kan föreställa mig hur idylliskt det måste ha varit på den tiden det begav sig. Numera växer stora boningshus upp runt omkring och på vägen utanför kör bilar och bussar.
Lite shopping blev det även... för mig! Jag saknade min Agnes! Christer är tålmodig men står oftast utanför butiken med sitt evinnerliga korsord! På hemvägen stannade vi i byn St Maximin med sin enorma basilika St Madeleine för att lyssna till Faurés Requiem. Kören Amadeus med solister fyllde kyrkorummet med gudomlig musik. En magisk kväll och jag längtade hem till min kör och att få sjunga igen!  Jag vet hur det känns att stå så där framför publik och tillsammans med mina sångarkollegor i bästa fall skapa en musikalisk upplevelse!


Modern målning av okänd konstnär på en port i Aix
Urgamla målningar framtagna i katedralen St-Sauveur i Aix
Shoppa är väl också kultur…eller?!

Vilken aukustik! Här skulle jag vilja sjunga med min kör!
P.S. Du kan förstora bilden genom att klicka på den!

torsdag 24 april 2014

En ballad om en balade!


För många år sedan hade jag en kollega i skolan, en folkskollärare av den gamla stammen, som förutom stor kunskap i det mesta var en veritabel botaniker. Jag minns att vi gjorde en utflykt till en fridlyst ö i skärgården för att titta på växter, och det fanns inte en blomma eller ett träd som han inte visste namnet på, ofta också på latin! Själv, så lärare jag är, var jag urdålig på att komma ihåg namn redan då (vi ska inte tala om nu!!) men ibland önskar jag att jag kunde mer. Det är faktiskt lite roligt att veta att det där är en…och det en…även om naturupplevelsen inte blir mindre. Jag kände så även idag när vi gjorde en helt fantastisk vandring, une balade på franska, som utgick ifrån en vindomaine St Jean i en vacker by inte långt härifrån.  Ca 3 kilometer lång och vi gick i ett varierande landskap mest skog. Hela tiden hade vi en flod nedanför oss och bruset från den följde oss nästan hela tiden. Skuggor och dagrar  skiftade hela tiden mellan träden och doften av rosmarin  som täckte bergssidorna fyllde luften. Vi gick förbi en gammal romersk viadukt för här finns mycket historia begravd i grottor och ruiner. Bara stigen var i sig själv omväxlande! Gulskimrande stenar och sand fick mig att tänka på Grekland och ett långt stycke var jorden alldeles röd (innehåller bauxit) precis som i staden Roussillon. Vandringen slutade vid en kyrkoruin (som vi dock tyckte man kunde tagit hand om bättre…) från 1000-talet byggd av tempelriddare.
Svettiga och skönt trötta gick vi upp till vindomainen, provsmakade deras goda rosévin och det slutade förstås med att vi köpte några flaskor!
Skön svalka
Förälskade träd! Ser ni hur stammarna slingrar sig om varandra?
Verklig livskraft
kyrkfönster...

onsdag 23 april 2014

"Med ögon känsliga för grönt…"


Jag lånar titeln till min blogg från en sång av visförfattaren och sångerskan Barbro Hörberg som gick bort alldeles för tidigt. I dag vandrade vi upp mot klippkanten, falaisen, som skyddar vår by mot mistralen. I falaisen kan man fortfarande se rester av de olika grottor  där människorna levde för tusentals år sedan. Nu klättrar här hus upp med små trädgårdar och en del av husen är byggda in i klippan och blir en del av den. När man kommer högt upp får man en formidabel utsikt över dalen och byn med sina olikfärgade tegeltak. Ovanför falaisen slingrar sig vägen utmed klippan och vi går förbi ängar, små vattenfall och skogsdungar med just nu enorm blomsterprakt. Stora hus varvas med små och slutligen kommer vi ut på oliv och vinfält. I dag skiner solen efter några dagars gråväder och vi njuter av värmen och den klarblå himlen. Sedan går färden neråt på smala stigar, ibland urgamla trappsteg,  lite slippriga av vatten och jord tills vi kommer ner till byn. Klockan slår halv ett och vi äter en god lunch på nyöppnade brasseriet Phil´s!

Blom-och vatten kaskader!



Liten cabanon…
och stor!
Vin- oliv- och vallmofält

tisdag 22 april 2014

Det enkla är ofta det bästa!



Man skulle ju kunna tänka att nu när vi är i matens förlovade land skulle vi botanisera bland alla godsaker man ser i butiken, handla och laga olika spännande rätter! Nu blir det inte så! Vi äter för det mesta ganska enkla saker, chippolata (en slags korv) med ägg till lunch, om det inte blir youghurt och sedan till middagen gärna en paté och någon köttbit med lite sallad. Ibland köper vi också färdiglagade rätter, det finns mycket gott att välja på för dem som är lata! och bara två!  Däremot äter vi sällan färsk fisk. Och varför inte? Här i byn finns en liten fiskaffär och även på supermarchén finns en fin fiskdisk. Jag tror det beror på vår osäkerhet vad det är för fiskar och hur man ska tillaga dem. Om man bortser från lax förstås! Nåväl detta måste vi ändra på så vi bestämde oss för att laga till sole meunière! Fiskhandlaren tog bort skinnet och fileade och efter att betalt ganska mycket faktiskt! förberedde Christer middagen. För er som inte vet det så är det han som för det mesta står för matlagningen…jag diskar!! Kvällen var inte så kylig så vi dukade på terassen. Till förrätt serverades färsk sparris med smält smör och sedan som sagt fisken! Perfekt stekt med smörkokt potatis! Rosé i fina glasen….GOTT!
Nu blir det fler besök i fiskaffären! Såg att de hade sardiner…grillade är himla gott!


måndag 21 april 2014

Cixi, återigen en av dessa dolda kvinnor...


Kommer ni i håg boken "Vilda svanar"? Den gavs ut 1992 och här berättar författaren Jung Chang sin familjehistoria och via mormor, mamma och dotter får man följa Kinas utveckling under 1900-talet från ett feodalt samhälle till det kommunistiska maktövertagandet 1949. Jag minns boken som oerhört intressant, lärorik och  gripande. Nu kommer Jung Chang med en ny bok, en biografi  över Cixi "Den sista kejsarinnan av Kina". Denna kvinna som kom till kejsarens hov för att bli konkubin är den som i mångt och mycket ligger bakom den moderna framväxten av Kina och hon räknas som en av de viktigaste kvinnorna i den kinesiska historien. Efter kejsarens död upphöjdes hon till änkekejsarinna  och deras gemensamma son blev ny kejsare. Han var dock liten så nu gjorde Cixi en statskupp mot  den utsedda förmyndarregeringen och blev själv härskare. Officiellt var det kejsaren som styrde (givetvis!!) men det var Cixi som regerade och styrde bakom kulisserna. I nära 50 år fram till sin död 1908 var hon den som tillsammans med andra försökte hantera en turbulent tid med många motsättningar både inom och utom riket. Att föra ett medeltida samhälle in i en modernare tid kostade blod och tårar men Cixi var en stark, intelligent kvinna med en förmåga att skickligt hantera både vänner och fiender. Man får också inblick i hur hon levde i den Förbjudna staden med sina eunucker, med all prakt och rikedom och med alla snåriga ritualer och regler som helt styrde det kejserliga livet.
Jag bestämde mig för att denna gång läsa långsamt, la ifrån mig boken då och då för att kunna smälta allt. Så lite jag har vetat om denna tid i Kina och framförallt hur många sådana här fantastiska kvinnor döljs inte av historien? Om du inte har läst någon av böckerna föreslår jag att du börjar med boken om Cixi och sedan fortsätter med "Vilda svanar". Då har du två mycket intressanta böcker till din sommarläsning!
Ps. Böckerna är förbjudna i Kina…


söndag 20 april 2014

Franska med nubbe!




Vi vaknar till regn. Himlen är grå och regntunga skyar hänger över vårt berg, men det doftar gott av fuktig jord när jag går ut på terassen. Det är kyligt så i dag blir det nog en brasa, den första sedan vi kom hit! Vi invigde vårt "nya" rum igår med våra grannar. Rummet har förut varit ett förråd, men nu har vi byggt en "friggebod" på tomten så nu får vi ytterligare boyta. Ett fint rum att kombinera som sov och litet vardagsrum! Vi har inhandlat en sängsoffa, ett slagbord och stolar, och efter timmar av ihopskruvande och tänkande!! (manualerna är inte alltid så lätta att förstå…) blev resultatet över hövan bra! Apéretifen gick i svenskt tecken men med lite franska inslag så med sill och liten nubbe och med vin från Brad Pitts domäner! invigde vi rummet i går kväll. Grannarna försökte sig på "Helan går.." svårt, svårt! Det fantastiska är att efter den lilla nubben flyter franskan på suveränt! Förklara det den som kan!!

lördag 19 april 2014

Glad Påsk med lite vemodskänsla….


Vaknade ganska tidigt. Jag kunde se att det blåste kraftigt genom fönstret. Mullbärsträdet syns utanför och grenarna vajade. Öppnade dörren ut mot terassen och det blåste kallt. Kröp ner i sängen och kände mig plötsligt lite deppig. Påskafton och jag kände att jag saknade mina barn och barnbarn, min familj helt enkelt. Vet att flera av mina vänner och även barn firar med släkten, påskmiddag och påskägg. Påsken är ju en tid, som jul, när man samlas och umgås. Jag ville gråta en stund, vet inte om ni förstår, men jag kände mig så långt borta. En väninna mejlade om blå och vitsippor och jag tänkte, finns inga vackrare vårblommor... Kröp under täcket och tänkte, jag går inte upp i dag…Christer kom in, min snälla man och kom med några uppmuntrande ord…fika i byn, köpa en tupp till bordet…. skypa med "nordpolen"…När vi kom in till byn hade mitt favoritcafé, som ligger uppe på place de Maire (borgmästartorget) dukat upp för lunch och som av en händelse stod där ett bord och väntade på oss! Skugga för Christer och sol för mig! I butiken bredvid hittade jag inte en tupp, men väl en höna och en fin kudde till vår nya bäddsoffa. Har talat med barnen, pussat på skypen och min lilla E har skickat en fin teckning på mms. Dessutom hittade jag i en låda två kort som numera 18-åringen Joel gjort för så där en 13 år sedan. De finns alla där min familj,  precis som mina fina vänner. Så nu känns allt bättre och i kväll bjuder vi våra grannar på svensk påskapéretif, ägg med Kalles, prinskorv, köttbullar och tre sorters sill. Allt inhandlat på IKEA! Så Joyeuses Paques mes amis!


torsdag 17 april 2014

Till Blåkulla!


I år blir det inga söta påskkärringar som knackar på dörren! Här i Frankrike har man inte den traditionen även om häxjakten var nog så kraftfull här på 1500 - 1600-talet.  I Sverige  har häxornas resa till Blåkulla gamla anor. Hos djävulen skulle det bli stort gästabud med massor av godsaker, men det visade sig bara vara grodor, paddor och ormar. Tragiken bakom Blåkullaresorna är de fruktansvärda häxjakterna som bedrevs  på kvinnor som man ansåg besitta vissa magiska krafter. Tusentals kvinnor brändes på bål runt om i Europa och den sista kvinnan som avrättades i Sverige för häxeri var Anna Eriksdotter. Det var 1704 men inte förrän 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. Numera tycker vi ju att det bara är gulligt när det knackar på dörren och utanför står små fräkniga huckleprydda gummor med kaffepanna och säger Glad Påsk! I kaffekannan stoppar vi då lite godis och så får våra små kärringar fara vidare på sin kvast!




onsdag 16 april 2014

Varje dag hörs klockorna ringa...


Onsdagen i påskveckan, stilla veckan, kallades förr dymmelonsdag då man ersatte metallkläpparna i kyrkklockorna med trästavar s.k dymblar. Det var för att den då dovare klangen skulle påminna om att långfredagen nalkades. Bruket av kyrkklockor har en lång och spännande historia och den äldsta andvändningen härör från Italien år 535. Sedan spreds klockringningen över Italien och Frankrike och man började bygga speciella klocktorn, kampaniler, som är fristående klocktorn som ligger nära en kyrka. En av de mest berömda kampanilerna är det lutande tornet i Pisa! De första klockorna kom till Sverige med Ansgar på 800-talet och sedan blev det självklart att en kyrka skulle ha klockor. Att vara klockare var en ansvarsfull uppgift. Frampå 1600-talet fick han också börja ansvara för musiken i kyrkan och senare även lära barnen läsa och skriva. I kyrkan Notre Dame de Paris behövde man 8 ringare! för att hantera den jättestora klockan "Emmanuel" nära 13 ton, som gjöts 1685. Först 1952 ersattes ringarna med en elektrisk motor. Inte alls lika "romantiskt"!  Det var ju i denna katedral som Victor Hugos ringare Ouasimodo höll till. Här i Frankrike hänger klockorna ofta så att man tydligt ser dem och de är då omgivna av vackert formade järnkonstruktioner. Varje dag hörs klockorna ljuda från kyrkan på berget ovanför byn. Så även denna dag om än utan dymblar. Det är vackert tycker jag!


tisdag 15 april 2014

Diska, en underskattad terapi!


Jag tycker om att diska! Jag har alltid gjort det, ja, kanske var det inte alltid så roligt i uppväxtåren men samtidigt minns jag hur mamma och jag ofta småpratade med varandra när hon diskade och jag torkade. Sådant där trevligt småprat blir det ofta tillfälle till här i Frankrike eftersom vi inte har diskmaskin och är vi många måste någon hjälpa till att torka. Som sagt jag diskar gärna, står där med händerna i diskbaljan och låter tankarna löpa. En egen liten stund för begrundan! Dessutom får man ju omgående belöning för sitt vaskande! Efter en stund står allt fint i diskstället och diskbänken skiner! Jag har ett speciellt minne just med disk! För många, många år sedan bodde jag och min dåvarande man på Kungsgatan med våra små pojkar. Vi hade ett par trevliga grannar och när de skulle resa bort några dagar lovade vi att vattna blommorna. När vi kom upp till deras lägenhet och öppnade dörren möttes vi av en enorm röra. Jag överdriver verkligen inte. Det var disk överallt, i kök och vardagsrum. De hade tydligen haft  en jättefest och sedan bara gett sig av. Jag och min man tittade på varandra och sagt och gjort! Vi började diska! Det var ju tvunget att först organisera det hela, glas och bestick först, torka och sedan tallrikar och skålar etc. Det tog sin rundliga tid men vi hade jätteroligt! När vi lämnade lägenheten såg allt fint ut igen och vi kände oss så nöjda. Några dagar efter ringde det på dörren och utanför stod våra grannar med en jättebukett blommor! De berättade att de hade givit sig iväg på sin lilla resa och inte orkat ta itu med disken och sedan gruvat sig för att komma hem,  och när de sedan kom in i lägenheten trodde de att de drömde! Det var den finaste överraskning de hade varit med om!  Jag är medveten om att några andra skulle ha kunnat ta illa upp, tyckt att man la sig i, men i detta fall var vi så goda vänner att det kändes helt ok!

måndag 14 april 2014

Jag är en trädkramare!


Före...
….efter

Mitt förhållande till träd är innerligt! kan man säga så? Innerligt är ett så vackert ord tycker jag!
 Ja, jag har alltid haft svårt för att klippa eller ta bort träd. I min trädgård i Gamla Enskede vill Christer gärna ta bort äppelträden. De är så gamla och ger inga goda äpplen, så varför inte byta ut dem mot nya? Och fast jag förstår hans tanke så tänker jag att de har stått här sedan huset byggdes, gamla och knotiga visst och äpplena är inte så goda, men vad vackra de är på våren i sin blomning! Numera klipper vi dem givetvis och får jag råda så får de stå här min livstid ut i alla fall. Samma sak gäller här i Frankrike! Christer vill gärna gallra men jag går efter honom med mina argusögon och låter honom inte ta bort något om det inte är absolut nödvändigt. Första året vi var här lät vi klippa ner mullbärsträden som i sanning var misskötta, men det resulterade i att en stor gren dog därför att man klippte för hårt. Numera klipper vi ner dem försiktigt vart tredje år så att de inte ska bära för mycket bär. I dag klippte vi olivträden för första gången! Det satt hårt åt för mig, för jag har sett (som jag tycker!) hemska exempel på klippning,  men vi har funnit en duktig ung man, trädgårdsutbildad, som hjälper oss och han förstod precis vad jag menade. Doucement, doucement….mjukt, mjukt…Jag är väl medveten om att man ska klippa både olivträd, mullbärsträd och de stora platanerna inne i byn….så jag finner mig givetvis! Men att ta bort ett träd, det sitter långt inne!


söndag 13 april 2014

"Se vi gå upp till Jerusalem…"


Idag är det palmsöndagen och nu på morgonen klipper jag kvistar av olivträdet för att ta med till kyrkan. Det är en tradition här att bära med sig egna kvistar eller ta några från korgar utanför kyrkan, för att prästen ska välsigna dem så att lycka och harmoni ska råda i ditt hem hela året till nästa gång. Förr i tiden i Sverige tog man med sälgkvistar, men eftersom de ansågs ha magiska, helande krafter gick kyrkan emot det, så det försvann. Det behöver inte vara olivkvistar, du kan ta från andra buskar eller trän som du har hemma. Kyrkan, som heter  "Notre Dame de Grace" (jag har berättat om den i en tidigare blogg) ligger mycket vackert högt uppe på ett berg och här samlades alla vid det stora korset som står utanför kyrkan, alla med sina olika knippbuketter. Prästen läste lite och sedan doppade han ett rökelsekar i en vattenbytta och gick omkring och stänkte på oss alla! Sedan gick alla in med sina kvistar i procession sjungande något som jag inte kunde förstås. Sången anfördes av en försångare som spelade gitarr! Orgelmusik med psalmsång som vi har förekommer inte och all sång leds av en försångare. Om man har gått lite i kyrkan och känner till ritualerna så märker man att det mesta är likt och mässan sjungs på latin vilket jag som körsångare kan! Så där kunde jag hänga med! När vi kom hem tog jag bort de gamla olivkvistarna och la i öppna spisen, det ska brännas, inte kastas. Och nu sitter den nya buketten på dörrkarmen mitt i huset för lycka och välgång. Inte nog med detta, vår kära granne kom in med en bönröra som hon gjort! Det är en mycket gammal tradition från Marseille att man på palmsöndagen ska äta minst tre bönor till att börja med för god hälsa, senare får man äta hur mycket man vill! Vår granne har lyxat till det hela med lite tryffel och några välsmakande vårblommor så det kommer säkert ge extra styrka åt välbefinnandet!

Christer bredvid en av vår goda grannar