fredag 30 mars 2018

Påsk....

I går kom ingen påskkärring... småtöserna bor för långt borta och hon som bor närmast hade dans och kom i gång sent, och några andra hittade inte heller hit!  Christer hade dock laddat upp med kexchoklad och jag hade lite "skummisar" i en skål. Nåväl jag har sett mina hjärtan på Instagram och de är så söööta!! Godiset kommer i alla fall inte hamna fel...Christer har ständigt en skål på nattduksbordet!!
Påskkärringar 2016!
Själv sjöng jag och kören på en skärtorsdagsmässa i kyrkan. Det var mycket speciellt och stämningsfullt. Inte mycket publik men vår nya präst Åsa sjöng vackert och talade om hur lätt det är att inte se och gå förbi varandra...att "sova" (som lärjungarna gjorde...) när vi skulle behöva verkligt lyssna och stödja varandra i det svåra som kan drabba oss.  Vi avslutade med Mozarts "Ave verum corpus" och det kändes som min mamma höll mig i handen...hon älskade den och det gör jag med. Efter mässan togs allt bort från altaret, ljusen och belysningen släcktes ner och vi gick ut under tystnad. Långfredagens början...
När jag var liten var det en lång trist dag. Ingen musik på radion, stängt överallt: när TVn kom i slutet av 50-talet kunde man visa någon religiös film...och så skulle man äta fisk. Den traditionen har jag hållit på! Så idag ska här serveras torskrygg med smält smör och pepparrot för våra middagsgäster, yngste sonen med sambo och dotter!
Torsk à la Morberg

söndag 18 mars 2018

Tänk att jag har en son som är 50....

Så har då min äldsta son fyllt 50 år! I går stor fest med familj och vänner, god mat och dryck och sång och dans....allt som skall till för att ha en lyckad fest. Minns förstås min egen 50 års fest. Då i Margaretaparken i ett tält som vi fått låna av Enskedespelet som då hade teaterföreställningar där.
Att fylla 50 är något alldeles speciellt. Tänker på den berömda ålderstrappan där 50 är allra längst upp och sedan börjar det gå nedåt så sakteliga.... Numera säger man att 50 är det nya 40 etc. Sant är att vi generellt lever längre och mycket av de ålderskrämpor som vi drabbas av finns botemedel för och inte minst har fyrtiotalisterna med sitt aktiva liv högt upp i åldrarna präglat synen på åldrandet. Att bli 100 år är inte heller längre så ovanligt.
 Det jag minns att jag tänkte är att plötsligt skymtade horisonten...en känsla av att livet trots allt är ändligt och även om det förhoppningsvis fanns många år kvar att leva så kom tankarna om att stanna upp lite, reflektera över vart jag var på väg...
"Le temps qui passe" Nathalie Decoster
Det var också då som jag några år senare lämnade mitt lärarjobb och startade min bokhandel.
Jag hade förmånen att precis i rätt tid få pröva på något nytt och det visade sig bli 10 underbara år som fortfarande förgyller min tillvaro och alltid kommer göra det!
Nu sadlar min son också om, helt rätt, och möter nya utmaningar i ett nytt jobb! Jag är mäkta stolt över honom och tänker att viktigt i livet är att våga följa sin känsla, våga bryta ny mark och tro på att  man kan förändra!
Min underbara son och jag!


torsdag 8 mars 2018

Också ett kvinnoliv...

mormor Elin 1920
Idag på kvinnodagen vill vi tala om förebilder! Kvinnor, som vi beundrar, kvinnor som bidragit på olika sätt inom kultur och samhälle, kvinnor som betytt något för oss själva i vårt eget kvinnoblivande. Men jag vill berätta om en kvinna som är tvärtemot en förebild. Som jag aldrig tyckt om men heller inte riktigt lärt känna. Det är min mormor Elin. Hon föddes 1894 i en familj med 7 bröder och 1 syster. Pappan var strängt religiös, engagerad i missionsförbundet och varje söndag tog han barnen till missionshuset för att bibringa dem Herrans tukt och förmaning. Han var mycket sträng och straffade sina barn med stryk. Min mormor var från början en viljestark flicka så det blev säkert många slag. Hon var äldst i syskonskaran och det innebar att vad hon än skulle göra var hon tvungen att släpa med något syskon. Hon började ganska snart få besvär med ögonen och det gjorde att hon i skolan satt djupt nerböjd över sina uppgifter. Detta skulle man dock ändra på. Man skulle sitta rakt och fint och därför band fröken fast hennes flätor i stolsryggen. Till slut berättade mormor att hon inte såg och då blev det så småningom glasögon. I hela sitt liv led hon av dålig syn och precis som min mamma blev hon till slut blind. I tonåren ville Elin ut och roa sig, dansa och träffa vänner, men detta var högsta synd och fortsatte man skulle man hamna i helvetet. När hon kom hem stod hennes pappa där med rottingen och slog så hon blev randig. Till slut grep en av bröderna in och hotade i sin tur pappan,  att nu har du slagit för sista gången gubbdjävel. Sedan blev hon med barn... o under åren fick hon tre barn, två pojkar och min mamma. Alla med olika pappor, som också försvann... De två äldsta, därmed också min mamma,  lämnades bort först till släkt men sedan till barnhem och det var bara den yngste som fick stanna hos henne, men enligt honom var det ett nog så hårt straff.. Hon brydde sig aldrig om dem, och under de 10 år som mamma var på barnhem kunde man räkna mammans besök på handens fem fingrar.
Men mamma gav aldrig upp att söka hennes kärlek. Hon besökte henne på ålderns höst, tvättade och lagade hennes kläder och när hon dog vid 90 års ålder ärvde mamma hennes gamla kofta som hon ofta bar. Strunta i henne, sa jag ofta. Hur illa har hon inte behandlat dig och oss har hon skitit i...men mamma tappade aldrig hoppet...
Ja, när jag nu tänker på Elin tänker jag att hon på många sätt hamnade i fel tid. Jag minns henne från fester och tillställningar där hon fångade publiken med sin humor och musikalitet, färgstark och orädd; mycket uppskattad som sällskapsmänniska. En människa med en potential som aldrig fick
utvecklas och blomma och där hennes livskraft vändes mot dem som skulle ha kunnat ge henne bekräftelse och kärlek. Nu förvandlades den till egoism, känslolöshet och bitterhet.
En gång försökte jag tala med henne om hennes liv, men hon svarade bara, att det var så det var på den tiden...
När Agnes yngsta dotter föddes bestämdes att hon skulle heta Elin. Vafalls?!, sa jag med mormor Elin i minne. Men det kan väl vara bra att ge namnet en positiv laddning, sa Agnes och när jag nu tittar på fina Elin Lykke så känner jag att hon har rätt. Även för min mormor Elin blir det en sorts upprättelse och jag tänker att jag tänder ett ljus även för henne i dag på kvinnodagen.

tisdag 6 mars 2018

Morgongympa och fika med god vän!

Äntligen kommer jag i väg på vattengympa! Först var det hjärnskakningen som hindrade och i förra veckan när jag tänkte gå och redan stod klar, men för säkerhets skull ringde för att kolla om det var öppet, var det sportlovsstängt! Men nu kunde inget hindra mig och tillsammans med ett antal damer
i övre medelåldern hoppade vi runt till den manlige ledarens hurtiga tillrop. "Kom igen nu tjejer, ni är väl inte trötta än," etc etc. Vattnet var varmt och det var lätta övningar och efteråt kändes det skönt i kroppen. Hoppas att jag nu kan fortsätta utan vare sig latmask eller förkylning!
Sedan blev det gott morgonfika på bageriet med min goda vän Eva. Oh vad det är underbart med givande samtal. När man tillsammans kan bolla olika tankar kring våra liv och vad som händer när ålderdomen närmar sig. Hur man ska hantera att man snart blir 75 år...det låter ju så gammalt och det är svårt att ta in. Tänker på bilden jag alltid haft inom mig om den där kvinnan som går framför mig,
som jag började se i 50 års åldern, visserligen långt borta, som en silhuett men som för varje årtionde kommit närmare och nu är jag strax bakom henne...och snart börjar hon vända sig om...låter nästan kusligt...men jag tror hon är vacker och har goda ögon!
Ja, det är sådana här tankar jag brottas med just nu och det är underbart att ha goda vänner att dryfta dem med!